Peter Pohl
Världens viktigaste yrke
Anförande vid Ärvingeskolans läraravslutning, måndagen 11 juni 2001
I torsdags insåg jag att jag grovt hade missat vad jag skulle prata om här, idag. Jag hade nämligen just talat i telefon med en dam som påminde mig om att jag skulle komma till ett möte om ett halvår och hålla ett anförande under en rubrik som vi kom överens om för några veckor sedan. Under samtalets lopp kom jag underfund med att jag i tankarna hade förväxlat det mötet med dagens. Den uppläggning som jag hade planerat skulle inte alls passa idag.
Det är visserligen tillåtet för en skapande konstnär att säga ungefär vad som helst, utan hänsyn till i vad mån det sagda kan intressera lyssnarna, det kan rentav anses vara ett förtjusande tecken på hans ... tja, jag vet inte vad ... men med stigande ålder oroar jag mig alltmer för att andra ska förväxla min originalitet med senilitet. Så jag vill gärna i någon mån hålla mig till ämnet, om ett sådant kan definieras. Det var med andra ord i torsdags hög tid att fundera på vad jag skulle säga till er.Jag befann mig med mina funderingar hemmavid, på den centrala punkten i bostadsområdet: torget där alla butikskedjor är representerade och ständigt konkurrerar med identiska extraerbjudanden och förlängt öppethållande, plus postkontor och bank med rakt motsatt kundservice: öppet kortkorta stunder och inga som helst erbjudanden, utöver den fantastiska möjligheten att riva till sig ett könummer och sitta ner och vänta invid ICA-hallens kaffeautomat.
Utanför entrén till denna härlighet stötte jag samman med en vän. Denne mans bakgrund är att han för några år sedan slutade sitt arbete som lärare i vår hopplöst besparingsåtgärdade grundskola och numera drar sig fram som musiker och som närapå-egen-företagare i ett slags nätverk som säljer produkter till starkt reducerade priser ... nej, personerna i nätverket säljer rätten att sälja produkter till starkt reducerade priser, en rätt som tillkommer den som lyckas knyta tre nya personer till nätet, vilka i sin tur ska införliva tre nya personer, och så vidare. Var och en av dessa personer sätter in ett belopp på ett postgirokonto, varefter de förses med produkter, som de dels kan använda för personligt bruk, dels kan visa upp för de tre nya, för att inför dessa utreda produkternas förträfflighet. Den ekonomiska drivkraften bakom systemet handlar om att jag får bonus när de tre personerna, som jag har anslutit till nätet, i sin tur har kopplat upp vardera tre personer. Det blir nio bonusbelopp, A, till mig, och därefter, när de nio har engagerat vardera tre vänner får jag tjugosju bonusbelopp, B, och därefter, som ni förstår 81 bonusbelopp C och så vidare. Efter någon tid sitter jag med 9A plus 27B plus 81C plus 243D plus och så vidare, som utdelning på den inbetalning på A+B+C+D+... som jag gjorde till det där postgirokontot. Vem som helst kan räkna ut att jag gör en skaplig vinst på detta. Dessutom kan jag i vilket ögonblick som helst än en gång betala in A+B+C+D +... kronor, få ett nytt paket produkter och starta ytterligare en kedja av 3 plus 9 plus 27 plus 81 osv personer, villiga att skapa sig en förmögenhet på det här viset.Min gode vän ... ni har väl inte glömt att jag träffade honom, jag nämnde det nyss ... min gode vän var glad. Nätverket hade just nämnts i pressen och hamnat på toppplats i en ekonomiskt utredning: nätverket är det svenska företag som befinner sig i snabbast utveckling. Han berättade detta för mig med stor förtjusning blandad med återhållsam försiktighet. Han har nämligen inte glömt mina kommentarer för drygt fyra år sedan då han var ny i nätverket och försökte enrollera mig. Jag ska passa på att nämna att jag inte är en äkta författare, utan innehar ett så kallat hederligt arbete på Tekniska Högskolan, där jag undervisar i numerisk analys. Den som förstår termerna vet därmed att jag är matematiker, uppväxt i talens värld och utbildad att tyda formler och sifferuppgifter.
