© Peter Pohl  — Anförande för bibliotekarier
                          Växjö 3 augusti 1989
 

Vem? Vad? Varför? 

Egentligen skulle jag kanske först presentera mig.
     Vem är jag? Vad skriver jag om, och varför det?
     Jag brukar få dom frågorna. Men istället för att svara, så ska jag läsa lite för er.
     Senast, för fjorton dar sen, kom jag ut med De Stora Penslarnas Lek ...
    Jag ska läsa lite ur den:
 
 

De såg sig omkring, ja.  Då såg de att löven plötsligt föll!  De hörde Sjutusen Färgers Port slå igen.  De såg hur den bleknade bort i det mullrande ekot.  Hur luften klarnade, såg de,  hur sikten blev fri över havet.  De hörde hur tyst allt hade blivit med ens.  De kände hur kallt det var.  Värmen nyss, vart hade den tagit vägen?  Så fort brukade väl aldrig hösten komma!  Långsamt vaknade minnet av sagan,  sagan de hade hört  när de var olydigt små  och skulle skrämmas att ligga stilla i sängen.  Om du inte är snäll ...  akta dig så att inte ...  Rätt vad det är så ... Nu stirrade de med svidande ögon ut över havet.  Just så måste det se ut,  det där som hade berättats  men aldrig blivit sett.    65

Just så måste det vara,  visste med ens alla                          inom sig,  visste i den sorts känsla  som av sig själv växer  från gissning  till aning  till tro  till kunskap  till visshet Det var ett mörker därute över havet,  ett mörker av en sort  som ingen tidigare hade skymtat  men som alla kände igen ändå.  Ett stort svart mörker.  Det växte sakta  och kom närmare.  "Vad ska vi ta oss till!"  viskade de till varandra.  Ja, vad skulle de ta sig till? 66

Det var Den Stora Svarta Sorgen de såg.  Alla färger skulle falna då han kom.  Alla sånger skulle tystna.  I den stela kölden omkring honom  skulle alla dofter kvävas.  Redan krympte horisontens ring,  redan drogs den samman  i en ängslan utan namn.  Redan låg ett isbälte på havet,  vilda vågor hade fastnat mitt i språnget.  Nyss gick festen där på Alla Färgers Δng.   Nu stod alla tysta med köld runt ängsligt hjärta.  Stod och stirrade med stela ögon  mot ett mörker  som den rädda fantasin fyllde med                                      precis  de bilder som de helst av allting ville slippa se.    67

Hur det hade kunnat sluta,  det förstår du nog.  Där Den Stora Svarta Sorgen svängt sin mantel,  finns efteråt bara det tomma mörkret.  Men De Stora Penslarna såg från sin höga utsikt  att nu var det dags för detta som de hade förutsett  och förberett.

Den stora flyttningen nämligen ... Och medan Den Stora Svarta Sorgen kommer allt närmare börjar Färgerna lämna ängen, på en stege som leder upp till Det Eviga Mönstret. Men en och annan grips av betänkligheter. "Kan vi verkligen handla så här huvudstupa?" frågar det Snusbruna Ansvaret, med flera ...
 
 

Då pekade De Stora Penslarna ner mot Jorden:  "Det finns bara en som kan tänkas orka striden  mot Den Stora Svarta Sorgen."  Färgerna vände sig om  men visste redan innan de hade sett,  visste vem som hade stannat kvar där nere.  Ja!  Den Vilda Röda Glädjen!  Hon rusade        trotsigt  Den Stora Svarta Sorgen till mötes.  Slungade Rödan Fröjd ur sitt fyllda bröst  mot det tunga Sorgsna Svarta under hans mantel.  Han höjde handen  och ur stelfryst himmel regnade  regnade  regnade  kvävda fåglar.    73

Hon höjde handen  och fåglarna kastade sig uppåt igen  i en skimrande jubelpil mot rymden.  Han stampade med foten  och berget sprack  av den tysta Sorgsna kölden.  Hon stampade med foten  och ur sprickorna steg  ett vilt fyrverkeri av sprängande Glädje.  Hur mörkt det var         och hur ljust!  Hur kallt        och varmt              om vartannat!  Hur pressande förtvivlat          och vildsint lyckligt!    74

