Peter Pohl.  Anförande vid manifestation i Skarpnäcks Folkets Hus, 14 december 1998, med anledning av nedläggningshotet mot  Skarpnäcks bibliotek.

Gruppen för Nedlagda Verksamheter

Som liten knatte i mitten av fyrtiotalet upptäckte jag av en slump att jag bodde i ett område som i administrativa sammanhang kallades för SKARPNÄCK. Efter ett tiotal år misstänkte jag att denna min upptäckt i själva verket bara var en dröm som jag haft som barn,  eftersom området vid det laget, i liknande sammanhang hette JOHANNESHOV, och alla jag frågade visste bestämt att det dessförinnan, i de här sammanhangen, hade hetat ENSKEDE.
      Numera vet jag att jag inte drömde, men jag har fått gräva mig igenom en hel del knastertorr litteratur för att komma fram till sanningen: företeelser, som har namnet SKARPNÄCK ingående i sig, bildar en mycket speciell grupp, Gruppen för Nedlagda Verksamheter, som utmärks av just det här drömliknande försvinnandet till en icke-existens.  Allt som har med SKARPNÄCK att göra är eller skall bli nedlagt.

För att finna bevis för denna intressanta hypotes om SKARPNÄCK, uppsöker man ett bibliotek i sin stadsdel. Stat och kommuner har nått enighet i en fråga, och det är att varje medborgare skall i sin närhet ha ett väl fungerande bibliotek.  Ända sedan ett sådant beslut togs, har man strävat mot ett förverkligande. Så småningom har de förbättrade kommunikationerna åstadkommit en rejäl vidgning av själva begreppet närhet, varför Sveriges biblioteksbestånd i praktiken har glesnat.
      Nå, jag har forskat. I böcker. Som man hittar på bibliotek. Jag fann genast en förklaring till varför namnet SKARPNÄCK så tydligt medför uttorkning och död, vilken företeelse det än binds till. Forskarna är för en gångs skull eniga om att namnet är bildat till adjektivet skarp, med den i ortsnamn vanliga innebörden torr och ofruktbar.
 
Saken är klar, så långt.  1922 förvärvades Skarpnäcksområdet av Stockholms Stad, varefter den nya ägaren omgående glömde platsen. Det gjorde inte så mycket. Befolkningen var driftig, och ställde i ordning och invigde 1940 ett flygfält för segelflygare.  Här, på den plats jag nu står, har stigits och landats mer än vi idag kan ana. Om entusiasterna hade skött sig, skulle vi kanske än i denna dag få huka oss för tysta vingslag, men i april 1943 återupptäckte stockholmspolitikerna området eftersom, på tvärs mot gällande regler, tyska militärflygplan tilläts lyfta från Skarpnäcksfältet efter nödlandning. Och den tyska nöden var anmärkningsvärt stor i detta skede av världskriget.
      Flygandet förpassades till Gruppen för Nedlagda Verksamheter. Skarpnäcksfältet kom istället att hysa Stockholms största arena för hundkapplöpningar. Där jag just nu står med stadiga fötter, har hundar rusat, fortare än vi idag kan föreställa oss. Det här pågick ända fram till 60-talet innan man i Stadshuset undrade vad det var för oväsen bortom Skogskyrkogården på helgerna. Aha, SKARPNÄCK, människor roar sig i Skarpnäck. Avbryt!
      Och hundkapplöpningarna överfördes till Gruppen för Nedlagda Verksamheter.
      Ni kanske säger att befolkningen var seg och att det därför finns kvar en bana en bit bort här. Då är ert tänkande manipulerat. Det där är en rastgård för pekinesrar jämfört med de ytor där vinthundar jagade.
      Men befolkningen i dessa trakter är seg. Ut på det öde fältet flyttade bollspelare, pilbågsskyttar och motorcyklister. Där mitt huvud nu befinner sig, har oräkneliga pilar träffat sitt mål.
      Även dessa folkkära övningar blev så småningom upptäckta av politikerna. Enda sättet att, med de demokratiska förtecknen bibehållna, få bort all denna aktivitet, var att raskt bygga hus på fältet. Frågan om att bygga på Skarpnäcksfältet utreddes redan i början av femtitalet. Utredningen fann att grundförhållandena gjorde allt byggande totalt omöjligt. Alltså skulle här byggas 25 år senare.
      Skulle man flytta ut Hammarby industriområde hit, eller skulle man ordna bostäder? Det var frågan till att börja med. Ja, ni vet hur det gick. Man blandade lite. Inget fel i det.
      Stockholmspolitikerna släppte emellertid kontrollen över vad arkitekterna hittade på: man glömde som vanligt Skarpnäck en tid, men vaknade då bostäderna började fyllas därute. Jaså, det finns människor där! Vad har vi för service åt dom?
      Ja, just inget särskilt.
      Bra!
      Jo, förresten. Det finns några fungerande dagis.
      Vafalls! Stäng dom!
      Sagt och gjort. Dagis till Gruppen för Nedlagda Verksamheter.
      Hur grejade Skarpnäcksborna det? Ja, ni minns det. Folk öppnade eget. Man hjälpte varandra. Man fixade arbetsplatsdagis. O s v.
      Skarpnäcksmodellen spred sig över riket. Det var ett allvarligt hot mot respekten för myndigheterna. Skarpnäck måste näpsas. Har dom nåt mer därute som vi kan riva ner?
      Ja, bortsett från en del kåkar som är på glid i leran, så har dom ju möjligheter att dricka kaffe och se film och teater i Folkets Hus.
      Stoppa såna dumheter omedelbart.
      Men nu var det inte så lätt längre. Det livskraftiga skarpnäcksfolket hade lärt av historien. Stadens och statens nedlagda verksamheter återuppstod i annan regi. En filmklubb levde på luft och inte lät sig skrämmas bort. Och ingen kan väl ännu ha glömt hur ett antal människor i teatergruppen Jordcirkus flyttade hit och satte fart på varenda minsta teaterintresserad människa. Alla som ville fick vara med. Och resten kom till föreställningarna i Folket Hus. Och jublet steg.
      Jordcirkus fick på det viset en sorts SKARPNÄCKstämpel på sig. Och överfördes följaktligen inte långt därefter till Gruppen för Nedlagda Verksamheter.

