Några tankar om undervisning

teaching

På min 50-årsdag kanske jag ska säga några ord om mig själv. Jag tror man förväntas göra det.

30 år som lärare

När jag ser tillbaks så inser jag att jag undervisat utan avbrott de senaste 30 åren. Jag har visser­ligen gjort andra saker parallellt: forskat, naturligtvis, och även arbetat inom industrin. Men under hela perioden så har jag jobbat kontinuerligt som universitets­lärare.

Nära hälften av den tiden, 14 år, har jag tillbringat här på TCS (avdelningen för teoretisk datalogi på KTH) och det är den arbetsplats där jag trivts allra bäst och känt mig mest som hemma. Och det har funnits konkurrens – flertalet av de andra ställena har också varit riktigt bra, men det ska jag inte prata om idag.

Jag har särskilt uppskattat att det är högt till tak på TCS och att tilliten är stor. När jag velat test nya och ibland annorlunda idéer i undervisningen så har jag alltid mötts av ett ”Javisst, prova det”.

När man börjar som lärare så är det ofta med en passion för ämnet – i mitt fall programme­ringens teori och praktik, eller idag kanske jag skulle säga programme­ringens praktik och teori. Men det är inte så viktigt. Det är bara olika vägar mot samma mål.

Jag kan fortfarande brinna för mitt ämne och just i vår är det extra spännande för jag kommer att prova ett nytt programspråk, Go, i undervisningen. Det är ingen revolution men dock en milstolpe. Bra verktyg är viktiga. De gör att man kan ge sig på större utmaningar och göra det med mera nöje och större framgång.

När man blir äldre så flyttas fokus från ämnet till studenterna och deras utveckling. När de kommer till oss är de mycket unga och när de lämnar så har de hunnit bli fullt utvecklade mänskliga varelser – och riktigt bra mjukvaru­ingenjörer. Den personliga utvecklingen kan vi nog inte ta äran av, men det är delvis vår förtjänst att de blir goda ingenjörer.

Undervisning ≪ Forskning?

Det finns emellertid en sak jag aldrig förstått, en åsikt som är vida spridd och särskilt stark här på KTH.

Om du misslyckas med din forskning, misslyckas med att få forskningsmedel, så finns det ett straff. Det straffet heter undervisning.

Jag vet att detta är den allmänna uppfattningen, men för mig är det fullständigt upp-och-ner, bak-och-fram och ut-och-in.

För de av er som inte känner till svenska förhållanden så kan jag berätta att det till och med finns inbyggt i språket. Vi talar om undervisnings­plikt och undervisnings­tvång. Plikt och tvång är saker som man tvingas till, inte något som man skulle kunna tänkas göra av egen fri vilja.

Det är inte bara en ordlek. Under min korta period som programansvarig för D-programmet på KTH träffade jag flera lärare som trodde på det här. De var inte lyckliga människor – och inte heller särskilt bra lärare. Ja, det kan väl inte förvåna någon.

De här attityderna avspeglas också i faktiska förhållanden. Under de senaste åren har antalet studenter ökat medan antalet lärare minskat, och utförsbacken har blivit brantare. Detta sker samtidigt som nästan all annan verksamhet på KTH frodas. Missförstå mig inte, jag har ingen emot att övrig verksamhet växer. Jag tycker, till exempel, att det är alldeles utmärkt att KTH:s egen orkester växer. Det säger jag av helt egoistiska själ.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Från och med idag kommer forskningsanslagen till KTH att skäras ned med 80 %. Bara de allra viktigaste delarna får vara kvar; inte det som är viktigt för oss, utan de viktigaste delarna för samhället i stort. Hur skulle det påverka vårt samhälle? Med all respekt för KTH:s många goda forskare så tror jag inte att det skulle göra någon större skillnad. Men om vi miste 80 % av de riktigt bra mjukvaru­ingenjörerna så vore det riktigt illa…

Nästa generation

Jag säger inte detta för egen del. Jag är ju gammal nu och har redan gjort de flesta av mina val. Men unga människor, och vi andra också för den delen, behöver bekräftelse, och att betraktas som misslyckad är väl närmast motsatsen till det.

Att forskning, och inte undervisning, är vägen till ära och rikedom inom de här väggarna kan ingen ha undgått att förstå. Men det behöver också sägas att undervisning inte bara är viktigt utan att det också kan vara mycket tillfredsställande att arbeta med.

Jag är lyckligt lottad som får jobba här på TCS och jag vill sluta med ett ord som vi svenskar sällan tar i vår mun. Jag är stolt – stolt över att göra det viktigaste jobbet på en skola: undervisa.

Tack för idag, slut för idag.

Stefan Nilsson