Fråga mig vad du vill, så svarar jag vad som helst.
 

Då jag var liten trodde jag att det var på det viset: vad en författare än säger så kan det mycket väl vara lögn. Nu är jag inte så liten längre men tror nog ungefär detsamma alltjämt. Inte minst genom mitt arbete med skrivandet har jag kommit underfund med att sanningen är en besvärlig sak.
      Nåja. Fakta finns ju. Uppenbara sanningar som fantasin inte rår på. Mitt födelseår, exempelvis. 1940. Varken mer eller mindre. Födelseort: Hamburg. Det är ett faktum, men redan här börjar det bli besvärligt med sanningen. Under hela min uppväxt ville jag inte kännas vid att jag var tyskfödd, att jag kom till Sverige först när jag var fyra år gammal. Jag ljög mig helst bort från sådana frågor, eller undvek att alls svara på dem. Bytte samtalsämne. Omärkligt, trodde jag. Varför? Ja, det nötte sig in i mig, det piskades in i mig, då när jag var fyra, fem år, att det var något skamligt med att vara tysk. Jag har berättat om det där, om piskandet och skammen och skulden, barnets skam och skuldkänslor, i Regnbågen har bara åtta färger. Det är en sann bok. Mycket sannare än alla andra svar jag kan ge på frågor om hur det var på den tiden.
      Så ljög jag och gömde mig, och så svår var verkligheten, att jag glömde den. Mina uppväxtår försiggick i en verklighet där min tidiga barndom inte fanns. Jag hittade den inte förrän under förberedelserna för boken. På så vis blev det en helt annan bok än den jag hade tänkt skriva. Förlaget gav ut den som roman för vuxna. Efter några år hade den förvandlats till ungdomsbok, ja, barnbok kallades den rentav. Men barn ska nog inte läsa Regnbågen har bara åtta färger. Den berättar inte sådant som barn behöver veta. Själv hade jag gärna varit utan den kunskapen i barnaåren.

Jag tyckte rätt bra om skolan. Dels därför att jag var hyfsat duktig i just de viktiga ämnena matte och svenska, dels därför att jag hade en fristad där. Jag kunde gömma mig och bygga nya verkligheter som jag kunde ge till kamraterna. Det blir svårt med vänner och förtroende för den som försöker ljuga sig fri så där. Han blir inte fri, han blir ensam, eftersom den som trots allt vill komma nära, snart känner att han inte är sann.
      Jag har berättat om läroverkstiden på 1950-talet i Medan regnbågen bleknar, Vilja växa, Vi kallar honom Anna och Janne, min vän. Eftersom jag ljög och gömde mig under hela min uppväxt, så är det kanske inte så underligt att böckerna i stor utsträckning handlar om ensamhet, svek, lögn och längtan till vänskap. Det underliga är att de vuxna läsarna, förståsigpåarna, inte har upptäckt att det är sådant böckerna handlar om, utan kallar dem barn- och ungdomsböcker.
      Det kanske inte är underligt det heller, förresten. Barn- och ungdomsböcker numera är kanske något helt annat än de böcker som kallades så när jag var i den åldern. När jag hade växt ur sagoåldern lyckades jag inte hitta någonting att läsa. Ber någon mig att nämna en favoritbok från min ungdomstid, kan jag inte minnas någon alls. Jag sökte och sökte efter Boken. Den skulle berätta något viktigt om verkligheten. Jag hittade den inte. Jag försökte skriva den själv. Jag var tretton år och lyckades inte.
      Det dröjde långt in i mina vuxna år innan jag hittade en bok som jag tyckte klarade kraven. Det är Laxness som har skrivit den. Den heter Världens ljus och himlens skönhet. Egentligen är det fyra böcker, men den svenska översättningen av Rannveig och Peter Hallberg har packats ihop till en tegelsten på 591 sidor. Den är Boken för mig.

Jag hoppar raskt från min barndom till nuet, det nu där jag bor i Tyresö, är lärare i numerisk analys på Kungliga Tekniska Högskolan på arbetstid och författare på fritid. Däremellan försöker jag bry mig om fru och dotter och hunden och katten och huset och tomten, och även klämma in mina intressen för musik, läsning, film, människor, sport, schack och diverse annat.  Det blir inte så mycket tid till dessa intressen. Böckerna vill bli skrivna; jag har bara att lyda, så då får annat maka på sig. Vad skrivarvånda är för något har jag ingen som helst erfarenhet av. Jag har alltid något på gång, skrivandet når full fart så snart jag har slagit mig ner vid ordbehandlaren. Det enda som är svårt är att sluta innan det är dags för en ny dag.

Den som vill veta vad jag tänker och känner och tycker ska läsa mina böcker och inte sådana här texter. Hur jag än bär mig åt finns det någonting av mig själv i varje bok, och detta kan jag inte formulera bättre utanför böckerna. Det finns så mycket runt omkring varje åsikt, så det behövs en bok för att alla förklaringar ska få vara med.