Svarsbrev till den som frågar mig om Janne, min vän

Hej!

Det är så många som frågar om Janne, min vän, och jag svarar alla nästan likadant, så till slut har jag gjort iordning det här papperet. Det kanske inte är så trevligt att få ett "standard"-svarsbrev, så här, men jag hoppas att du ursäktar mig.

I slutet får Krille veta att Janne i själva verket är flicka, Miss Juvenile från Cirkus AIR. Varför uppträdde hon som pojke? Vilket samband fanns det med Mr G.G., Monstret, cykelverkstan, skomakarverkstan, skomakaren och hans son, kojan som brann ...
      Ja, det kan man undra. Det är Krille som berättar den här historien. Jag har valt att låta honom berätta från en tolvårings horisont. Han begriper inte mer än vad en normal tolvåring kan begripa. Han kan alltså inte förklara saker samtidigt som han undrar över dem.
      Av att bli vän med Janne sugs den här tolvåringen in i egendomliga händelser. Mot slutet av berättelsen börjar han vagt ana att allt det här är någonting alldeles för stort och farligt för honom. Så tar alltihop plötsligt slut: Janne ligger död i kojan.
      Krille är fortfarande berättare. En tolvåring som hittar sin vän död i skogen, kan inte berätta detta klart och tydligt. Han får en chock, händelser bryter in i varandra, han babblar, nästan osammanhängande. Men han kan fortfarande inte förklara. Varför dog Janne? Vem dödade henne och hur gick det till? Vad är det för "små tjänster" som antyds? Visste polisen något? Hur mycket visste Krilles mamma och pappa?
      Ja, det kan man också undra. Men man kan inte begära att Krille ska utreda den saken på väg hem från Flaten. Men ett och annat har han ju redan sagt, som kan hjälpa läsaren att hitta en del svar. Sedan får han fotot av Miss Juvenile, och boken är slut. Den tolvårige berättaren har lagt fram alla sina funderingar. En del av dem hör hemma i det här sammanhanget, andra gör det inte. Läsaren får bestämma vilket som är vilket.

Somliga läsare har en livserfarenhet som lärt dem att det finns en verklighet där samvetslösa människor bevakar sina intressen med alla till buds stående medel, en verklighet där ett liv inte är mer värt än de pengar och den makt det kan ge till den som har övertaget. Andra läsare har sett mindre av sådant, går kanske fortfarande kvar i barnets föreställningar om att allt går bra för den som är snäll och lyder sina föräldrar och lärare. Mellan de här ytterligheterna finns alla sorter: mer eller mindre erfarenhet av ondskan, mer eller mindre barnatro. De allra flesta läsare som undrar över den här boken, är av den sort som menar att tillvaron är sammanhängande och begriplig, att allt har en förklaring, och att den förklaringen är enkel och god.
      Jag har inte den uppfattningen. Jag tycker att det mesta som händer är gåtfullt. Ett och annat blir enkelt och begripligt därför att det upprepas så många gånger att det nöter sig ner på en plats som vi då kallar den rätta och anser förklarad. Men de enkla förklaringar som jag kanske trodde på en gång, visade sig vid närmare granskning innehålla nya gåtor. Den godhet som skulle styra jordelivet kunde utan vidare förvridas till ren ondska.

Jag har valt att berätta Janne, min vän på det sätt som jag tycker att Livet berättar sina historier för mig. I mina anteckningsböcker från de tidigaste barnaåren och uppåt genom åldrarna hittar jag frågor och funderingar om allt som händer mig, frågor, frågor, men jag hittar inga svar. I en anteckning fem, tio, femton år efter en fråga hittar jag en annan fråga, som genom att den dyker upp besvarar den första. Men denna andra fråga ligger öppen. Aldrig händer det att någon Livets Författare stiger fram och förklarar just i den stund jag undrar. Aldrig blir det utrett vilka frågor som hängde samman med mitt liv eller vad som var ovidkommande i det jag fick vara med om.
      På det sättet ville jag skriva åtminstone en bok, tyckte jag, när jag upptäckte det här mönstret i mina anteckningar. Frågor och gåtor. En och annan besvaras inom boken, genom att nya frågor dyker upp. Resten får läsaren försöka reda ut genom att gräva inom sig själv efter svaren.
      Livet berättar så här, och Verkligheten bjuder på massvis med stoff som är viktigt och intressant att berätta om. Janne, min vän innehåller mängder med "verklighet", både sådant som går att hitta i tidningarna från den tiden, och sådant som människor, som levde då och där, kan bekräfta. Sådant tar jag, blandar med påhittat, ändrar sådant som låter sig ändras, låter annat stå precis som det var.
      Jag har vinnlagt mig om att det inte ska gå att läsa sig till skillnaden mellan sanning och påhitt. Sanningen ska göra det påhittade mer troligt, tänkte jag mig. Då vore det att förstöra alltihop att efteråt komma och redovisa var skarvarna går. Peka och säga: det här är sant, det där är lite ändrat och det där är lögn helt och hållet. Nej, om det verkligen måste utredas, får någon annan sköta utredningen. Inte vill jag vara med om att förstöra min egen berättelse.

      Peter Pohl