Av ohejdad vana var jag mycket misstänksam mot hans kalkyler, den gången han kom med sitt erbjudande. Min misstänksamhet ökades av att han hade en dam i släptåg, som skulle förklara nätverkets arbetssätt, eftersom han då var ny i kretsen och inte kunde argumentera så bra själv. Denna dam ritade strukturer, av det slag som grafiker brukar kalla träd, men som hon alltså kallade nät. Men ett träd var det, där med regelbundna mellanrum en gren delade sig i tre. Trädet utvecklade sin yvighet i en riktning som hon kallade tidsaxeln, och avstånden mellan förgreningspunkterna var den tid som förlöpte från det att jag hade gjort min inbetalning till dess jag hade engagerat tre personer. Den tiden kallade hon "en period", och genom att peka på den första av de många perioder som uppkom, peka och markera den med ett allt tjockare streck, ville hon bevisa för mig att tiden för min aktiva arbetsinsats inom nätet uppgick till denna enda period, medan pengarna skulle strömma in till mig period efter period.
Det blir förvisso ingen liten penningaström. Hon pekade uppåt grenverket, där det stod A, B, C, D osv i 9, 27, 81, 243 osv förgreningspunkter, och förklarade hur det, av de futtiga A+B+C+D+... kronor som jag betalade in, kunde bli de väldiga belopp som suggererades av 9A+27B+81C+243D+...
Ja, suggererade är rätta ordet, eftersom alla faktiska uträkningar saknades --- de var representerade av sina slutresultat: regelbundna jätteinkomster. Jag minns inte längre precis vilka siffror hon angav, men jag tror att min insats till postgirokontot skulle vara 4000 kronor. Detta belopp är, utöver en liten administrationskostnad, summan av bonusbeloppen A=2400, B=800, C=800/3=267, D=267/3=89 och så vidare med division med 3 för varje ytterligare steg. Eftersom det är från 9 personer jag sedan får A kronor, så kan jag redan efter två perioder kamma in 21600 kronor, dvs min insats är tillbaka mer än femfaldigad. Efter ytterligare en period inkommer 27 gånger B kronor, vilket också blir 21600 kronor. Varje period multipliceras antalet belopp med 3 och divideras beloppen själva med 3, så att resultatet blir oförändrat, dvs jag får 21600 kronor varje period i evärdeliga tider, mot min insats på 4000 kr och mitt aktiva arbete under en period.Den som tvivlar på rimligheten i denna kalkyl måste ju börja med att ställa sig frågan om A+B+C+D+... verkligen ryms inom de 4000 kronorna jag betalar. Ja, faktum är att summan av termer som börjar med A=2400 och undan för undan divideras med 3, den summan blir 3600, så i min inbetalning finns alltså utrymme för 400 kr för administrationen av det här nätet.
Nästa fråga är förstås hur lång en period kan tänkas vara. Är det vecko-, månads- eller årsinkomst på 21600 vi talar om? På denna fråga fick jag svaret att det ju alldeles beror på hur flitig jag är. Kan jag engagera tre vänner på en dag, och dessa tre håller samma tempo så är det dagsinkomster vi talar om. Efter ett år (=365) dagar, är det därför 7·10173 som har betalat in de sammanlagt cirka 8 miljoner kronor jag vid det laget har fått. Beloppet är nog begripligt, men den behövliga befolkningsexplosionen kan knappast åstadkommas. Om jag inte minns fel så ligger antalet atomer i den synliga delen av universum en bra bit under 7·10173.
Damen log matt när jag viftade med min kalkylator. Hon förklarade att hon naturligtvis inte menat att perioden var bara en dag lång, utan med exemplet hade velat förklara att utfallet var beroende på min flit. Men hur lång kan då en period i verkligheten vara? Min vän skruvade på sig i soffan (jag kanske ska påminna om situationen: det är drygt fyra år sedan, och min vän har tillsammans med damen kommit hem till mig för att väcka mitt intresse för det nätverk han just har gått med i). Alltså: han skruvade på sig och sa att ja, om du slår till nu, så är en period ungefär 14 dagar för min del; du är den tredje jag snackar med.
