Synpunkter på "Nu heter jag Nirak"

Nog har jag fått många brev och mail under åren, med synpunkter på mina böcker. Men sällan har jag fått så många sympatiyttringar med tröst och försök till uppmuntran som efter Ulla Lundqvists tarvliga angrepp på Nu heter jag Nirak. Jag tror inte heller att någon av mina böcker har diskuterats på Nätet i samma utsträckning. Jag har plockat lite bland bloggar och (e-)brev som jag hittat respektive fått. Jag har tillåtit mig att strunta i de bloggkommentarer som i stort sett upprepar Ulla Lundqvists kritik och sedan tillfogar något i stil med "Jag har inte själv läst boken, och efter vad jag fått veta om den, har jag inte lust att göra det heller." Just den typen av kommentarer visar att det vore ett misstag att tro att recensenternas skriverier är verkningslösa.

Blogg:
/.../ apropå det så har DNs Ulla Lundqvist redan dömt ut boken som "rejäl sörja" och "gubbsjuk fantasi". Stackars Ulla, som inte förstått vem Peter Pohl är! Stackars Ulla, som tror att Peter Pohl sitter där, i sin villa i Tyresö, och smygrunkar till det hemska livsöde han totat ihop. Kanske tror Ulla att Peter Pohl har smygrunkat till Sussy som blir offer för barnpornografiindustrin i Man kan inte säga allt, till Anette och Pia som nästan råkar ut för samma sak i Alltid den där Anette!, och till Anders som blir praktiskt taget sexuellt utnyttjad av sina polare i Vi kallar honom Anna? Ja, kanske tror Ulla att Peter skriver alla böcker om barn som mår dåligt, far illa, går sönder, för sitt eget höga nöjes skull? Stackars, stackars Ulla!
      /.../
Och jag kan ärligt säga dej, Ulla Lundqvist på DN som bara tyckte att boken var knullscener och gubbsjuk fantasi, att du har fel. Hör du det! FEL FEL FEL FEL! Den är tusen miljarder universum mer än gubbsjuka och pedofili. Det är barn som far illa, det är vuxna som blundar, det är någon form av vänskap och tillit, det är att se skillnaden mellan att tro att man vill och att verkligen vilja, det är en värlsbild som fuckas upp totalt för att de första stegen ut mot vuxenvärlden blir så fruktansvärt sneda, det är överlevnad, skilda föräldrar, utnyttjande, kluvenhet och låtsassyskon som finns, älskas och ersätts. Du har missat så mycket när du fastnat med dina ögon på Rolands penis och Karins lust.

För det första, Ulla, så påstår du att det är Karin, stackars trettonåriga Karin, som inledde förhållandet, som vill allting och som tar alla initiativ. Du har visst inte läst sidorna där Roland våldtar Karin för att hon inte behagar göra allt han vill att hon ska göra (... och fortsätter att pumpa hårt och djupt i henne utan att en enda sekund bry sig om ifall hon följer med och njuter. Inte njuter Karin. Golvet är stumt orörligt under Rolands stötar), eller raderna där Roland knackar på mitt i natten och bönar och ber att hon ska ha sex med honom, eller ens de många ställen i boken där Karins ålder nämns. Karin är tretton år, fjorton i den senare delen av boken. Kan en trettonåring någonsin bära skulden och vara orsak till att en sjuk pedofil vill ligga med henne? Trettonåringar fantiserar, med sina trettonårsnaiva ögon kan de lätt bli förälskade lite hur som helst i vem som helst, de bryr sig inte om ålder. Men en vuxen ska bry sig, förekomma och avstyra (citerat Vi kallar honom Anna, förresten). En vuxen ska inte manipulera trettonåringen till samlag många gånger om. Är det något du inte förstått, Ulla?

