© Peter Pohl

Då ska jag vinka tillbaka!
 

Jag ser mig i spegeln. Ser Katrins ansikte där, Katrins friska ansikte, när ögonen ännu var klara. Ja, det är sant, det som alla har sett och sagt varenda dag: "Ni är på pricken lika!"
     Men du är du och jag är jag. Det är en enorm skillnad. Så har vi alltid sagt till varandra.  Nu ser jag, syster, min syster: Du och jag är samma en!
     I spegeln rör Katrin på läpparna, svarar mig samtidigt med samma ord: "Du och jag är samma en!"

Jag smyger mig in i det dunkla rummet, där jag inte får vara. Jag kan ta skada, har Mormor sagt. Ta skada av lidandet och av att se hur fort du bryts ner.  Du vet inte längre vem jag är, syster, min syster! Bara Mormor finns för dig, bara Mormor. Jag sitter här tyst på golvet vid dörren och lyssnar på din tunna röst:
     "Hur ser mina ögon ut numera, Mormor?"
     "Dina ögon, mitt käraste barn, är brunnar om natten då månen gått ner. Brunnar där törstiga pojkar kan drunkna, om de inte tar sig i akt."
     "Förut sa du alltid att solen lyste ur min blick. Att när jag slog upp ögonen på morronen drog molnen bort."
     "Har jag verkligen talat så vackert? Ja, kanske? Sådana ögon hade du förr."
 
Ja, syster, min syster. Jag vet att du minns rätt. Mormor har alltid talat så vackert om våra ögon. De är ett släktdrag att glädjas åt, brukar hon säga. Säger inte längre så.
 
"Minns du i somras, Mormor?"
     "Visst minns jag, mitt älsklingsbarn. Men tänk inte på sommaren nu."
     "Jag red på din rygg, minns du? Du gnäggade, fast det lät som ett lamm. Och du skuttade så att du nästan kastade av mej. Men jag höll mej kvar."
     "Tänk en sån slarver till häst. Var jag så vild?"
     "Mamma har sagt att så kan det aldrig bli igen."
     "Det kan man aldrig veta. Kanske till sommarn så travar vi där över ängen igen. Och jag nafsar till mej lite gräs vid staketet."
     "Minns du att du kammade mej på verandan? Och du muttrade argt, för att håret var så långt och trassligt."
     "Nog minns jag, käraste ungen. Men inte var jag arg, det trodde du väl aldrig?"
     "Mamma har sagt att så kan vi aldrig ha det igen."
     "Det kan man aldrig veta. Kanske till sommarn så sitter vi där på verandan. Och jag reder ut ditt trassliga hår."
     "Minns du sagorna när det regnade? Netta och jag satt i fåtöljen i rummet och du berättade för oss. Dina egna sagor, Mormor. Minns du?"
     "Tänk inte på det nu, mitt lilla älskade barn. Det är så svårt att minnas allt man har pratat."
     "Vill du berätta en nu, Mormor?"
     "Det regnar ju inte alls idag, lilla sagogryn. Och du blir så trött vid min gamla röst. Och säkert även ledsen, för mina sagor har mörknat. De sagor du minns, de lyste av ditt eget ljus då du lyssnade."
     "Det är du som låter lessen, Mormor."
     "Jag blir så sorgsen vid alla dina minnen, mitt barn, och vid att höra att din mamma måste ha sagt att allting är borta."
 
Ja, syster, min syster, var tacksam att du inte ser Mamma nu. Hon går och vrider händerna. Stirrar. Håller för öronen när din jämmer skär genom huset. Att jag finns har hon glömt.
 
"Hur ser jag ut numera, Mormor?"
     "Jag trodde jag såg i en förtrollad spegel, mitt vackra barn. Just så såg jag ut på den tiden pojkarna rodnade inför mig."
     "Förut sa du alltid att speglarna skämdes, för att de inte kunde måla mej likt."
     "Så konstiga saker din gamla mormor har sagt. Men kanske kan speglar skämmas?"
     "Minns du i somras, Mormor?"
     "Visst minns jag, hjärtebarnet mitt. Men tänk inte på sommaren nu."
     "Jag red på din rygg, minns du? Minns du det, Mormor?"
     "Inte var det i somras.  Inte orkade vi rasa så, i somras."
     "Jo, det var allt i somras. Och du kammade mej i solen. Och du var arg på kammen, för att den drog av mej hår."
     "Nej, detta hände inte i somras, guldhjärtat mitt. Om den kammen dragit ett enda strå från ditt huvud så hade den hamnat i elden."
     "Jo, det var allt i somras. Och du låg mellan Netta och mej och berättade dina egna sagor. Visst minns du? Mormor, du har väl inte glömt dina sagor?"
     "Ingenting har jag glömt, lilla älskade Kattigryn. Men blunda och tänk på annat nu."

Det vart tyst och det gick en stund.

"Du gråter ju, Mormor!"
     "Käraste barnet, jag trodde du sov!"
     "Jag har nog sovit. Jag drömde att jag låg på ängen och sov och hade en dröm där jag låg: vi red över ängen och du nafsade åt dej lite gräs vid staketet. Men så såg jag att hästen grät, jag vet inte varför. Och jag vaknade ur den drömmen, och där satt du bredvid mej i gräset och grät. Du grät för mina svarta ögons skull, det visste jag. Då vaknade jag riktigt, och du sitter här och gråter så att det droppar."
     "Ja, är inte drömmar underliga, så säg."
     "Minns du att vi red i somras, Mormor?"
     "Älsklingsbarn lilla, det var många, många år sen. Känn på mej, känn så gammal din mormor har blivit. Änskönt du är lätt som en änglafjäder, inte skulle jag ha orkat dej på ryggen i somras."
     "Men solen då? Och sagorna? Och när du kammade mej? Mitt långa trassliga hår? Minns du inte, Mormor? Är allting borta?"
     "Ditt vackra hår, som räckte ända till månen. Jag har aldrig ... aldrig! säger jag och det ska du veta, aldrig förlåtit att de tog det ifrån dej. Det hade de inte behövt göra."
     "Mamma säger att det aldrig växer ut igen."
     "Det vet vi just ingenting om, vännen lilla. Din mamma borde allt tiga ibland."
     "Var inte lessen för håret, Mormor. Vad ska jag med det till? Jag kommer ju ändå aldrig ut igen."
     "Där tar du fel, mitt hjärtas barn! Du slipper snart ut härifrån, det har doktorn lovat. Då drar molnen bort, och dina ögon är solar igen. Och ditt hår växer ut över en enda natt och blir så långt att du trasslar in det i staketet, när du flyger ut över ängen och vinkar till mig därnere, där jag går och nafsar efter gräs. Då ska jag vinka tillbaka, Katrin! Och lossa ditt hår från staketet."