Expressen 1993. I en serie artikler får olika författare berätta om barndomens läsupplevelser.
Följande var infört den 12 juli.

Pust möter pennalismen

Ska någonting från det tidigast tidiga, viktigast viktiga, djupast betydande läsvärda nämnas, måste det bli två böcker. Den ena, Ord att förklara, ordnade i viss mån det svenska språket för mig. Den andra, Pust från Vindarnas Rike, förklarade i viss mån tillvaron för mig. Jag visste det förstås inte, när jag blev lite äldre, att jag bar spår från dessa båda böcker inom mig. Ändå gjorde de avtryck i min bok De Stora Penslarnas lek, men det insåg jag inte förrän författarinnan till Pust tog kontakt med mig och det möte blev av som jag hade drömt om 40 år tidigare. Efter det mötet skrev jag sagan Glittras uppdrag och hon, Birgitta Nino-Larsson, ritade bilderna till den. Varför hon kontaktade mig? Ja, hon hade läst min bok Regnbågen har bara åtta färger. Och cirkeln slöts.
     Så kan det gå, och om överhuvudtaget något tidigt läst ska anses ha fått betydelse senare  i livet, så är det väl just Pust från Vindarnas Rike. Därför vill jag ur Regnbågen har bara åtta färger lite fritt återge den text, som jag ändå skulle ha skrivit nu, om jag hade berättat om mina tidigaste läsupplevelser. Den börjar vid sjuårsdagen, då jag lärde känna en annan av mina tidigaste vänner bland sagofigurerna, en som dock inte förblev storfavorit, vilket också förklaras här.
 

Böcker fick jag. Pelle Svanslös på äventyr. Pelle Svanslös på nya äventyr. Pelle Svanslös i Amerika. Och så något alldeles nytt i böckernas värld: Ord Att Förklara.
     Vad var det? Jag bläddrade och började förstå. Det var förklaringar på konstiga saker som folk brukade säga! Regndiger stod det där jag hamnade först. Och sedan: tung av regn, regnig. Jag bläddrade. Mamma visade lite hur orden var ordnade. Icke tu tal. Kan man hitta "icke tu tal"?
     Titta på tal, sa Mamma. Nej, titta på tu.
     Inte vara tu tal om.  Inte vara minsta tvivel om. Vara alldeles säkert. Mamma! Vilken bok!
     Och Pelle Svanslös! När jag läst några sidor visste jag precis varför jag hade fått böcker om honom. Pelle Svanslös, det var jag det. Han var visserligen katt, men det störde inte likheten. Den elaka katten Måns var Sten-Olof uppidagen. Och så Bill och Bull, fast här hemma hette de Pelle och Gus. Jag var säker på att Gösta Knutson, som hade skrivit den sagan, hade varit här i Hammarbyhöjden och sett hur det går till. Men skrev om katter sedan för att inte såra oss inblandade.
     Trots att jag hade väldigt skojigt med Pelle Svanslös, och lånade fortsättningsböckerna på biblioteket, var det en sak som störde mig lite, ja, mer och mer ju fler böcker jag läste: hur illa Pelle Svanslös än låg till, så var det han som tog hem spelet till slut ändå. Pelle Svanslös klarar sig hette den fjärde boken, så det fick man veta från början, om man inte redan hade förstått det. Hur ska det gå för Pelle Svanslös? hette den femte. Bra ska det gå förstås. I omvänd ordning borde böckerna ha kommit ut. Eller i samma ordning, fast med ombytta titlar.

Jag kom med min lånebok från skolan. Läste den medan jag gick. Jag såg mig alltså inte för. Det var faran med böckerna. De lurade mig att släppa på vaksamheten. I de allra flesta gick allting bra till slut för den som boken handlade om. Så är det inte i verkligheten.
     Just nu var det inte Pelle Svanslös jag läste. Jag läste Pust från Vindarnas Rike. Det verkade inte alls gå bra för Pust. Han trasslade till det allt värre ju mer han försökte ställa till rätta. Det trodde jag mera på. Men nu hade sagorna med tryggt slut redan ställt till det här i verkligheten: här gick jag och var inte på min vakt!
     Skuggan växte upp över min bok. Sten-Olof hade ställt sig i min väg.
     Här går man och läser, sa han. Pelle flinade åt de lustiga orden.
     Jag teg, det brukar vara det lämpliga när jag pratar med Sten-Olof. Tiga, och bara svara på direkta frågor.
     Han ryckte till sig boken och tittade på titeln. Pussst! fnös han.
     Jag tänkte att nu river han sönder boken, och sen är det jag som får skäll av henne, biblioteksfröknen, och betala får jag väl också.
     Han slog först upp en sida och läste med hög hånfull röst för Pelle: Och nu blev det fart på strålarna. De flög hit och dit och rullade molntappar precis som barnen nere på jorden rullar snöboll, det gick bara mycket fortare. Så byggde de en bro. Den växte högre och högre upp i rymden. De små målarflickorna målade undan för undan, var och en med sin färg. Pust flög bredvid och tittade på, full av förundran.
     Pelle skrek av skratt. Å jävla vicken puttinutti bild! Pust uppe i smöret me tre fittor. Å vingar harom allihopa!
     Men Sten-Olof rev inte sönder boken. Han klappade ihop den, körde den först i magen på mig och drämde sedan till mig i huvudet med den. Att en så liten bok kan bli så hård! Han släppte den och gick.
     Det var allt! Han gjorde inte mer än så!
     Ändå var jag ledsnare än på mången dag. Han hade med sina smutsiga ögon och ord vidrört den vackraste sagan av allihop i boken. Den, när målarflickorna målar en regnbåge, och solstrålarna och Pust åker kana nerför den sedan. I den sagan hade jag hört Morfars röst igen, när han pekade över Gärdet innan han dog, och visade mig De Glittriga Fnittren som kanade nerför Regnbågen tillsammans med Fredde. Pust blev Fredde, och vinkade till mig från de fina luftiga bilderna i boken. Nu hade Sten-Olof läst om honom och hånat honom, och Pelle hade skrattat.