För det andra tredje fjärde femte och sjunde, Ulla, och det här är det mest relevanta så lyssna nu, så är jag inte ens säker på att du har läst den här boken. Och har du läst den, då har du läst den med dina av trångsynthet grumlade vuxenglasögon upptryckta på näsan, och de har sorterat bort allting som spretar utanför dina förväntningar. Själv har jag glasögon, men mot närsynthet och inte för trångsynthet, och jag har dessutom grumlade linser (i form av gråstarr) så jag vet hur det känns. Men ändå har jag lyckats läsa alla rader utan undantag, och inte bara det, utan också mellan dem. Försök det du med; låt bli att vara tantsjuk och vråla GUBBSJUKA så fort sexualitet nämns. Och packa för guds skull ner de där glasögonen i lådan de kom ifrån, så kan du låta språket glittra och glänsa in i ditt medvetande som det förtjänar och vill. Annars tycker jag lite, lite synd om dig.

(Ulla frågade förresten också efter målgrupp för den här boken -- 13-14-åringar som slickar sig om läpparna när de läser, mammor till dem som blir äcklade eller gubbar på 65+ som smyggillar pedofili. Här sitter jag. Jag är den 15-åriga målgruppen Anna, och jag slickar mig definitivt inte om läpparna eller smyggillar peddosex. Jag tycker att man är ganska sjuk om man inte blir äcklad av hur en vuxen man utnyttjar en skolflicksförälskelse, oavsett om man är femton, fyrtio eller sextifem plus. Men Ulla, Ulla, Ulla ... Tror du inte att det är det som är tanken?)

Blogg:
Jag har inte tappat förtroendet för min stora tonårsidol - han är fortfarande lika bra. Inte heller håller jag med de som kritiserat romanen för att vara gubbsjuk och snuskig: den är mycket men inte gubbsjuk. Tvärtom: detta är en fin historia om lust, åtrå, attraktion (det kursiveras i boken) och gränser. Och kvar finns berättarstilen som revolutionerade min litteratursyn när det begav sig, dvs när jag som tolvåring läste Regnbågen har bara åtta färger

Som någon kanske vet kallade jag ibland mig själv för Nirak när jag var yngre. Om jag inte minns fel, var det en låtsaskompis inblandad där också - mamma rätta mig om jag har fel. Så långt: identifikatorisk läsning, jo jag tackar! Men medan min Nirak försvann till förmån för min bästis Anna när vi fortfarande gick på dagis (det hette så då), är romanens Karin snart 14 år och har ännu inte sagt ajöss och goodbye till sin Nirak vilket medför viss oro hos de frånskilda föräldrarna. Nirak är bokens berättare och ibland helt osynlig, andra gånger ett fullt närvarande jag i texten.

Snart skaffar föräldrarna sig, nästan samtidigt, varsin ny sambo och Karins liv gungar betänkligt. Hos pappa, som Karin träffar var tredje helg, flyttar Barbro med den väldigt specielle sonen Kent in. Till mamma skolpsykologens och Karins hem kommer idrottsläraren Roland; det läckraste Karin någonsin sett. Kort och gott: Roland förför Karin och manipulerar henne att tro sig följa den egna viljan, men i själva verket skuffas viljan och förnuftet (som gått under namnet Nirak) längre och längre bort. Samtidigt som Karin manipuleras att tillfredsställa den vuxne mannen, upptäcker hon sin egen sexualitet. Att beskriva detta i en (litterär eller journalistisk) text är tabu. Oftast betraktas flickorna som offer - och i rättegångarna som horor. Pohl vågar, som Aftonbladets Hanna Hallgren observerat, det farligaste: att balansera på "moralens" stup och att föredra gråskalor framför svart-eller-vitt-dikotomin.