En tvåveckorsinkomst på 21600 kronor är inte att förakta, det måste medges. På ett år går det 26 sådana perioder, så om antalet personer växer med en faktor 3 för varje ny period har min arbetsinsats under 14 dagar (och mina efterföljares lika korta insats) efter ett år anslutit 1271 miljarder personer till nätverket. Min inkomst av verksamheten uppgår efter det året till 518000 kronor, vilket inte alls är så dumt, men ändå ganska obetydligt jämfört med beloppet för administationen, 400 kronor per inbetalare, dvs 508000 miljarder kronor.
Mitt prat fick damen att medge att man kanske inte kunde tro att alla som involverades i nätet skulle kunna på samma tid engagera så många som tre personer. Detta förklarade givetvis varför man inte i verkligheten kom upp i dessa enorma folkmängder och belopp som jag räknade fram, utredde hon. Kanske hade hon rätt, medgav jag, men det var ju ändå denna multiplikation med 3, regelbundet upprepad varje period, som kalkylen byggde på, den kalkyl som berättade hur inbetalade 4000 kronor kunde förränta sig till 21600 kronor per period, dvs miljonbelopp på ett par år.
Det vore kanske inte orealistiskt att tro att i genomsnitt en av de tre inte skulle ha någon framgång i sina försök att engagera vänner i projektet, föreslog damen.
Ja, då så! Istället för 9A skulle jag få 4A kronor i bonus efter två perioder, istället för 27B skulle jag få 8B efter den tredje. Fjärde periodens 81C skulle minska till 16C och så vidare. Med A, B, C, ... som förut, skulle detta bli en stadigt minskande inkomst: från 9600 till 6400 till 4272 till 2848 osv. Nå redan de 9600 är rejäl vinst på insatsen 4000, men summan av alla dessa utbetalningar blir totalt 28800 kronor, en nästan futtig del av de drömda miljonbeloppen.
Istället för att trefaldigas i varje period, skulle nu antalet personer fördubblas, så efter 26 fördubblingar (ett år av fjortondagarsperioder) skulle jag och mina efterföljare utgöra en skara på lite mer än endast 67 miljoner personer. Till administationen skulle vid det laget ha influtit 26,8 miljarder kronor.
Damen gav sig inte. Hon tummade nu även på periodlängden, ökade den till en månad. Jag envisades. Eftersom kalkylen utsträckt över ett år nu möjligen kunde ge ett trovärdigt intryck, det blev 4095 personer inblandade, sa jag att det hela var väl ett projekt på lite längre sikt, vilket damen motvilligt medgav. Efter två år skulle med dessa rimliga utgångsantaganden nästan 17 miljoner människor vara inblandade, efter ytterligare ett år 68.7 miljarder.
Kort sagt: jag trodde inte på kalkylen, trodde att den enda i nätverket som gjorde betydande förtjänster var huvudmannen bakom postgirokontot.I torsdags träffade jag alltså min vän. Åren har gått, och han var, som jag nämnde, glad åt att ha hoppat på tåget i god tid, nu när nätverket hade klassats som Sveriges mest framgångsrika företag. Som jag nämnde dämpade han glädjeyttringarna en smula, förmodligen för att inte aktivera mitt lättstartade kalkylsinne. Solen sken, och jag var fjärran från varje tanke att torpedera hans belåtenhet. Bara inom mig reflekterade jag kort över det förhållandet att han inte alls såg ut som den miljonär han borde vara efter fyra år i branschen. Belåtenheten var det visserligen inget fel på, men den tycktes mera handla om det vackra vädret och barnen som utvecklades och nöjet att vara en fri man, disponera sin tid helt utan schemaläggning, förutom att då och då engageras som musiker på någon tillställning, en verksamhet som också var att betrakta mest som ett nöje.
Vid det här laget kanske ni undrar varför jag överhuvudtaget berättar detta. Jag sa inledningsvis några ord om den skapande konstnärens frihet, så det behöver ni inte alls fundera på. Hur som helst ämnar jag nu, så att säga, komma till saken.