Hur alla motsatser        så tätt ihop                 i oupplösligt livtag!  Hur  Svart  och   Rött  och  Svart  och   Rött  i växelspel    I det mötet föddes Människan,  ja, ett litet människobarn  ur detta väldiga tumult!  Föddes,  levde och dog,  utan att någonsin se den väldiga kampen.  Människans ögon var inte skapta att se den.  Minnet har ritat spår genom tid efter tid,  spår där tanken kan ila tillbaka  till förklaringarnas födelsestund.    76

Själen spanar längs spåren  och skälver vid synen som dröjer sig kvar  längst där borta.  Den skälvningen  från det längtande djupet inom dig  växer till aning           till tro           till kunskap           till visshet.  Därför vet du, att  är del av        Det Ömtåliga Liv        som kampen gäller,  vet att den pågår,  vet att den våldsamma kampen handlar om  var våra själar ska få sin plats:  i Det Svarta Tomma  eller i Färgernas Eviga Mönster.  Ja, kampen pågår,  kampen om det Ömtåliga Livets plats.    77

Under tiden sköter vi om vår bräckliga levnad  oanande,  eller bara vagt anande,        så som en längtan ger sig till känna        när den inte vet sitt mål,  ja, vagt anande  den lysande prakten  bortom de bleka avtrycken.  Och regnbågen har bara åtta färger  när vi numera ser dess valv över himlen.

 
Enligt recensenterna av mina tidigare böcker utmärks mitt skrivande av helig vrede och engagemang för de utstötta och svaga.  Det blir kanske svårare för dem, recensenterna, att hitta något sånt i den här boken, men för er ska jag i alla fall avslöja ett slags sammanhang mellan det jag just läste upp och mina andra böcker.
 
Nån gång, när jag jobbade som ungdomsledare passerade jag något av en milstolpe i mina insikter, och från den perioden har jag i mina anteckningar  hittat en passus, som jag nu faktiskt betraktar som utgångspunkt för mitt författarskap:
 
 

Gungbrädan svänger — bäst du är uppe åker du ner. Det som tynger mot marken på ena sidan lyfter den andra mot himlen. Helst skulle jag vilja veta att det till slut jämnar ut sig med upp och med ner. Men jag kan inte blunda för gungans förfärande brist på jämvikt: alltid är det barnen som förlorar, alltid barnen.

 

Det här är en insikt som räcker som drivkraft i mycket av mitt skrivande. Som om bevis behövdes, har jag sedan barnaåren samlat bevis på gungans förfärande brist på jämvikt.
    Jag har skrivit dagbok, tusentals sidor, sedan jag var sex år, och jag har, jämsides med den, hela tiden skrivit mängder med små sagor, berättelser, prosastycken och lyrik. Tillsammans blev det väldigt mycket innan jag äntligen fick ut min första bok. Själv ser jag debuten mera som en formalitet, en sorts bekräftelse på vad jag ägnar mig åt. Skrivit har jag ju gjort i hela mitt liv.

På gungbrädan i mina böcker sitter Vänskapen på ena sidan och Förtrycket på den andra. Som jag nyss antydde, i det här som skulle vara min utgångspunkt, så är det nog så att Förtrycket är tyngre än Vänskapen, eller större kanske man ska säga. Det är väl till och med så illa att Förtrycket inte håller sig kvar på sin halva utan väller över och knuffar undan Vänskapen.
     Jag säger i bok efter bok att om det finns någon väg ut ur förtrycket, så heter den vänskap. Jag säger också att den vänskap som ska klara av att leda ut ur förtrycket, den måste ha mycket hög kvalitet, så hög att människan knappt räcker till.
     Som ni kanske förstår blir det inga roliga böcker av det här. Både i ungdomsböckerna och vuxenromanerna är döden en realitet, som till och med kan drabba huvudpersonen. Recensenterna viftar med varningsflaggan. Mina sagor lämpar sig inte för den som vill vagga i trygg förvissning att när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Jag välter den som vaggar så. Nöden kan bli mycket större.

