En kritiker ska vara hederlig

Man kan ha åsikter om hur kritik bör och inte bör skrivas. Åsikter som handlar om att författare inte ska vara litteraturkritiker, att recensioner dräller av sakfel, att recensenternas läsning blockeras av fördomar, att kritikerna omedvetet är besvikna på att ha fått läsa en annan bok än den de väntade sig. De flesta åsikter kan diskuteras men en diskuterar jag inte, den är helt enkelt ett krav: en kritiker ska vara hederlig.


Eftersom jag debuterade med en ungdomsbok upptäckte inte alla att nästa bok inte var ungdomsbok. I slutet omkom den älskade. Sådant händer även i andra böcker men en roman för vuxna råkar knappast ut för dekretet "Så gör man inte, Peter Pohl! Det handlar om författarens solidaritet med sina skapade gestalter och om konstnärlig moral överhuvudtaget. Oavsett eventuell verklighetsbakgrund ... "
       Förmenta skrivregler, däri ligger det ohederliga. Mina minnen var mitt fängelse och jag sökte befrielse -- "för den smaskiga effektens skull", sade recensenten, som i solidaritet med sina skapade skrivregler struntade i bakgrunder.

Min tredje bok var en ungdomsbok. Den handlade bland annat om något så trist som mobbing. I Sv D fick den omdömet våldspornografi. Nej, fegare än så, "snubblande nära våldsporr" hette det. Så blir det fula sagt utan att ha sagts -- en från sandlådan medförd metod för smutskastning.
       Och så vidare. Mina första böcker slutade dystert. Alltså är jag svartsynt. Vad jag därefter än har skrivit, så har recensenter kunnat undvika sakfrågorna genom att hänvisa till min svartsynthet. Att belysa orättvisor, anmärka på systemfel och tampas med samvetet är i det perspektivet inte viktigt eller intressant, det är svartsynt. Senaste kullerbytta i den andan läser jag i BARN & KULTUR 3/97: "Om kritiken leder till svartsyn på människan och hennes förmåga, så blir samhällskritiken intellektuellt ointressant".
       Här är det själva åtagandet som är ohederligt, den misshandel som har blivit tradition i hanteringen av ungdomskultur: att på ett stort antal böcker skrapa på ytan men uttala sig om djupet. Recensenten har vid sitt skrapande på 57 böcker utgivna 1996 inte ens upptäckt att min bok inte är en barn- eller ungdomsbok. Att hon trots det har upptäckt svartsynen beror nog på att jag i ett avsnitt uttryckligen polemiserar mot just det pratet.

Kritikens lågvattenmärke lärde jag känna 1989, när Svenskt Chritiskt Swihn rackade ner på min sjätte bok utan att ha läst den. Jag hade gärna genast buat i Sydsvenskan, där recensionen var införd, men sådant är det minst kloka en författare kan ge sig in på. Jag har sett andra göra det, jag vet därför fortsättningen: det kvittar hur rätt författaren har -- den angripna kritikern ser till att få sista ordet och passar samtidigt på att ta heder och ära av författaren som har haft fräckheten att försvara sitt verk. I kamp mot en garanterat ohederlig recensent på dennes hemmaplan måste författaren förlora. Man minimerar nederlaget genom att tiga.
       Att tysta författare, är det recensenters uppgift?
                   Peter Pohl

Svar till Peter Pohl:en kritiker ska vara hederlig

Låt mig börja med att svara på Peter Pohls avslutningsfråga i föregående nummer av Opsis Kalopsis: Nej självklart är det inte kritikerns uppgift att tysta en författare. Tvärtom. Det är för övrigt inte möjligt.
       Peter Pohl hör till de författare jag uppskattar mest. Många gånger har jag påtalat hans mästerliga förmåga att med precision, varsamhet och respekt gestalta svåra existensiella problem. Det har dock inte hindrat mig från att samtidigt reagera på hans "svartsyn" på människa och samhälle. Om man anser att litteratur kan påverka och förändra människors liv, så är det nödvändigt att innehållet i ett verk också utsätts för en subjektivt värderande granskning, utan att denna, för den skull, förfaller till moraliserande attityd, som kan innehålla fröet till censur.
       Glimt av ljus, eller hopp om förlösning, har jag tidigare skymtat i Pohls berättelser, men på senare tid har "svartsynen" varit det upprepade intrycket. Jag vidhåller det jag menar i min översiktsartikel, (Barn och Kultur 3/97) att om inte människan kan betraktas som en konstruktiv och aktiv faktor, i stånd att förändra ett samhälle i positiv riktning, då har man gett upp. Konsekvensen blir att samhällskritiken och samhällsanalys blir intellektuellt ointressant.