Min vän var, som jag sa, belåten men försiktig i sina lovsånger, och jag var något mindre belåten, egentligen försänkt i dystert grubbel på vad jag skulle prata om idag, här, när nu min planering hade slagits i spillror av ett telefonsamtal. Hans försiktiga spejande efter mina reaktioner på hans förtjusta lägesrapport, gjorde att han upptäckte att jag förmodligen tänkte på något helt annat. Han erinrade sig då kanske att även jag är en lycklig man, ganska fri, efter att ha gått ner till halvtid på min tjänst på Tekniska högskolan, och ekonomiskt ganska trygg med denna halva lön och Författarförbundets garantipenning i ryggen och royalties i strida floder in på mina konton. Suggererade floder, kanske jag ska säga --- jag överdriver för effektens skull. Hur nu hans tankar än gick, så frågade han mig hur det stod till, om jag hade något på gång och lite sådant som man tydligen frågar författare när man träffar dem.
Jag nämnde att jag skulle hit och att jag inte hade en aning om vad jag skulle säga här.
Vilka bekymmer, vilka bekymmer! skrattade han, alls inte särskilt medlidsamt.
Vi teg hänsynsfullt en stund. Solen gick i moln. Barn spatserade fram och åter med glassstrutar och sega remmar. Solen kom fram ur sitt moln. Banken bytte skylten om förmiddagsstängt mot lunchstängtskylten. På bänken bredvid oss skrapade en svartmuskig karl fram 2 hundratusenkronor, 2 femtiokronor, 2 TV-rutor med 25 kronor i och 2 tusenkronor. Han samlade sig inför fältets nionde position.
Jag har ett uppslag åt dej, sa min vän, med blicken vilande bakom mig.
Tack! sa jag --- jag har vant mig vid att säga tack så där. Man blir så lätt ansedd som snorkig om man säger vad man tänker i alla lägen.
Han lyfte ett pekfinger och gjorde en lång, lång effektpaus. Den svartmuskige skrapade fram en 100-krona, svor och slängde lotten i papperskorgen.Nu ser jag på era ansikten här, att ni tror att jag fabulerar. Att jag, i min brist på ämne för dagen, har konstruerat en räddningsplanka, en scen komplett med miljö och statister. Saken ligger emellertid till på det viset, att det jag nu berättar verkligen inträffade i torsdags, att alltsammans hör till saken, och att själva saken kom nu, när min vän sa:
Du ska skriva en bok om världens viktigaste yrke.
Han sänkte sitt pekfinger, men lät blicken stanna bakom mig. Hade jag förstått?
Världens viktigaste yrke? upprepade jag fåraktigt.
Ja, utan tvivel, vidhöll han. Viktigast i Sverige, viktigast i världen. Du har ju redan skrivit en hel del om det, men du ska koncentrera dig på själva yrket, tycker jag.
Jag förstod ju av hans sätt att presentera sitt uppslag, att det ålåg mig att fråga vilket yrke han hade i tankarna och lite närmare bestämt vad jag skulle skriva om det. Den triumfen ämnade jag emellertid inte ge honom, utan jag tog ett lov runt huvudsaken, genom att fråga honom om han menade att yrket var viktigt för sin egen skull eller om det viktigt för andra människor än utövarna. Min tanke bakom den frågan var förstås att det yrke han själv ägnade sig åt, det där nätverket, var något som enbart gagnade sina utövare, vad det nu egentligen var för något som de utövade. Kanske tyckte han att nätverksanslutning var världens viktigaste yrke.
Men inte alls. Världens viktigaste yrke är så viktigt därför att det berör alla, precis alla.
Berör alla? funderade jag. Min vän fick ett samtal på sin mobil och steg undan ett stycke. Finns det verkligen något yrke som berör alla? Eftersom jag vet att min vän inte plågas av högt ställda krav på stringens i sina utsagor, kunde jag inte lita på att han med alla verkligen menade det som logiken menar. Inte heller var jag säker på om han med berör menade angår eller vidrör eller gör rörd, alltså att yrket ifråga får alla att brista i gråt, exempelvis.