Efter att jag skrivit den skolkritiska betraktelsen Alltid den där Anette är jag inte längre så välkommen i skolor och bland lärare, har jag tyckt mig märka av vilka som numera inte ber mig komma och prata.
     Förtryckaren i den boken är skolsystemet.  "Om det finns en väg ut ur förtrycket så heter den vänskap". Den vägen är emellertid stängd, dels av att Anette drar sig undan vänskapens förpliktelser, dels — och framför allt — av att jag skulle veta att jag ljuger bortom varje chans till trovärdighet om jag låter en tolvåring som har kommit på kant med hela skolsystemet, vinna kampen mot giganten.
      Jag läser lite ur Alltid den där Anette!  för er:
 
 

— Då ska vi sluta veckan med en liten sång! sa Ingegjerd borta vid orgeln. Stå upp allihopa, så sjunger vi "Tryggare kan ingen vara". Den kan ni alla.        De reste sig, ja. De väntade medan Ingegjerd tog en inledningstrudilutt. Hon klämde i med Tryggareee kan, och då hakade de på, ja.        Ja. Alla utom Anette, förstås, det kunde Ingegjerd se utan att snegla. Alltid skulle den flickan krångla! Där satt hon kvar i sin bänk och blängde, med armarna slagna i kors. Detta blängande! Så störande var det, att Ingegjerd avbröt sig mitt i den sköna musiken och klev iväg mot Anette till: — Vad är det nu som inte passar?        Anette teg.        — Kan du inte den psalmen, kanske?        Anette teg.        — Kan du inte ens melodin, kanske?        Anette teg.       — Kan du inte ens resa på dej när vi sjunger för Gud? Kan du inte ens det, som alla andra?        — Gud finns inte, sa Anette.        Ingegjerd kippade efter andan, men hittade snart luft. Grep tag i Anettes arm och drog henne upp: — Det tror jag  du är för liten att veta nåt om. Och nu står du upp! Som alla andra. Tills vi har sjungit färdigt.         Anette satte sig ner, så snart Ingegjerd släppte henne.        Ingegjerd grep tag igen och reste på flickan: — Vill du att jag ska bli ond på dej, Anette?         — Gud finns inte, svarade Anette. Det är inte mitt fel.         Ingegjerd tyckte med ens synd om flickstackarn, så obegripligt djupt synd om henne, att hon släppte och lät henne vara. Allting fick vara.         — Gå hem med er! sa Ingegjerd. Trevlig helg!         Hon hade gärna velat säga några ord till Anette, några tröstens ord till ett barn som irrar i mörkret. Men inte irrade det barnet! Hon hade redan vridit på huvudet och glömt Ingegjerd för Pia, som kom och snuddade vid hennes arm.  ...

... [Skolpsykologen, Ingemar, på besök i klassen]  Klassen såg väl ut som ettor mestadels ser ut, där barnen satt i små fyrkanter och pysslade under koncentrerad tystnad. Det pågick klipp-och-klistra inför Fars Dag. En flicka satt med armarna i kors, och såg ilsk ut, var det Anette?       — Nej, det är Pia, berättade Ingegjerd. Anette sitter bredvid där. Dom är bästisar, dom där två.         — Så bra, att du placerar kompisar ihop! berömde  Ingemar, och märkte inte att Ingegjerd storknade.         Ingegjerd visste att vänskapen mellan Anette och Pia var till skada för båda, till skada för klassen och skolan, för ordning och reda i samhälle och universum. Ingegjerds vämjelse och avsky steg i en kväljning när Pia lade grimman om Anette och med förälskade ögon  — skam till sägandes, just förälskade — såg på sin Brunette och sjöng med solig stämma: Vad du är söööt, min kära lilla ponny ...        Ingemar slog en lov runt den utpekade fyrkanten. — Som sagt, viskade han till Ingegjerd. Den som just nu ser ut att trotsa, är den där Pia.         — Ja, hon är så förfärligt lättledd! förklarade Ingegjerd. Gör vad som helst som Anette hittar på. Jag vet inte vad dom kan ha kucklat ihop nu.          Ingegjerd fick inte veta förrän framåt kvällen. Ingemar fick därför inte veta alls. Pias mamma ringde till Ingegjerd och var ledsen och arg, minst lika ledsen och arg som Pia. Kunde det aldrig bli något slut på dom här förföljelserna?         — Vad? frågade Ingegjerd Förföljelser?         — Ja, jag har tigit hittills, men nu går det ändå för långt.         — Men vad?         — Det här med Fars dag. Måste Pia få en påminnelse var och varannan dag att hon inte har nån far!         — Men! andades Ingegjerd.         — Hon blir så uppriven, sa mamman och lät som om hon grät. Ska det vara så svårt att förstå!         — Nej, men! sa Ingegerd, men kom inte längre.        Det fanns inte heller något att komma med, utom möjligen en liten bön om ursäkt, men den tanken föll inte Ingegjerd in. Men äntligen slog hon sig ner med blanketterna från uppropsdagen och läste dem. Läste och tänkte efter, elev för elev. Det här är han, det här är hon, här står det skrivet.   När Fars Dag hade passerat hade hon läst det som fanns att läsa om de tjugoåtta barnens liv.  ...