Explicit sexuella scener förekommer i boken, men långt ifrån lika ofta som i, säg Katarina von Bredows böcker. I stället för att bli arg och äcklad läser jag Nu heter jag Nirak med stor behållning; den vuxne mannens brist på ansvarstagande gentemot tonårsflickan som precis upptäckt sin lust och insett att hon kan attrahera vuxna män är ett vanligt tema i ungdomslitteraturen. Skillnaden mellan Pohl och Bredow är att den förra tillhör Männen och därför inte kan sätta sig in i hur Kvinnan känner. Hoppsan, hoppsan! Nog har väl andra författare skrivit om människor som inte ser likadana ut mellan benen som de själva? Gubbsjuk - för att han skriver om en tonårsflicka? Jag undrar hur kritiken sett ut om det var Kent som var huvudperson, Tnek var berättaren i en av von Bredow författad roman? Hade "knullscenerna" med Kent och Roland (ja, en kritiker skrev så) sett annorlunda ut då? Förmodligen både litterärt och innehållsmässigt. Kan vi inte få vara människor i stället för att ständigt förknippas med våra genitalier?

Blogg:
det verkar vara väldigt provocerande att det är just en man i 65-årsåldern som har skrivit boken, vilket jag iofs kan förstå. kanske hade boken fått ett annat mottagande om den varit skriven av en tjej i 20-årsåldern? för visst är det misstänksamt att en 65-åring skriver om en ung tjej som uppskattar sex med en äldre herre?

om jag inte missminner mig helt så har peter pohl skrivit om andra tabubelagda ämnen tidigare, som tex incest. jag har läst någon bok av honom och jag tyckte att han hde ett helt fantastiskt språk.

Blogg:
Det som gör boken intressant är att Peter Pohl vågar problematisera. Han viker inte en tum från att mannen som har haft sexuellt umgänge med fjortonåriga Karin är en brottsling. Men Peter Pohl skildrar också hur den unga Karins sexualitet väcks och hur hon längtar efter deras möten. Peter Pohl skildrar Karins skamkänslor efteråt utan att han lägger skammen på henne.
    /.../
Jag vet att det finns fler som Karin. Om den här boken kan hjälpa några av dem att bearbeta och att förstå att de inte är ensamma om det de varit med om, ja då är det mer än bra att den finns
    /.../
Det finns rescensenter som styrts av mycket, mycket subjektiva känslor. Man har äcklats över att Pohl uppgett att historien är sann. "Peter Pohl är en gubbsjuk pensionär. Varför skulle en ung flicka berätta för en gubbe om hur hon blir sexuellt utnyttjad? Varför skulle hon lämna ut alla dessa detaljer om hur hon också njutit?" Ungefär så har det stått i en del rescensioner som jag läst. Det är annars inte så vanligt att det i rescensioner tas upp hur tillblivelsen av boken gått till.

Anledningen till det här tror jag beror på att Nu heter jag Nirak är en obehaglig bok. Ska det skrivas om sexuella övergrepp så tycker många att det är behagligare att läsa en historia om hur offret spjärnar emot. Vi vill inte läsa om hur offret inleder en sexuell förbindelse och stundtals njuter, fast offret blir förfärat utnyttjat. Speciellt provocerande är det naturligtvis att offret i detta fall är en knappt fjortonårig flicka, alltså tretton år när hon inleder den sexuella förbindelsen. Även jag har värjt mig mot detta. Ändå vet de flesta vuxna att verkligheten är komplex, sällan svart eller vit. Barn som har djupa sår inom sig gör destruktiva saker. ett barn som söker bekräftelse kan mycket väl bete sig som Karin i Nu heter jag Nirak.

Så varför är det en sån moralpanik kring denna bok? Jag tror att det är för att man vid en djupare läsning och reflektion tvingas att se vuxenvärldens svek, inklusive sitt eget.

Blogg:
A1: Vi är många, många som är eller har varit i Karins situation. Precis i hennes situation. "Nu heter jag Nirak" ger oss äntligen röst, när vi inte har vågat tala själva. Ett "fel" med boken tycks vara att den är skriven av en man. Hade Ulla Lundqvist äcklats mindre om Peter Pohl skrivit under pseudonym?

B1: Tanten hade nog aldrig läst boken om nån annan skrivit den. Hon har siktat in sig på han. Han är dum eller modig, för han måste väl förstått att det skulle bli misstankar mot vad han menar.