Så när samtalet i mobiltelefonen var avklarat frågade jag om han menade att yrket berörde alla direkt eller bara indirekt. Telefonsamtalet hade emellertid fått hans kompass att svänga åt annat håll, så han var redan på språng bort från mig, när han över axeln hojtade att det visste väl jag om någon att alla berördes direkt.
Jag hade på tisdagen och onsdagen brottats med vattenledningarna i min sommarstuga. De läckte, jag saknade reservdelar och verktyg och kunde inte stänga av vattnet, eftersom kranen till avstängningen bara snurrade runt i sitt fäste utan att ändra genomströmningen det minsta. Med denna upplevelse i färskt minne var jag om någon beredd att utse rörmokeriet till världens viktigaste yrke. En händig person som med några snabba grepp ställer allting tillrätta när tillvaron är våt. Men nu var det sagt att yrket skulle beröra alla direkt. Ja, det är möjligt att ingen undgår att någon gång beröras. Jag tänkte på bilder av törstande människomassor, jag tänkte på andra bilder, från områden där våldsamma översvämningar dragit fram. Jag kunde inte få ihop bilderna till att berätta om världens viktigaste yrke, och jag vet bestämt att jag inte har skrivit ett ord om rörmokare. Det närmaste jag har kommit är en rulltrappsreparatör. Det är onekligen ett viktigt yrke, ett mycket viktigt yrke, med mer eller mindre outtömliga fonder av arbetstillfällen. Men verksamhetsområdet begränsar sig till stadsmiljöer. Jag tror att det finns miljontals människor som aldrig har berörts av någon som helst rulltrappsproblematik, vare sig direkt eller indirekt.Jag vred mig ett halvt varv, med idén att om jag såg den bakgrund som min vän betraktade när han fick sitt uppslag, så skulle jag förstå hans tanke. I den riktningen såg jag bara fönstren till Konsumbutiken, denna rad av fönster som är i sin helhet igensatta av erbjudanden om innanlår, isbergssallad, tre sorters yoghurt och köpkort med både spar- och kreditvillkor vida bättre än bankens motsvarigheter.
I landskapet innanför dessa fönster finns märkligt flinka expediter, med uppgift att skära upp begärd kvantitet rostbiff i köttdisken, eller filea en ulk i fiskdisken, eller bygga rasfärdiga travar av kelloggspaket ute i butken eller att leda pensionärerna till kaffepaketen eller att dra avläsaren över streckkoderna och meddela kassaapparatens slutsumma. Varje anställd där inne behärskar samtliga dessa konster och flera andra. Nog kan jag säga att allt detta tillsammans gör konsumexpediten till en mycket viktig person. Lika viktig som Vivos och ICAs och Rimis expediter i de angränsande lokalerna. En av dem, lyckades när hon satt i kassan för något år sedan, med papper, penna och miniräknare klara situationen när datorn strejkade och inte tog emot avläsarens signaler. Men har hon världens viktigaste yrke? Kanske.
Jag skulle redan ha skrivit en hel del om världens viktigaste yrke. Den upplysningen uteslöt nog den här yrkesgruppen.
Funderingen fick mig att slå in på ett nytt spår i sökandet: vilka yrken har jag skrivit en hel del om? Något yrke som dessutom gör skäl för titeln världens viktigaste yrke.
Ja, jag ser ju att ni sitter här och hoppar av otålighet över att jag vid det här laget inte har insett vad ni har insett. Faktum är att vid det här laget, alltså när jag hade kopplat in mig på det nya spåret, så insåg jag att det sjävklart måste vara läraryrket.
Det är verkligen ett yrke som berör alla. Direkt och just nu berörs dagens unga generation, nyligen har den något äldre generationen berörts, längre tillbaka den ännu äldre och så vidare så långt tillbaka som det överhuvudtaget är möjligt att särskilja yrket. Det finns inte en människa i Sverige eller något annat kulturland som inte berörs. I de erbarmliga delar av världen där analfabetism förekommer, berörs människorna likafullt av lärarens yrke, på så vis att enorma resurser satsas på att häva analfabetismen. Ingen kan undkomma denna beröring, även om naturligtvis en och annan, ja många, aldrig kommer att lära sig att läsa eller skriva.Jag har skrivit mycket om lärare, javisst, och mycket av det skrivna har varit rejält kritiskt. Men i den här kritiken har jag också skrivit saker som går ut på att lärarens yrke är just viktigt. Jag ska läsa ett stycke för er nu, ett stilprov, där det här viktiga kanske lyser fram bakom kritiken.