Anette var mycket nöjd med att hamna hos Ingemar på tisdagar. Nu slapp hon idrotten, berättade hon för honom i bilen.         — Du gillar inte idrotten?         — Den där Inger! sa Anette och tittade ut genom sidofönstret.         — Du tycker Inger är jobbig?         — Hon är skitknasig. Vi ska duscha tillsammans.         — Tillsammans?         — Alla. Samtidigt i duschrummet.         — Du föredrar egen dusch?         — Tjejer för sej, killar för sej. Nån ordning ska det va!         — Du tycker inte att tjejer och killar ska duscha ihop?         Anette tittade på Ingemar iställer för utsikten: — Dej kan man ju inte snacka med!         — Inte?         — Du och Inger kan ju duscha ihop. Om du inte fattar vad jag menar.         — Tja, sa Ingemar.         — Benny har sagt åt Inger att duscha ihop med oss, hon med.         — Gjorde hon det då?         — Va tror du?   Ingemar sa inget.         — Va tror du? upprepade Anette efter tillräcklig väntan.         — Nej, nej, sa Ingemar hastigt. Det är klart att hon inte gjorde.         — Lika klart som att inte jag duschar med Benny och Johan och dom. Skitsnuskiga är dom, när dom håller på. Men det låssas Inger inte om. Hon ska tvinga in mej i den där duschen. Man att hon inte ska dit, “det är klart”.         Duschbråken hade Ingemar hört talas om förut. De bröt ut inte bara i Anettes klass, utan överallt där man försökte förverkliga tanken att skillnad inte ska göras mellan flickor och pojkar. Först att protestera var barnen själva. Sedan brukade föräldrarna höra av sig. Somliga idrottslärare härdade ut ända upp till trean, andra gav efter för trycket redan efter några veckor i ettan. I sin roll som skolpsykolog var Ingemar tvungen att inta ståndpunkten att tankegången var riktig. Människobarnen bör läras att den nakna kroppen är naturlig. Acceptera sin egen och utan skam kunna se på andras. Vuxna kan inte läras, de är redan fördärvade av felaktig uppfostran och har stelnat i sitt tänkesätt. Men barnen! Barnen måste räddas!         Ingemar insåg hur bråket med Inger hade uppkommit, och anade hur det skulle fortsätta, förvärras och växa. Han visste att det inte skulle leda någon vart att prata med Inger. Endast en order från skolstyrelse eller rektor skulle kunna få henne att ändra sig före det stora nederlaget mot föräldrauppvaktningen, som skulle komma, säkert skulle de komma, de upprörda föräldrarna. Men från skolstyrelsen skulle inga förändringar föreslås, och från rektor Inge Göör skulle ingen order utgå.         — Det är bra att Inger försöker, skulle Inge säga, om han inte redan hade sagt det. Det är bra, men mot Krafterna kämpar Skolan förgäves. Man är maktlös! det var Inges refräng. Dom föräldrar som inte putsar på sina prylar och är likgiltiga för barnen, dom motarbetar oss och klankar på Skolans försök att ge deras barn en mänsklig chans.