A2: Som Peter Pohl skrivit boken finns inte plats för misstankar tycker jag. Ulla Lundqvists felläsningar är hennes problem. Den Karin i verkligheten som PP skriver om måste iaf ha fått en väldig hjälp av hans lyssnande och skrivande. Jag tycker jag har fått det, bara av att boken stämmer så mycket med min egen upplevelse. Dum?? Modig? Empatisk heter det.

B2: Jag tar tillbaka "dum" Men Ulla Lundqvists problem är inte bara hennes. Det blir problem för alla som skräms bort från boken av det hon skriver om den.

Om det är så många i Karins situation som du säger (jag är själv inte drabbad) så är det väl bra att lagen säger att den vuxna har ansvaret, vad den mindreåriga än tycker och känner.

A3: Det är bra. Och att en ungdomsbok hjälper till att förklara lagen är bra. Det finns ju advokater som försvarar våldtäcktsmannen med att tjejen ville.

E-post:
Ju mer vi diskuterade Karin ju tydligare blev det att hon var alldeles trovärdig. Men jag gissar att det är här Ulla Lundqvist får problem och helt enkelt inte förmår skilja författare och huvudperson, vilket ju är synnerligen oproffsigt.
Sen är det väl förstås så att Ulla Lundqvist och hennes gelikar bekymrar sig för läsaren (det är underligt att den som gör konst för barn och unga förväntas ta ansvar för sina läsare och läsarens reaktioner) men då handlar det ju om slarvig läsning igen. /.../ Sen är jag verkligen förtjust i Nirak. Hon (om hon nu verkligen är en hon, jag tycker hon känns androgyn) är en så smart konstruktion, en så intressant berättarröst. Jag har aldrig sett det förut. /.../ Att du sen på slutet låter Nirak ta sig in i mamman och hitta hennes instängda låtsassyster är så fint att jag blir tårögd.
Skit i Lundqvist. Det är faktiskt det enda man kan göra med så korkade recensenter, och efter att ha skummat lite andra recensioner har jag förstått det som att hon är ganska ensam.
E-post:
Hade det varit annorlunda om jag varit lika stark som Karin och berättat sanningen när sista rättegången gick av stapeln, precis så som jag ville göra? Hade det förändrat något för mig? Hade det gett mig rätten till mina känslor tillbaka? Min kropp, min lust, min njutning? Var det det som gjorde skillnaden?
    /.../
Min husläkare sa en gång till mig att jag visst får känna lust, att jag får njuta. Att det är fullt normala reaktioner vid beröring. /.../ Helt normal reaktion. Det ekar också inuti. Många har har använt den formuleringen, men få av de jag har råkat på har använt den utan baktankar och utan att förvrida sanningen till oigenkännlighet. Fullt normalt, säger de och jag nickar trots att det skriker i helvete heller inuti.
E-post:
Jag vill bara att du ska veta att både jag och några andra har skrivit till DN och försökt få framföra synpunkter på a) Nu heter jag Nirak b) Ulla Lundqvists recension av boken. DN-folket är helt ointresserade av våra påstötningar. Om inte redan recensionen är en skandal, så är det i alla fall rätta ordet för deras behandling av synpunkter som inte matchar Ulla Lundqvists. /.../ Tystnaden beror alltså inte på att vi håller med Ulla Lundqvist, utan på DNs censur.
Brev:
Jag var medveten om kritiken som riktats mot dig, så jag var mycket nyfiken: ett hopp hade väckts om att någon antagit ett ärligt perspektiv i ett högst känsligt ämne! Tänk, jag behövde inte bli besviken!! "Gubbsjuka" är ett väl ihåligt försök att avfärda en författare som sätter ord på konkreta och sannolika händelseförlopp utan att försköna enligt allmän "moral". Sedan när har kvinnliga författare monopol på kvinnligt perspektiv?

