Författare:
Peter Pohl
Alla Peter Pohls böcker handlar på ett eller annat sätt om barn som förtrycks eller far illa. Att vara författare är inte Peters riktiga arbete. Han är universitetslektor i numerisk analys och datalogi. Det har med matematik att göra. Peter är född i Tyskland 1940 och kom till Sverige fem år senare med sin mamma. I Regnbågen har bara åtta färger har han skrivit hur det är att komma från ett krigshärjat land till en svensk förort. Heinrich i Regnbågen har bara åtta färger kommer från Tyskland till Hammarhöjden i Stockholm. De andra barnen kallar honom nazist och spöar honom för att han är dålig på svenska. Mobbning och förtryck är saker som Peter Pohl tar upp ständigt i sina böcker. De handlar om föräldrar som är hårda och elaka mot sina barn, lärare som förtrycker elever och barn som mobbar varandra. Det blir rätt mörkt och hemskt, men glädjen och vänskapen finns också med på ett hörn.
Dåliga och ointresserade lärare finns
det gott om i Peters bok Alltid den Annete. Annete kommer på
kant med skolan redan från första början, och snart har
hon alla emot sig: fröken, rektorn, skolsystern kuratorn… Annete är
inte så lätt att göra med. Men för det mesta är
hon oskyldig till det hon anklagas till. Istället är det hennes
stjärnögda klasskamrat Lena som ligger bakom, men henne kan ingen
tro något ont om. Eller också är det lärarinnan som
driver fram bråken, genom sitt korkade sätt att handskas med
sina elever. Anettes pappa är den enda som hde kunnat få lärarna
att förstå varför hon kan vara lite svår. Men han
berättar aldrig det som de andra borde få veta; om syskonen
som dog när Annete var liten, hunden som dog, kusinen som kvävdes
av en ärta i vrångstrupen. Istället får han dem att
tycka sämre om Annete genom att gorma och kalla lärarna för
lektanter. Och lärarinnan fortsätter att tvinga Anette att äta
ärter i matan. Fast när hon kör gafflen genom kinden blir
hon lite rädd. På frågan om det kan vara så här
illa, svarade Peter:
-Rektorn i Annetes skola är förfärlig. På en skola
med en sån rektor, orkar inte de bra lärarna stanna kvar.
När han skrivit klart Alltid den där Annete ville inte
förlaget ge ut boken. För den handlar om hur skolan är idag.
-Jag är lika kritisk i den här boken som i mina böcker som
utspelar sig på 40- 50-talen. Var men än slår ner i tiden
hittar man samma problem, samma förtryck. Så fort det blir nutid,
blir det väldigt känsligt. säger Peter.
Så Peter fick gå till ett annat förlag med boken.
Peter har alltid antecknat och fört dagbok, men det var först
1983 som han bestämde sig för att skriva en hel bok.
-Till "Janne min vän, har jag haft episoder liggande väldigt
länge, men jag har inte tyckt att jag fått fram den rätta
känslan. Att välja orden så omsorsfullt och exakt att man
får fram en känsla, det är det som är själva
författandet. tycker Peter.
Det var nog därför som boken inte blev utgiven förrän
1985. Språket i "Janne min vän" är 50-talets
södersnack. I Annete är det dagens språk. Peter Pohl har
fått många fina priser för sina böcker. Bl a Astrid
Lindgrens-priset.Lite av prispengarna på 30 000 kronor skänkte
han till BRIS-Barnens Rätt I Samhället. Peter Pohl har skrivit
16böcker. Skriver gör han på kvällar, nätter
och sommarlov.
Peter Pohl har skrivit läroböcker också, som han använt i sin undervisning. Kortfilmer har han också gjort.
Böcker som Peter Pohl skrivit
Janne min vän 1980
Regnbågen har bara åtta färger(1986)
Havet inom oss (1988)
Alltid den Annete (1988)
Annetes pappa protesterar, mot allt som händer i skolan som ligger
i det fina kvarteret Guldkanten. När Anette inte vill bada sprutar
lärarinnan vatten på henne, när Annete inte vill äta
ärtor, trycker lärarinnan hål i kinden med gaffeln. Hennes
enda tröst är Pia, hennes bästis. Men inte förrän
den där dagen, då Camilla får ett brev, får rektorn
en chans att hämnas på Annete. Boken börjar med brevet.
När jag läste början, trodde jag att Anette var en riktigt
elak person, men långsamt rullas ett hemskt människoöde
fram.
De Stora Penslarnas Lek (1989)
Medan regnbågen bleknar (1989)
Fick 1989 utmärkelsen Heffaklumpen, Expressens pris för årets
bästa barnbok
Kan ingen hjälpa Annete? (1990)
Läkare Björn, läkare på BUP, ett psyksjukhus för
barn, får en dag en annorlunda patient, som har hoppat ifrån
en bro, och som slutat prata.
Malins Kung Gurra (1991)
Man har ett snärj (1991)
Glittras uppdrag (1992)
Jag saknar dig, jag saknar dig Peter Pohl och ------ (1992)
Två tvillingar, en bilolycka, en tvilling. En bok om Tina, hennes
kamp, utan sin älskade tvillingsyster
Vi kallar honom Anna (1987)
Väldigt sorglig! Anders kommer en vecka för sent till lägret,
pågrund av att han varit sjuk. "Anna" blir genast ett mobbningsobjekt.
Som på den tiden, 1958, hette pennalism. Arbetsledaren Bigg, prylade
upp Tuvan när han förstört "Annas" tröja,
men, är det rätt, eller fel? När Tuvan blir slagen blodig,
så tycker han det är "Annas" fel. Jag tänkte
mycket på Tuvan, och de andra pojkarna. Hur kan de vara så
grymma? De kanske är rädda, men för vad? Är det rätt,
av Bigg att slå? Egentligen inte, det borde finnas nåt bättre
straff. Eller "Ont föder mer ondska" Idrottsläraren
Micke hjälper "Anna" att överleva, åtminstone
sommaren. Varför gör de vuxna ingenting?! Mycket mer annorlunda
än Annete. Jag tror att Peter Pohl vill få fram ett budskap,
om vuxna som inte bryr sig. Det är aldrig hackkycklingens fel, även
om vissa tycks tro det! Den här boken kommer jag aldrig att glömma,
den finns i bakhuvudet hela tiden. Men kan det verkligen vara sant, att
någon har det som Anders? Det är Micke som berättar. Utdrag
av bokens milda mobbning, detta kan tyckas vara ingenting, men det blir
bara värre och värre, under bokens gång.
"Vi kallar honom Anna! bestämmer Tuvan. Vad säger du om det, Anna? Han säger att det passar bra. talar Musen om. I själva verket säger du ingenting. Du försöker lirka in lådan. Då är det spikat då! säger Tuvan och sätter sig upp. Då får Anna hälsa på pojkarna. Här på Trean har vi stil nämligen. Musen! Visa Anna hur man hälsar här på Trean. Du har lagt ner väskan och mixtrar med den, när Musen reser sig från sin pall. Du mixtrar och muttrar över de förbaskade låsen. Du ser inte att han sträcker fram handen, du hör inte att han säger något. I detta nu får du en knuff. Tuvan står på golvet och tittar högt uppifrån ner på dig: Örru Anna! Man snackar med dej. Vänd inte ryggen till, då! Det är inte fin stil. Har du hört att du heter Anna nu? Du nickar".
Källa: Artikel ur Kamrat Posten och Internet