Text i filmhandledning till Min vän Joe

Joe contra Janne

  -- en fundering av Peter Pohl

Den som är uppmärksam ser i förtexterna till Min vän Joe att filmen bygger fritt på Janne, min vän, den ungdomsbok som jag debuterade med 1985. Det är verkligen ett fritt bygge; det dröjer en bra stund innan någonting dyker upp som bekräftar att filmarna har haft boken i tankarna.
      Omkring 1985 var jag egentligen mera sysselsatt med att göra film. Jag fick därför ofta frågan varför jag inte hade gjort en film av Janne, min vän, i synnerhet som boken ansågs vara så filmisk. Mitt svar blev att jag skrev boken därför att jag inte skulle klara av att göra filmen. Jag hade, i likhet med de flesta filmare, bestämda åsikter om hur film ska göras. Enligt min uppfattning var boken inte nämnvärt filmiskt skriven. Mycket av det beröm som boken fick handlade om hanteringen av det svenska språket, dvs hur orden läggs. Jag tyckte (och tycker) att A och O för filmare är att film inte ska berätta med ord utan med bilder, rörliga bilder. Det är ofilmiskt när dialog ersätter handling och det är direkt fusk i filmberättande att låta en röst tala om för publiken vad den ska se och vad någon känner och tänker när han råkar ut för det som visas i bild. Ett förbud mot detta fusk gör att större delen av Janne, min vän inte direkt kan överföras till film, eftersom bokens berättarjag, Krille, tänker och känner på mest varenda sida.
      Vidare visste jag att det är omöjligt att i film använda det berättargrepp som utmärker boken och gör den spännande, nämligen att Krille ideligen berättar så konstiga saker att gåtor uppstår för läsaren. Ibland försöker han förgäves hitta en förklaring, ibland går han bara vidare, ibland tycks snacket inte alls ha med handlingen att göra -- och aldrig får gåtorna ett entydigt svar i texten. Vid något visst stadium finner den vakne läsaren det nödvändigt att hejda sig, fundera och gå tillbaka i boken och kontrollera vad det egentligen stod, eftersom detta borde ge svaret på den nya gåta Krille snubblar över. På så vis kan läsaren vara med om att lägga pusslet som inte ens Krille själv klarar av. Så kan det inte gärna gå till i en film. Åskådaren kan inte stanna upp i berättelsen och gå tillbaka. Uppstår gåtor, som inte genast kan få ett åtminstone tillfälligt svar, så tappar åskådaren bort handlingen i sina försök att tolka det sedda. När åskådaren går vilse i grubbel, får filmen underkänt.
      Kort sagt var jag alltså redan från början införstådd med att en film måste berätta en historia på ett helt annat sätt än en bok gör. Ändringarna kan gå så långt att det blir en annan historia. Det är vad som har hänt med Min vän Joe. Den som har läst boken känner igen några av filmens inslag, men saknar säkert fler. Där finns en cirkus, där finns en hejare på cykel, där finns en pappa som smyger ner fulla flaskor i läskedrycksbacken. Men borta är bokens gåtor, de som läsaren grubblar över och kanske misströstar om att alls ha löst men som trots det inte ger boken underkänt. Spänningen upprätthålls istället av den intressanta frågan huruvida Chris kommer att klara av besvärligheterna som hopar sig.

Fortfarande, 23 år efter första utgivningen, vrider och vänder litteraturvetarna på boken och tolkar texten åt än det ena, än det andra hållet. En film, som i samma utsträckning gömmer sina innebörder, kan knappast räkna med någon publik. Att ytligt jämföra bok och film för att sedan förklara att den ena är bättre än den andra, vore därför att ägna sig åt meningslös verksamhet. De är olika, helt enkelt, de måste så vara. Det intressanta vore istället att låta en sådan jämförelse bli ingång till ett studium av vad som förenar och åtskiljer litteratur och film som berättarmedium. Jag har här ovan antytt några av mina uppfattningar om sådana skillnader. Det finns fler - det finns mycket mer att studera och anse i detta gränsland mellan två berättarformer.