Men plötsligt såg det ut som om någon stockholmspolitiker hade vaknat. Nu skulle Skarpnäck hamna på kartan: tunnelbanan skulle borras fram, ända in under Skarpnäck.

      Och hur gick det? Jag ska läsa högt ur en förtjusande liten bok som jag hittade ... på biblioteket först och på loppmarknad sedan. Åtminstone skenbart handlar den om tunnelbanan. Det är Folke Thörn, som skriver om vandringar i Stockholms omgivningar.
 

Ungefär 50 meter till vänster [om Vendelsövägen] finna vi den  imponerande Skarpnäcks grotta. [...] denna tunnelliknande grotta, som inte är mindre än 25 meter lång, 8 meter hög och 3 à 4 meter bred. [...]       Den gör ett egenartat, sagolikt intryck, denna dunkla grotta, vars skrovliga väggar och spetsiga, i taket inkilade block, ha något av kärv urtid över sig. [...] Man måste på det allra varmaste instämma med prof R Sernander, som vill ha grottan fridlyst och skyddad. Med hans manande ord i minnet gör det tyvärr ett mycket beklämmande intryck att se huru den nuvarande ägaren  — ingen mindre än Stockholms stad (som väl borde föregå med gott exempel) — på ett enastående sätt låtit detta säregna minnemärke vandaliseras! Tomma ansjovisburkar, sönderslaget porslin, apelsinskal, smutsiga pappersrester och delar av förolyckade bilar “kandera” såväl grottan som området närmast omkring, och vid mitt besök för någon tid sedan höll just en fullvuxen drulle på att bryta av de pittoreska, runt grottan nedhängande sälgfransarna för att elda med dem inne i själva grottan!

 

Som ni förstår, trodde jag att det var en vision av den femtio år senare färdigställda tunnelbanestationen som författaren hade besökt.
      Med tunnelbanan har det gått som man kunde förutsäga den dag en station med namnet SKARPNÄCK invigdes. Knappt hade tåg med detta namn på skylten börjat rulla förrän högtalarna på alla stationer söder om Kristineberg meddelade: tåget mot Skarpnäck är inställt på grund av växelfel. Tåget mot Skarpnäck som skulle passera Slussen 17.03 är taget ur trafik.
      För att minska haveririskerna har SL ombesörjt att numera högst vart tionde tåg som passerar Slussen har destination Skarpnäck. Det har som bekant inte hjälpt: Linje 17 tas ur trafik för banarbeten på sträckan Skärmarbrink -- Skarpnäck från och med fredag klockan 20; trafiken beräknas vara igång på onsdag. På onsdag beklagar vi att vi har ett längre upppehåll i trafiken mot Skarpnäck, men på torsdag kan man försöka ta en buss istället. Bussen kom bort vid Örbyleden.
      Varje Stockholmare har nu erfarit att i och med invigningen av Skarpnäcks tunnelbanestation har hela SL-trafiken kommit på glid. Den är nu konkursmässig och kandiderar starkt till medlemskap i Gruppen för Nedlagda Verksamheter. På grund av obefintlig tidtabell måste biljettpriserna höjas 1999, i synnerhet på all trafik till Skarpnäck; i gengäld sänks skatten över hela Stockholm.

Med det här pratet vill jag bara ha sagt, att den hotande nedläggningen av Skarpnäcks bibliotek helt och hållet är i enlighet med naturens ordning. Jag har också försökt visa att skarpnäcksborna genom hela sin tragiska historia har lyckats kompensera sig för naturlagarnas grymma lek.
      För att häva den urgamla förbannelsen kanske det räcker att helt enkelt döpa om Skarpnäck, exempelvis till STOCKHOLM INTER PLACE, alltså platsen mellan Stockholm och världen. Och att kalla biblioteket för Mediala Länken.
      Därutöver har jag har inga bra förslag; jag är bosatt i Tyresö och har inte skarpnäcksbons fantasi och tåga. Det enda jag kan bidra med är protester riktade mot politikerna samt ett allmänt Lycka till! riktat till innevånarna i detta drabbade samhälle.

Tillbaka till bibliografin.