Låt mig säga det med en gång -- jag har varit i Karins situation, om än något annorlunda, men konceptet var snarlikt. En ensam vilsen, snart "vuxen" tjej får bekräftelse, någon fyller ett tomt rum. Och fyller det med sex! Varför ska man blunda för att tonåringar faktiskt kan bli gravt sexuellt utnyttjade -- men inte med fysiskt våld utan med en sorts odefinierbar men väl så påtaglig emotionell utpressning -- och ändå njuta av det. Det är nog inte svårt att som vuxen spela på ett halvvuxet barns vilsenhet, ensamhet men framför allt kåthet! En oskuldsfull 13-åring kan vara ett offer för sina sexuella känslor, och till råga på allt vet man i den åldern ingenting om gränsdragning när det gäller dessa "vuxna" relationer. Roland, som är vuxen och en förebild, talar ju om för Karin att det är ok det de gör, helt normalt, hon behöver lära sig att kyssas osv. Så har gränser suddats ut och så har det gått för långt. Karin är ju mer eller mindre "förälskad" i honom, även i slutet av boken vill hon försvara honom. Jag grät därför att hon inte får någon upprättelse egentligen, för vem ska erkänna att hon haft naturliga känslor utan att pådyvla henne skam?? Skamkänslor därför att hon faktiskt tyckte det var skönt får hon i så fall leva med. Den ultimata frågan inställer sig -- hur hjälper man dessa barn att komma vidare? Om utgångspunkten är att de blivit tagna med våld enligt brottsrubricering blir det kanske fel sorts samtalsterapi. När ska någon våga säga att en 13-åring njöt av sex, samtidigt som en vuxen utförde en handling som bör likställas med grov våldtäkt mot barn? Är det en paradox? Det är en av många skickligt framförda punkter som boken förmedlade till mig.
    /.../
Boken har många andra lysande inslag på många plan -- inte minst Kent, som jag förundras över och beundrar och faktiskt har i min bekantskapskrets! Tack så mycket för ett ärligt nedslag i svensk litteratur .. äntligen!

E-post:
Jag är inte förvånad, då jag läst vissa recensioner, över dina plågor. Recensionerna, märk väl dock inte boken, har nämligen gett mig plågor. Just dessa ytligt moraliserande tillrättavisningar, om till exempel att det är osannolikt eller överdrivet, är ett kvitto på det jag redan känt under många år: det händer inte, hände det så var det jag som fantiserade på ett onormalt sätt, budskapet är att jag inte finns. Bara det som syns finns, och det som syns är det som folk vill se. Mamman i dörröppningen ändrade historien lika bra som kommande recensenter, trots att de sistnämnda fick en oputsad bild av hela händelseförloppet. Varför? Avundsjuka, bestörthet, själviskhet? /.../ Boken beskriver Rolands kropp och dess intima delar intensivt "opassande", men just det gör historien sannolik, för dessa detaljer kan ta upp en stor del av en tonårings tankevärld.

Just därför att många värjer sig enligt moralisk korrekthet får Karin och många i likhet med henne lida i tysthet ett helt liv kanske, utgöra ett mörkertal, nedtryckta av omgivningen. Passar sig boken för ungdomar? Hade jag läst boken då, för xxx år sedan hade jag nog sett vad som hände mig. Pratar man aldrig öppet om hur förförelser går till på riktigt så kommer problemet att fortsätta eskalera. Syftet med boken? En missuppfattning tycks vara att situationen som beskrivs är hypotetisk, blandat med fantasier ingen frisk människa ens tänker, och möjligtvis kan bidra till ett diskussionsunderlag kring denna onormala Karin. Dock kan man se det så att just denna missuppfattning gör boken, och det sanna livet bakom den, till en tragedi.

Kanske finns många som jag som har läst eller kommer att läsa boken. Kommer vi att skicka in en skrivelse till DN för att försöka reda ut begreppen, få upprättelse på kuppen? Möjligtvis om man kan få vara så anonym som möjligt. Men skammen hittar en ändå /.../ och skulle jag vilja försvara mig med att jag är en ytterst normal människa, en flitig och begåvad student som är mycket respekterad av både kurskamrater och lärare, så skulle inte någon tro mig.

 Tillbaka till "Nu heter jag Nirak"