 

Reaktionerna på Alltid den där Anette har fått mig mycket fundersam beträffande möjligheterna att få någonting viktigt sagt om den situation som dagens barn och ungdomar befinner sig i. Jag fick tillfälle att i tidskriften Bokuppslaget uttala mig om varför jag hade skrivit boken, så jag passade på att uttrycka denna min fundersamhet inför reaktionerna. Det skulle fungera som tidskriftens presentation av boken, sa redaktören, när hon bad mig skriva detta inlägg. Sedan placerade hon istället det skrivna i ett sammanhang där det fick föreställa ett debattinlägg mot litteraturkritikerna. Hanteringen är ett exempel på vad man som författare får finna sig i, ja man ska rentav vara glad att man bereds så mycket utrymme.
 
Hör:  Varför berätta om Anette?

Som förklaring till varför jag skrev Alltid den där Anette tycker jag det här duger bra, som debattinlägg är det mer än rimligt tandlöst. Så föranledde det inte heller någon som helst reaktion. Så går det till att med vänliga förtecken göra en författare oförarglig — och därmed ointressant.

De otrevligheter jag i Alltid den där Anettehar att säga om skolan, är inte nämnvärt mer provocerande än de jag uttalar i Havet inom oss. Men det är en roman för vuxna, och har därför inte fått tillnärmelsevis samma uppmärksamhet. Jag ska läsa lite för er ur den också:
 
 

Nu vaknar du i fängelsekölden och klär gåshudad på dig de fina kläder du har fått. Skynda, skynda varje morgon, ty att komma för sent till skolan är skammen att öppna dörren till alla ögonpar och höra Fröken säga: Det trodde jag verkligen inte. Av Ulrika förväntade jag mig mera än så.        Ja. Fröken förväntar sig. Redan första dagen i skolan tydde hon ditt tigande ansiktes budskap, och bestämde då att din tystnad är gryningens slumrande sång, din stillhet är vattnets vilande spegel i människomorgonens brunn. Ja, det är ingen hejd på hur vackra bilder hon ser i ditt ställe. Vem skulle du vara, Ulrika, att lära din erfarna Fröken att tolka din tystnad på något annat sätt? Vem skulle du vara att varna henne för de förväxlingar hennes vilja, drömmar och önskningar utsätter henne för? Vem skulle du vara  att alls förstå någonting så invecklat? Du är sju år, Ulrika!        Alla du känner, alla du har lekt med, alla som har varit med och byggt din barndoms landskap med lek och skratt och gömställen undan skräckens fingrar: nu är de borta. Just innan skolan började, flyttade du och Far till fängelset uppe på klippan. Du känner ingen i skolan, ingen i skolan känner dig. Lamslagen sitter du i din bänk. Alla och allt är  borta. Runt omkring dig finns bara färdiga slutna förbund mellan vänner. Dig vill ingen ha dit. Ingen frågar efter din åsikt. Därför tiger du, tiger tiger och tiger runt ditt ylande tomrum.        Förtrollad av din tystnads gåta, tjusad av din hypnotiska stillhet, har Fröken placerat dig mellan David och Gunnar. David snurrar och vrider och kastar sig, dunsar och skräller och fäller oväntat ut sina armar till något som därvid blir hårda slag. Gunnar hoppar och springer, antingen han sitter på plats eller går vilse på golvet, han vaggar åt alla håll och har alltid sina sparkande fötter under din stol. Båda har röster, skapade för att i nöd kalla vuxna till platsen. Båda pladdrar om allt med varandra med just den där nödsignalsstämman. Du placeras mellan dem, ty när de kommer varandra för nära, startar en serie lekfulla knuffar, sparkar och slag. Snart växer leken till allvar, och med sina tjut drar de vännerna till sig. Tumultet smittar, och när någon vuxen har hunnit försenad fram, svingar oräkneliga nävar i luften, näsor blöder, svordomars rök driver över slagfältet.        Davids och Gunnars uppförande har lekskolefröken berättat om, så det känner Fröken till. För att få tyst i klassen placerar hon dig att ha lugnande inverkan på de två orosandarna. Du har den ena till höger om dig, den andra på vänster sida. När det är dags för frukost får du alltid stå mellan de två i matkön. Den ena har du bakom dig då och den andra står framför. Vid matbordet sitter du mellan dem igen. Och se, hon har räknat rätt, din erfarna Fröken. Sparken som David skulle ha, stör inte lugnet i klassen, den får tigande du på benet. Armbågen till Gunnar placerar David i din midja, och inget oväsen uppstår därvid. Ingenting säger du om boxningarna på armen. Knuffar i rygg och mage, slag i huvud och knäveck, sparkar på stolen, knäppar på näsan, David som spottar i  mjölken, Gunnar som spetsar din hand på sin gaffel; allt är sådant som händer när Fröken tittar åt annat håll. När hon blickar ut över klassen är allting lugnt. Fröken välsignar sin klokhet och talar varmt om dig, som har så gott inflytande på dina två oroliga kamrater. Ingen annan har lyckats så bra med dem som du. Fjädern i hatten är emellertid Frökens.        Men kamraterna släpper väder och räcker ut tungan, din skolväg blir allt tyngre att gå. Att du redan från början är duktig att läsa och räkna, gör dig än mindre omtyckt i deras krets. Men Fröken imponeras förstås, och har placerat dig högt, högt upp på piedestal. Ju högre du kommer desto svårare blir det att gå och sätta sig där. Se på Ulrika! uppmanar Fröken. Hör hur fint hon har skrivit det här!        Men runt omkring dig hör dina klasskamrater vad de berömmande orden inte lyckas dölja: Alla ni andra är dumma!        För det illa dolda budskapets skull blir din skolväg en växande plåga. Ensam var du när terminen startade. Nu är du utstött.

