Vem? Vad? Varför? 

Det är inte alltid det händer mig, men nu har det hänt: placerad så här känner jag ett behov av att först av allt presentera mig. Vem är jag, som kommer hit och ska säga något — förhoppningsvis klokt — till er?
      Såvitt jag vet är det i min egenskap av författare-med-åsikter om skola-och-ungdom jag står här. Det får jag alltså utgå från när jag presenterar mig.

Det är ganska nytt för mig, det där attt vara författare-med-åsikter-... , som ska ut i riket och Tala. Närmare bestämt så debuterade jag hösten1985 med ungdomsromanen "Janne, min vän".  Redan våren 1986 fick jag flera förfrågningar från skolor och bibliotek, om jag ville komma och berätta om mitt författarskap. Jag avböjde mycket bestämt — jag tyckte att en enda bok var i minsta laget för att motivera något prat om författarskap. Jag nappade inte på någonting sådant förrän hösten 1987, då min tredje bok hade kommit, "Vi kallar honom Anna", en ungdomsbok, det också. Mellan de här två ungdomsböckerna fick jag ut en roman för vuxna, "Regnbågen har bara åtta färger".
      Därför är jag fortfarande rätt ovan i den här rollen. Det här är dessutom första gången jag står framför en grupp med den här sammansättningen. Jag har vant mig vid lärare, skolungdomar, bibliotekarier ... Men hur ska jag kunna säga något vettigt till er?

Som ni förstår av mitt beteende här, så har jag ställt mig den frågan i förväg. Och jag har också förberett svaret, genom att bestämma mig för att, vettigt eller ej ur er synpunkt, men om jag nu står här i egenskap av författare-med-åsikter om skola-och-ungdom, så ska jag kanske berätta varför jag skriver som jag gör.
 
Jag är inte främmande för tanken att inte alla här närvarande vet hur jag skriver, så jag får börja med att berätta det. Eftersom jag, i likhet med de flesta författare, är komplett oförmögen att sjäv bedöma vad jag gör, ska jag citera recensenter. Det är ju den sortens folk som kan göra anspråk på att i dessa frågor veta vad dom talar om.
      Alltså hur skriver jag?

Torbjörn Althén,Svenska Dagbladet, säger i anmälningen av "Alltid den där Anette":

Peter Pohls kritik av svensk skola är konsekvent, högst personlig och något förvirrad. Med idealistens naiva lidelse och överambition drar Pohl åstad med draget svärd, inte bara för att näpsa den enskilda läraren, utan också för att utdela dödshugget mot hela det etablerade skolsamhället.

Staffan Engstrand i Norrtelje Tidning:

Här finns ett klart ställningstagande för den "svaga" individen gentemot samhällets alla självutnämnda maktmänniskor.

Nils Schwartz i Expressen:

Mycket beror det [dvs att PP med "Anette" förstärker sin position som den utan vidare mest intressanta ungdomsboksförfattaren] på att han struntar i genrekonventioner och anständighetskrav och skriver i så helig förbannelse att texten måtte framträda glödristad på hans bildskärm.

Lena Kåreland i Uppsala Nya Tidning:

Hans böcker är skrivna med ett starkt engagemang. De handlar genomgående om de utstötta och svaga, belyser på skilda sätt maktförtryck och demonstrerar effektivt hur våldstendenser uppstår och blommar ut.

Kerstin Stjärne i Arbetet:

Gemensamt för alla hans böcker är den heliga vreden, det obönhörliga underifrånperspektivet, som får övergrepp och maktlöshet att kännas in i märgen. Han väljer litterära grepp, komposition, klippteknik, scenbyten som förstärker perspektivet, på ett språk som i sitt ursinne utesluter varje form av harmonisering.

Jag har valt de här citaten, därför att de alla vill säga något om hur jag skriver, och just detta skulle jag nog inte kunna uttrycka särskilt tillfredsställande själv.
      Om jag därmed får anses ha avverkat frågan hur jag skriver, så skulle jag nu alltså komma till varför jag skriver som jag gör.
      På den punkten har recensenterna inte varit särskilt klargörande, så jag har tvingats att rannsaka mig själv — söka i mitt inre, som någon djupsinnigare person kanske skulle säga.

