Ur Jag saknar dig, jag saknar dig!

Titta! ropar Tina och pekar ut genom fönstret.
        De tittar dit bort, mot den soldränkta fyrkanten i fikets mörka vägg. Ja, det är sol därute, knivskarpa bilder av människor passerar, några pratar utan att ljudet når hit in. Men vad pekar Tina på?
        De ser inte vad hon ser: att de sitter i den skuggiga serveringslokalen i en farkost som utan störande skakningar eller ljud sveper genom världen. Att de hårt belysta scenerna utanför fönstret är etsade bilder bara, bilder av något som skett i någon annan tid, på någon annan plats, bilder som råkar ha kommit hit just nu när deras farkost passerar. Att detta är verklighet. Att allting finns alltid och överallt. Att den som är öppen plötsligt kan se någon glimt av denna alltid-och-överallt-verklighet, se genom springor i rymden och genom ett fönster på farkosten som hon färdas i.

Om någonting är härligt, så är det att ha vänner. Om något är underbart, så är det att få skratta tillsammans med dem. Jag vet att jag ibland har anklagat folk för ytlighet. Men hur stora skatter jag än hittade på djupet, störst var ändå att till slut få stiga upp och andas ovanför ytan, andas luft som är så klar att ett leende syns och ett skratt når fram hur långt bortifrån som helst. Först när jag nästan hade kvävts bland de tunga skuggorna på bottnen, kunde jag inse glädjen i glittret som spelar över det lekande skvalpet på ytan.

Tillbaka till "Jag saknar dig, jag saknar dig!"