...[tretton sidor senare]  Vad fint Ulrika! berömmer Fröken, högt så alla kan höra. Titta vad fint Urika har målat havet!        Och Fröken håller upp din målning. Så kan man måla ett hav. Alla förstår att deras eget hav är ett dåligt hav jämfört med ditt.        Jävla orättvist! skriker Gunnar, fast det ska föreställa en viskning. För att hon bor vid havet.        Ånej! Fröken har varit på hembesök, och kan rätta: Gunnar har fel.        Ja, Gunnar har fel. Du bor i fängelset uppe på klippan. Jag har aldrig sett havet, försvarar du dig för en gångs skull.        Nu ska Ulrika inte narras! förebrår Fröken. Det syns ju att Ulrika har sett havet. Varje penseldrag berättar det. Eller hur? Visst har Ulrika sett havet?        Nej!        Men det är väl inget att skämmas för, inget att ljuga omkring! Det syns ju så tydligt!        Det syns även på ögonens färg, kunde hon ha sagt. Havet har målat din blick, Ulrika.        Men Fröken säger inte det. Hon vänder dig ryggen nu. Hon är stucken och förolämpad av din lögn. All godhet hon har visat dig, och du lönar henne med lögn, du upprepar lögnen också!        Stunden är kommen då Fröken släpper klassen med blicken. Med ens är David tätt inpå dig. Flinar från så nära håll att saliven stänker mot din kind: Va fiiint, Ulrika! Och hårt och oväntat stöter han fingrarna in mellan dina ben, långt in där det gör ont och är skamligt och fult med hans hårda stickande fingrar. Och väser igen: Va fiiint Ulrika! Va skööönt, Ulrika!        När du skriker, faller David tillbaka på sin rätta plats i bänken. När du slår honom det hårdaste du kan, har Fröken just vänt sig om. Omedelbart förstår hon situationen: rasande av att ha blivit beslagen med lögn, har du kastat dig över en oskyldig kamrat. Kanske, ja, kanske har David retat dig för den tillrättavisning du fick, men det ursäktar verkligen inte det här uppförandet.         Fröken har fångat sparkande, fräsande dig. Håller dig på betryggande avstånd från allt, och nu ska du be David om ursäkt, där han sitter och gör stor affär av ett slag som har träffat honom på läppen.        Aldrig!        Helvetes jävla förbannade kärring! Släpp mej! Ge faan i mej!        Svordomar och hotelser strömmar ur dig, lätt som om de vore de vapen du alltid begagnar. Med växande fasa inser Fröken vem hon har skänkt sin gunst. Ljuger gör du, Ulrika, det är illa nog, och jag hade inte trott det om dig. Men det språk du för! Vilket fördärv! Vilken avgrund! Och här har du suttit och spelat oskyldig flicka. Visste jag inte det! Visste jag inte att det var något fel! Så slät i ansiktet kan ingen vara, om hon inte i själva verket har något att dölja!  Från den stunden, Ulrika, från den stunden! Hur Fröken förvandlar sin skönmålning till den fulaste vrångbild. Allt som blev upphöjt skönt då hon tydde det förut, nu är det lågt och fult. Nyss satt du på piedestalen högt uppe i rymden. Nu faller du, och fallet är stort, inte till marken endast. Nej, ner i underjorden går fallet.        Så förlorar du Frökens gunst, ja förlorar den helt, men hennes förändrade sätt mot dig ger dig kamrater istället. Du finner dig plötsligt tillhöra någon, du hittar dig arm om liv med en vän, du pratar förtroligt och leker. Ja, du har vänner och leker igen, Ulrika!        Det varar inte så länge. Snart är Fröken ikapp dig: lögnaktig är du, och slåss. Du för ett förskräckligt språk. Ditt sällskap är inte bra för Birgitta och inte för Karin heller.        Föräldrar varnas, och snart börjar flickorna hålla sig undan från dig. Du är lastbar, men vad kan man annat vänta? En mor som har förlupit hemmet! En far som är invalidiserad, han har väl ingen hand med flickan? Vad kan den arma fastern uträtta, hon som har tagit på sig detta orimligt tunga kors!        Det finns pojkar att leka med. Larviga är de, smutsiga och luktar illa. Men de måtte väl duga åt dig. Man får förstås se upp med vilka lekar ni leker! Pojke och flicka, Fröken vet att risker finns, särskilt med en flicka som du i leken.        Ensam var du först, sedan utstött. Nu är du förklarad spetälsk.