Så här inleder Peter Pohl sin senaste diktsamling Minns det:
"Någonstans läser jag att recensenten,
en av alla dessa som heter Maria,
småler igenkännande åt min eviga svartsyn.
Och jag undrar:
Är det mig det är fel på
eller Maria?"

Naturligtvis småler ingen åt Pohls svartsyn. Måste det vara fel på någon för att man har olika uppfattning och olika referensramar?
       Författare har, i kraft av sin konstnärliga integritet, full rätt att beskriva och formulera sin verklighetssyn, men kritiker har också rätt att, som ett slags ställföreträdande läsare, respekteras för sina reaktioner på författarens texter.
       För att gå vidare med Pohls kritik: Om Pohl utgår från att jag i en översiktsartikel i Barn och Kultur bara "skrapat" i 57 böcker från 1996, så antar jag att han också menar att jag inte vet vad jag har läst och därför inte vet vad jag har uttalat mig om. Sådant prat bidrar knappast till en utvecklande offentlig dialog.
       Naturligtvbis har min översikt handlat om ett kvalitetsurval av en mängd böcker. Några titlar nämns i artikeln som representativa för vissa tendenser, medan de allra flesta finns med i den avslutande litteraturlistan som exempel på vilka böcker jag funnit väl värda att läsa och begrunda. Att göra ett urval är en högst grannlaga uppgift, men förhoppningsvis kan det hjälpa en bibliotekarie eller en lärare att orientera sig i och staka ut en riktning i den strida bokfloden.
       Pohl ifrågasätter vidare om jag förstått till vilken målgrupp han riktat sig, dvs i det här fallet till den vuxna läsaren. Det kräver ett klargörande. En van kritiker vet sedan gammalt att förlagens klassificering är tämligen godtycklig, att många författare är gränsöverskridande och riktar sig växelvis till både ungdomar och vuxna. Det är helt enkelt svårt att snävt etikettera en författare som antingen vuxen- eller barn- och ungdomsförfattare. Eftersom det fanns, och fortfarande finns, så få lyrikböcker i utgivningen för ungdomar, utgick jag från att någon blivande vuxen kanske skulle finna en egen bekräftelse och identifikation i Pohls poetiska barndomsminnen, oavsett om den var avsedd för ungdomar eller inte.

Med detta lämnar jag Peter Pohls kritik av mig som kritiker och vill i stället med några ord beskriva hur jag önskar att en professionell kritiker ska fungera.
       "Färdas där på en gång mullvad och örn", skriver Tomas Tranströmer i en av sina diktsamlingar. Och just så fungerar en kritikers arbete. Ibland får man i uppgift att ge en allmän översikt, andra gånger handlar det om att närläsa och ge en detaljanalys. Både som mullvad och örn vill jag utföra min uppgift som "hederlig kritiker".
                   Elisabeth Arvidsson.