Det ligger till på det viset att jag har skrivit i hela mitt liv, i hela mitt skrivkunniga liv. Till att börja med ägnade jag mig nog mest åt att skriva av och apa efter och kommentera saker som andra hade skrivit. Jag har skildrat det stadiet på det här sättet i "Regnbågen har bara åtta färger":
 

Fröken tog mig och ledde mig genom korridorerna till ett rum, där det fanns böcker, böcker, böcker. Det här är bibliteket, sa hon.        Så vände hon sig till en annan Fröken: Jag har med mig Professor Hegg här.  Henrik Hegg. Han skulle behöva lite litteratur till studium.  Det är just ingen mening med VILL DU LÄSA i det här fallet.       Vi ska se, sa biblioteksfröknen.  Vad skulle det vara för litteratur tro?        Jag sa ingenting, jag. Jag var inte säker på ifall de drev med mig, och visste inte vad de egentligen ville. Var det fråga om att välja bok härinne så var det bara att tacka och säga adjö. Så mycket böcker hade jag aldrig sett på en gång, och alla var röda med guldtext på ryggen. Var de kanske likadana inuti också?        Vad har Professorn för läsvanor? frågade biblioteksfröknen.        Men jag blev allt surare, och hon märkte visst det, för hon slutade att kalla mig professorn och att låta larvig på rösten, utan frågade alldeles vanligt vad jag hade läst och vad jag brukade läsa.        Jag har egentligen bara läst det som jag skrivit själv än så länge.        Jaha? sa biblioteksfröknen. Och vad är det för sorts ... saker?        Sagor liksom. Morfar berättade och jag skrev.        Det låter spännande. Kanske vi kan få höra en sån nån gång?        Jag har inte hittat min rätta stil än, förklarade jag. Så jag avvaktar.        Precis sådär, om att hitta rätta stilen och avvakta, sa en konstnär som var hemma hos Mamma och tittade. Och sedan pratade de länge om stilen, dilemmat och inspirationen.        Men biblioteksfröknen gapade och sa ingenting hon. Det var kanse inte riktigt rätt att prata om stil, när det inte var målning man höll på med?        Nå, iallafall, sa hon till slut, och gick runt och pekade: här är bilderböckerna. Mycket litet text, mest illustrationer, så att säga. Sedan har vi sagoböckerna här, ja även sanna historier förekommer, Ja, om du skriver sagor själv, så vet du ju att även de innehåller en hel del sanning och tänkvärdheter? Jag skulle tro, om du är van vid sagor, att det är  här du kan hitta sånt du tycker om. Sedan har vi berättelser, ungdomsromaner. Svenska här och översatta där. Sedan ...        Längs med hyllor, längs med hyllor, längs med bokhyllor gick vi. Tre böcker i taget fick man ta hem. Ja, man fick ta hem böcker! Tog man de blåa och gröna böckerna, fackböcker kallade hon dem, så fick man låna hur många som helst.  Fjorton dagar fick man ha böckerna hemma. Man fick ett kort med en stämpel som talade om vilken dag man senast skulle lämna igen sina böcker. Samma stämpel sattes på ett litet extrablad baki varje bok.        Jag började i ena änden på en hylla med långa rader med precis likadana böcker. SAGA stod det på ryggen på dem, och så ett nummer. Tre stycken fick jag ta. De tre första tog jag:  1. Svenska folksagor I  2. Robinson Kruse  3. Tusen och en natt I Hemma slog jag upp SAGA 1. LILLA ROSA OCH LÅNGA LEDA.  Duvornas gåva. Det var en gång en kung och en drottning, som hade en enda dotter. Hon var liten och snäll och skär och vit som en ros. Därför kallades hon Lilla Rosa, och alla i kungsgården höll av henne. Bort gled jag.        Hundra mil längre fram slog jag upp SAGA 2. FÖRSTA KAPITLET.  Robinsons barndom. I Hamburg bodde för många, många år sedan en rik köpman, som hette Kruse. Han hade haft tre söner, men av dem var endast en i livet. Denne hette Robinson, och han var sina föräldrars enda hopp och glädje. Borta var jag        Tusen år längre bort slog jag upp SAGA 3.  Sagoberätterskans egen saga. För länge sedan levde en sultan, som ägde en skön gemoål, vilken han älskade som sin ögonsten. Hon måste ständigt vara i hans närhet. Borta var Hammarby, onödig blev världen omkring mig. Korta blev kvällarna, nätterna ville inte heller räcka. Mamma målade tavlor och såg inte att jag aldrig släckte. På morgonen väckte hon mig med att lyfta boken från näsan. När somnade du egentligen?        4. Onkel Toms stuga.        5. Jorden runt på 80 dagarö        6. Medeltidssagor.  Jag simmade och jag flög, jag såg  alla länder, och även de länder som inte finns, de märkliga länderna östan om solen och västan om månen, länderna som ligger när du har rest sju varv runt jorden och ett åt andra hållet. Och jag hörde Morfars röst och förstod att här i böckerna framför mig fanns det mönster han talat om. Mönstret dit hans själ flög när han dog, flög dit och blev en del av det.         Jag var tvungen att börja välja. Kunde inte slösa bort mitt dyrbara liv på strunt. Jag slutade läsa i nummerföljd. Sökte de skimrande titlarna. Svenska sägner. Hittebarnet. Östan och Västan. Ja och Nej. Diamantäpplet. Ädelstenen. Svanevit och Rosenröd. Guldfågeln.        Dagarna i skolan var otålig väntan på kvällens bok. Jag hade alltid en lånebok i skolväskan, om det skulle bli en stund över. Sagorna steg inom mig. De strömmade ur mig, lätt ändrade. Vi skulle skriva O och MOR och O MOR! ORM! Jag skrev DET VAR EN GÅNG ...        Jaja, sa Fröken. Vill du läsa upp det där? Och jag läste: DÅ BLEV STYVMODERN OCH HENNES DOTTER AVUNNSJUKA ...        Att du får ihop alltsammans, sa Uffe. Du ska bli författare, tycker jag.