... [ytterligare 25 sidor senare]   Skyhögt upp på piedestal blev du satt. Fallet är långt då du störtar. Du faller och faller, tiger och väntar på fallets slut.        Händer sträcks ut ibland och hejdar ditt fall. Flickor i klassen vill ge dig vänskap, nu när Fröken äntligen har slutat fjäska. De lindar en arm om din midja, de viskar förtroliga ord. Värmen från deras nära kropp värmer din frysande själ.        Fröken månar sig om sina flickor. “Mina flickor” kallar hon dem, ja. Ditt sällskap är inte bra. Ditt inflytande är dåligt. Du ljuger och slåss och svär. Du stjäl, det vet Fröken, och därför vänder Karin dig ryggen. Senare upptäcks det hur det faktiskt gick till att pengar försvann därhemma hos Karin. Det är för sent — du föll utom räckhåll, men Karin står där hon stod, står utan vilja att försöka nå dig. Avståndet mellan er har blivit för stort.        Birgitta sträcker ut handen, Fröken tisslar med Birgittas mamma. Snart tar Birgitta tillbaka sin hand.        Eva sträcker ut handen. Forsättning följer som förut.        Längst ner är fallet slut, men dit har du inte hunnit ännu. Du faller alltjämt och de färdigheter du redan hade, de som Fröken beundrade så, förvandlar hon till tyngande stenar i fallet. Kunde du skriva förut? Ta det då lugnt, inbilla dig inte vara förmer än andra. Kunde du läsa förut? Sitt tyst i din bänk och låt den kamrat få läsa som bättre behöver övning. Kunde du räkna förut? Ja, men det du räknade då, är inte sådant Fröken lär ut. Hon tvingar dig att börja om från kunskapens början och göra allting på rätt sätt, där rätt sätt är ett annat än ditt. Nu är det alla formaliteter du måste beakta, de ger läroämnena stadga och mening. Röknar gör man på rutat papper men skriver på linjerat. Inte tvärtom och inte heller på ark utan några linjer alls. Viktigare än att du räknar rätt är att siffrorna hamnar mitt i därtill avsedda rutor. Innan du stolserar med riktig stavning måste du anpassa dig till den skrivstil som den pedagogiska nycken föreskriver i år. Nu gäller att ett A ska skrivas utan den sammanbindande slinga du själv har hittat på eller valt efter någon förebild. Pennan ska lyftas när den förs från högra stapelns fotpunkt till tvärstreckets vänsta ände.        Du lyfter pennan, du ändrar din handstil, du splittras och händerna stelnar i kramp. Allt du kunde förut glömmer du sakta. Brist på övning och övermått av kritik hjälper glömskans verk.