Från min synpunkt: "En kritiker ska vara hederlig", länkas jag omgående in på diverse stickspår. Min påstådda svartsyn är ett sådant. Jag tycker inte om den automatik som sätter svartsynsstämpel på mina ord, eftersom stämpeln gör orden ointressanta. Jag uttrycker därmed alltså nästan samma uppfattning som Elisabeth Arvidsson i Barn&Kultur: "Om kritiken leder till svartsyn på människan och hennes förmåga så blir samhällskritiken intellektuellt ointressant". Skillnaden mellan oss är att Arvidssons formulering gör gällande att jag är svartsynt, medan jag menar att kritikerna genom att kalla mig svartsynt genererar slutsatsen att mina ord är ointressanta.
       När Arvidsson i Opsis Kalopsis 1-1998 utreder saken, sätter hon ordet svartsyn inom citattecken. Man kan nog mena olika saker med svartsyn och "svartsyn" men för mig är åtgärden inte klargörande. Att jag pekade ut Arvidssons kullerbytta runt svartsynen berodde på att jag trodde att hon hade läst min bok "Minns det" slarvigt, eftersom den hade hamnat bland ett femtiotal barnböcker i hennes översikt. Prat utgående från en sådan tro bidrar knappast till en utvecklande offentlig dialog, säger Elisabeth Arvidsson, och det håller jag med om; jag ber härmed om ursäkt för detta mitt prat.


Arvidsson citerar inledningen till "Minns det", där jag förundrar mig över att en recensent, Maria, småler igenkännande åt min eviga svartsyn. Naturligtvis småler ingen åt Pohls svartsyn, säger Arvidsson nu. Naturligtvis inte, men likväl skrev Maria så: "jag småler igenkännande åt hans eviga svartsyn". Då är det väl så hon gör. Och jag förundras så till den grad att jag finner småleendet värt att kommentera i min bok: jag frågar om det är mig det är fel på eller Maria. På denna fråga replikerar Arvidsson: Måste det vara fel på någon för att man har olika uppfattning och olika referensramar?
       Nej, är svaret på precis den frågan. Emellertid handlar den om något annat än min. Småleendet är inte en uppfattning, det är uttryck för en attityd. Felet ligger i att kritikern förenklar sin uppgift genom att inte erkänna författarens verklighet. Att den ena kritikern småler åt detta hon kallar svartsyn och att andra tycker att den svartsyn de själva läser in i mina ord gör åsikterna ointressanta, det måtte väl ha att göra med att de är så lyckligt lottade att de inte känner igen den verklighet jag beskriver. Och det må så vara, men skyll inte på referensramar; det går för sig att vidga vyerna. Istället sätter den, som har uppdraget att upplysa om ett stycke litteratur, en trist etikett på den bild av verkligheten som hon inte själv har sett, på det att hon sedan må småle åt den och tilldela den betyget intellektuellt ointressant. Det är med den sortens reaktioner som den "subjektivt värderande granskning", som Arvidsson med all rätt tycker att litteraturen ska utsättas för, övergår till att innehålla det frö till censur som hon också varnar för.


Pratet om svartsyn är kanske mitt eget stickspår, men den allmänna problematiken är ingalunda min privata. Alltför många författarskap desarmeras genom att så många kritiker redan har en överordnad synpunkt fix och färdig. Således kan något att allvarligt överväga knappast komma från den författare som har fått stämpeln rolig. En dokumentär bok av en poetisk författare är inget att bry sig om. Den mysiga författare som skriver om lustmordet i Folkhem överlämnas till tystnaden av besvikna kritiker. Och den övergripande paradoxen med barnboksförfattare som skriver för vuxna behöver väl inte nämnas igen.
       Med anknytning till detta skulle jag återigen kunna avsluta mitt inpass i dialogen med frågan om det är recensenternas uppgift att tysta författare. Jag måste i så fall påpeka att frågan är och var retorisk. Elisabeth Arvidsson läste den nog inte så, eftersom hon replikerade: "Det är för övrigt inte möjligt" [för kritiker att tysta författare].
       Därmed bevisas åter skillnaden -- inte i uppfattning, utan i erfarenhet. Det är möjligt, ty det har skett. Författarröster har tystnat därför att kritiker i nedgörande ordalag har gett subjektiva värderingar sken av objektiva kriterier.
       Tystandet, som jag syftade på i min slutreplik, handlade emellertid om det nederlag en författare bäddar för genom att komma med invändningar i kritikerns egen tidning. Även denna min uppfattning om den utvecklande offentliga dialogen grundar jag på de erfarenheter som verkligheten har bjudit på.
                    Peter Pohl