[Malins kung Gurra sid 18-20, 23-24, 44-46]
När jag var ganska ny på författarbanan, fick jag en inbjudan till den skola där jag hade tillbringat åtta skolår: Södra Latin på den tiden det var ett Högre Allmänt Läroverk för Gossar å Södermalm. Jag skulle till kollegierummet och prata med ett sällskap av modersmålslärare och bibliotekarier. Jag hade skrivit "Janne, min vän", med Södra Latin som viktig spelplats. Dessutom hade jag vid det här tillfället just blivit klar med manuskriptet till "Vi kallar honom Anna", som i allra högsta grad utspelas i Södra Latin, men därom visste mina åhörare intet.
De egendomliga tillfälligheter som styr min vinglande färd genom tillvaron ville att jag hamnade i Södra Latins kollegierum exakt på tjugoårsdagen efter det minnesvärda tillfälle när dåvarande rektorn förbjöd mig att i någonsin sätta min fot i skolan igen. Nu var jag alltså inbjuden, och jag försummade givetvis inte den effektfulla inledningen att berätta om vilken jubileumsdag detta var för mig.
Nå, det var inte huvudärendet den gången. Vi kom att prata om skolan i allmänhet och Södra Latin i synnerhet, sådan som skolan var just då respektive under det femtiotal jag hade skrivit om i "Janne, min vän". Det fanns skillnader, o, ja visst. Pojkläroverket förvandlat till gymnasium med musik, drama och allehanda estetiska program i utbudet. Reformer som hade förvandlat gymnasiet från eftersökt och dyrbar förmån för den intellektuella eliten till kostnadsfri rättighet för alla. Jag läste ett stycke ur ett manus under arbete, det som med tiden skulle bli "Medan regnbågen bleknar", ett stycke där jag berättar om lärarinnan i engelska, mitt första år i Södra Latin.
Med den lärarinnan har Micke, elvaårigt berättarjag i min bok, kommit på kant. Motsättningen leder till att han är på vippen att tvingas lämna skolan, och därmed skulle komma att hamna i rännstenen.
När jag hade läst detta, utbröt lite allmänna funderingar, varvid en av lärarna sa, att det lästa stycket belyste iallafall en skillnad mellan dåtidens och nutidens skola, nämligen att lärarna betydde väldigt mycket mer för eleverna förr, på gott och ont.
Det var första gången jag hörde den synpunkten, så jag frågade hur hon menade. Jo, det var ju så att lärarna idag inte betyder något för eleverna.
Var det så?
Jo, därom var de tydligen eniga, lärarna och bibliotekarierna i Södra Latin. De betydde just inget för eleverna, i varje fall inte tillnärmelsevis så mycket som förr.
Hur kunde det komma sig?
Där gick teorierna isär en smula, men möjliga orsaker skulle kunna vara att det finns så många andra saker som betyder mycket mer. Dagens kulturutbud förser ungdomarna med idoler och ideal långt bort från skolans värld, ofta ideal helt motsatta sådana som skolan förfäktar, och idoler med betydligt mer färgstark och publikfångande retorik än den som skolans lärare erbjuder. Så finns det TV, video, datorer, freestyles och allt möjligt som tävlar om elevernas intresse och gör att skolans, i synnerhet lärarens, inflytande blir utan betydelse.Detta var, som jag just sa, första gången jag hörde den här synpunkten, men ingalunda sista. Jag har sedan dess besökt ett tämligen stort antal skolor i Sverige. Ibland för att tala direkt till en grupp lärare, oftare för att för elever berätta om mitt författarskap. I båda fallen har jag mestadels fått tillbringa en del tid i kollegierummet och där kunnat lyssna på pratet och eventuellt delta i det. Ideligen har den här inställningen hörts från lärarna: Vi betyder inget för våra elever. De har så mycket annat, så mycket viktigare saker.