När det gäller mobbing har vi vuxna en tendens att inta ståndpunkten att det där en affär mellan barnen.  Jag har, från alla utsiktspunkter jag ställt mig på, sett denna attityd, jag påstår att den är utbredd. I mina böcker anklagar jag följaktligen högljutt vuxenheten för svek.
       Vi kallar honom Anna  är i sin helhet just en anklagelse för svek.  Läsaren får bevittna det ena sveket efter det andra, innan Anna går under.  Med exempel visar jag att alla så kallade metoder kan misslyckas, hur rimliga de än verkar då utövaren lägger ut texten. De flesta ståndpunkter behandlas i boken, från ytterligheten "Våld ska besegras med kärlek" till motsatsen "Slå ner översittarna, ge dom stryk, det är enda språk dom begriper."
       Berättarjaget intar en något vacklande hållning mellan dessa ytterligheter. Men även han är människa, han sviker på sitt sätt, han också, då Anna sträcker sig efter hans hjälp.
       Boken slutar med att berättarjaget så att säga vaknar upp då hans kamrat höjer näven och lovar att hämnas. Anna är död, självmord, men hans plågoandar ska få smaka på sin egen medicin, lovar kamraten. Bokens slutord lyder:
 

Vad jag än drömde innan jag vaknade, vet jag vad den bilden betyder: Ont föder mera ondska. Världen ska aldrig bli bättre.

Någon kan kanske tycka att jag borde anvisa någon väg ut ur förtrycket, och inte bara anklaga. Jag har anvisat en sådan, jag har sagt att den vägen heter Vänskap. För oss vuxna kan denna anvisning betyda till exempel att vi ska respektera barnens känslor. I Alltid den där Anette sliter skolfolket i vänskapsbanden och menar att den ena vännen inte är bra för den andra. Den sortens inhopp är bara alltför vanligt, även föräldrar har en benägenhet att lufta sina synpunkter på barnens val av vänner, rentav resa hinder.
 
Innan jag går in på slutvarvet här i kväll,  ska jag hålla mitt löfte att för er avslöja sammanhanget mellan De Stora Penslarnas Lek och mina andra böcker.  Jag menar då inte det sammanhang som redan bokens omslagsflikar avslöjar, nämligen att berättelserna är dom som Morfar berättade i Regnbågen har bara åtta färger men som förlaget tyckte tyngde ner den boken för mycket.  Nej, jag menar den där kampen mellan Den Stora Svarta Sorgen och Den Vilda Röda Glädjen. Enligt min uppfattning är den ytterligare en bild av verkligheten bakom den kamp som pågår i dom andra böckeran, den mellan Förtrycket och Vänskapen.
       Verkligheten är svår, ja omöjlig att beskriva. Min åsikt är att det som vi tror är verkligheten  i själva verket är skuggbilder av något, som vi inte klarar av att beskriva på annat sätt. Då ger vi skuggbilderna beteckningen Verklighet. På så vis blir alltså den så kallade verkligheten ett resultat av vårt sätt att se.
       Den kamp, som pågår i den verkliga verkligheten, utspelas alltså mellan  krafter, för vilka vi saknar begrepp. Skuggbilderna av dessa krafter kan någon uppleva som "Det Onda" och "Det Goda", någon annan ser "Hatet" och "Kärleken" strida, eller som jag mestadels har uttryckt mig "Förtryck" och "Vänskap".  I De Stora Penslarnas Lek har jag gett de stridande parterna andra namn, men det är samma kamp jag skildrar.

Slutvarvet, alltså, det är att jag ur Regnbågen har bara åtta färger ska bryta ut en delberättelse, som har med det jag nu pratat om att göra. Förtrycket är här av typ mobbning. Mobbningshistorien dominerar inte alls den här boken, det är det snarare Vänskapen som gör, genom att den, Vänskapen, ungefär mitt i boken besegrar Förtrycket — vägen ut, alltså, om den finns.