Peter Pohl

Varför berätta om Anette?

Vad gör en ungdomsbok? Vyssar gullelull, därför att läsaren ändå inte vågar vara vuxen? Kör en häftig story, därför att dagens barn bara  har lärt sig de stora bokstävernas språk? Håller sig till förfluten tid och fjärran galax, därför att de unga inte orkar mera av nu och här?  Projicierar verkligheten, därför att ungdomarna behöver få veta vad det är de är med om?
      Verkligheten bestämde jag mig för: den här gången skulle jag skriva om verkligheten, nu och här, den svåra verkligheten inuti och omkring den unga läsaren.  Hur ser den verkligheten ut?
       Den svenska grundskolan såg jag, ett skolsystem som noga har utformats så att det vid behov kan användas som mordredskap. Jag såg inkompetenta lärare slå vakt om okunnigheten, jag såg fröknarna som bevakade flickorna. Jag såg rökarna stiga ur läroböckerna, jag såg dimridåerna där skolfolk pratade om läroplan.
       Men skolan skulle ju inte längre förmedla kunskap, hade jag inte fattat det? Jo, jag hade. Skolan skulle ta hand om barnens utveckling. Jag såg de förkrympta människor som ombesörjde den saken. Och jag såg barnen, offren. Framför allt såg jag flickorna offras.
      Det där ville jag berätta om. Och även om verkligheten utanför skolan, träsket på andra sidan staketet, den verklighet som de flickor kan hamna i, som vänder skolan ryggen. Eller om det är skolan som vänder dem ryggen?  Den träskverklighet som TV och press tiotalet gånger om året kastar i ansiktet på den svenska vuxenheten, vilken varje gång svarar: Det hade jag ingen aning om! Eller: Det händer inte här!
      Men det händer här! Jag ville skriva om det, en ungdomsbok, därför att det framför allt angår ungdomarna. Förlagd i nutid, därför att när jag placerade händelserna i 50-talet, så skrattade publiken åt det Lustiga Förflutna och berömde mig för språket, men undrade om ungdomarna skulle begripa det konstiga gammaldags snacket. Ungdomarna begrep mycket bättre än så. De läste rentav mellan raderna. Det var inte från vuxna läsare som de ängsliga frågorna kom: Det här med utnyttjandet av barn ... säg?
      Därför skrev jag en berättelse om livet på en skola idag, där tonen ges av en i flera avseenden olämplig rektor, en sådan som dominerar och förgiftar hela skolan. De barn som kommer på kant med det sjuka system som en sådan skolledare slår vakt om, de klarar sig inte.
      Men jag var alldeles för förtvivlad, så historien blev nog inte helt objektivt berättad.  Det är ju en plåga att se barn misshandlas. Det är en plåga att berätta om misshandeln.
      Barn som själva berättar att de misshandlas, brukar inte bli trodda. Åtminstone de barnen borde få läsa den här boken, de delar min brist på objektivitet. Men mellan mig och läsarna finns muren som boken ska ta sig genom: de professionella tyckarna.  Ur deras tyckande ska barnen på andra sidan muren utläsa att jag vill säga dem något.
     Tyckarna! Den ena har inte gjort erfarenheten att skolan ser ut på det här viset. Den andra tror inte att ungdomsboken är rätt forum för debatt om skolan. Den tredje lyckas inte hitta de tonfall som har funnits i mina tidigare böcker. Den fjärde ordar enbart om stilfrågor, gestaltning, delarnas integrering. Den femte, eller om det redan var den tredje, tycker att boken är en ren fars.
      Ur min förtvivlan en fars? Ack, jag har åter misslyckats!