Samtidigt, dvs under alla dessa år, har jag fått brev från unga läsare, samtalat med elever i grundskolor och gymnasier, med studenter på högskolenivå och med vuxna betryggande långt utanför skolsystemet. I dessa kretsar, kan jag få höra talas om lärare som med sin elakhet har förstört livet för sina elever, andra som med bara sin personliga utstrålning har gett sina elever en riktning genom livet, andra som i krisens svåra stund uttalade de rätta orden och därmed räddade en ung människa från undergång.
Det finns inget annat att säga efter dessa samlade vittnesmål, än just detta: Läraryrket är än i denna dag världens vikigaste. På gott och ont naturligtvis.
Mest ont är det ju, när lärarna själva inte förstår eller ens anar sin viktiga roll, utan faller ner i gropen av hopplöshet: Mitt arbete saknar värde, jag betyder inget.För en lärare är det lätt att misströsta. Det räcker att peka på skolpolitiken, de strömningar som på ganska kort tid har berövat skolan så många möjligheter till mening och innebörd. Jag behöver säkert inte här räkna upp allt som har gått förlorat, ni kan det ämnet tillräckligt väl. Många, många har, i likhet med min vän, slutat läraryrket, därför att de inte uthärdade nedskärningarna, vare sig de ekonomiska eller de pedagogiska. Det är ingalunda skolvärldens sämsta lärarkrafter som lämnar skeppet.
Men denna misströstan grundar sig på faktiska förhållanden. Den måste ju förstärkas till det outhärdliga om man samtidigt intalar sig att det man gör saknar betydelse och blir övertygad om att man själv saknar betydelse.
Och så mycket olyckligare är denna övertygelse, när man i själva verket innehar världens viktigaste yrke. Man lämnar det, lämnar alla dessa unga människor som direkt skulle beröras av ens person och ord, för att istället anknyta till ett nätverk som säljer rättigheter att sälja rättigheter att sälja rättigheter att sälja rättigheter att sälja ...Förlåt? Var det någon som undrade vad det är för produkt som nätverket saluför? Sa jag inte det? Nej, det blir lätt så när siffrorna sveper genom luften. Och för övrigt spelar själva produkten faktiskt ingen som helst roll. Man förser förpackningarna med etiketter där det står "Billigt" och "Miljövänligt" och annat som samtiden anser vara väsentligt.
Till världens viktigaste yrke hör att lära eleverna kritiskt tänkande. Utan att använda ett uns av det fruktade ämnet matematik, kan vilken människa som helst, som under sin skoltid har blivit hjälpt fram till logiskt sammanhängande tänkande, resonemangsvägen förstå att ett system som i evärdeliga tider ger 21600 kronor i månaden till den som satsade 4000 kronor och en månads aktivt arbete bestående av att övertala tre vänner att satsa 4000 kronor och en månads aktivt arbete ... att detta system inte håller.
Den som inser detta från början blir inte ens övertygad när någon nationalekonom efter några år utreder sig fram till att Sveriges mest framgångsrika företag grundar sin framgång på ett sådant system. Tvärtom ställer lärjungarna till värdens viktigaste yrkesgrupp frågan hur en professionell ekonom kan komma fram till ett sådant resultat, om inte kanske resultatet bygger på en säregen definition av begreppet framgångsrik, en definition som människor redan med måttlig skolutbildning klarar av att analysera, även då utan matematiska hjälpmedel.
Lärjungarna till världens viktigaste yrkesgrupp har genom sina lärares goda föredöme lärt sig att läsa rätt innantill och även mellan raderna. De har därför byggt upp kunskap om snillrika kombinationer av börshaj och aktierådgivare, direktör och revisor, byggherre och mäklare, kunskap som hjälper dem att tolka nationalekonomens entusiasm för ett orimligt ekonomiskt system. De rusar inte iväg och ansluter sig till nätverket som administreras av densamma nationalekonomen. Istället sitter de hemma och oroar sig för Sveriges framtid, när en efter en av deras lärare lämnar skolan, trött och utom räckhåll för budskapet: du har världens viktigaste yrke.