 

Och i "De Stora Penslarnas lek" redogör jag för det där med Morfar, på det här sättet:
 

Morfar hade bara en vecka kvar att leva  (men det visste jag inte)  när han sa:  "De Stora Penslarnas Lek är slut sedan länge.  Legenderna runt den slutar egentligen så här.  Emellertid finns det två berättelser till,          tycker jag.  Och om jag tar dem sakta  så kan du kanske försöka skriva under tiden?"  Ja!  "För du har väl förstått att det är    fusk  att sluta med orden:         Det är stort nog, det som är.         Det är stort nog och det måste.         Tig därför och var nöjd!  Ibland inträffar det att det föds något liv  som vill mera än det som är stort nog,  som föds otillfredsställd med det rådande.  Hur det gick för något av de där liven  det vill jag också berätta."    Och Morfar hade så ont av sitt sjuka  att jag hann skriva hans långsamma ord  fast jag egentligen inte kunde ännu.               Du kommer aldrig att dö, Morfar.          För en dag ska jag skriva rent dina sagor!

 

 Nå, det gick mycket lång tid mellan det som beskrivs i de här två avsnitten och det författarskap som enligt recensenterna utmärks av helig vrede och engagemang för de utstötta och svaga. Vägen mellan de två punkterna är inte alldeles rak. Men någon sorts milstolpe passerade jag en gång, och från den perioden har jag i mina anteckningar hittat en passus, som jag nu faktiskt betraktar som utgångspunkt för mitt författarskap:
 

Gungbrädan svänger — bäst du är uppe åker du ner. Det som tynger mot marken på ena sidan lyfter den andra mot himlen. Helst skulle jag vilja veta att det till slut jämnar ut sig med upp och med ner. Men jag kan inte blunda för gungans förfärande brist på jämvikt: alltid är det barnen som förlorar, alltid barnen.

 

[ Fortsättningen följer som i  anförandet för bibliotekarierna.  ]