Så jag skriver, ty jag måste skriva så

Janne, min vän är den första bok jag har skrivit men ingalunda det första jag har skrivit. Jag var 45 år när den kom ut. Vid förfrågan har jag ibland påstått att anledning till min litterära debut var att det blev översvämning i byrålådan där jag sedan tidigaste skolåldern har stoppat ner mina skrivalster. Vid andra tillfällen har jag påstått att anledningen var att jag inte klarade av att göra den film som jag egentligen ville göra. Svaren innehåller ett litet, litet korn av sanning men inte mer. Varje kortfattat påstående om varför jag överhuvudtaget skriver eller varför jag har skrivit just den här historien eller varför jag skriver på det sätt jag gör, måste i sin ofullständighet komma att innehålla så lite sanning att det i praktiken är lögn.
Jag fick många frågor om den här boken, så många att jag till slut blev lite trött. Trött på att vara den som skulle befria läsaren från nöjet att själv begrunda gåtorna och bearbeta sina egna intryck. Jag skrev därför ihop ett papper med svar på de frågor jag brukade få. Sedan dess har jag skickat det till den som frågar. Somliga blir nöjda, andra finner att jag tydligen inte har något svar på just deras frågor. Vill du själv bedöma, så kan du klicka här.
På tal om det, så har jag ibland förundrat mig över att de lärare som tipsar elever om att skriva till en författare och fråga saker, inte också ger dem tipset att sända med svarsporto. En så enkel åtgärd skulle ge intryck av lite omtanke och hyfs. Dessutom innebär det nästan garanti på att man får svar.
Detta är i och för sig en mycket liten del av allt som förundrar mig i det stora hela som är skolans roll i vårt liv. Det dröjde ett par år innan jag förstod att mycket av skolungdomars frågande kring Janne, min vän nog kan skyllas på hur de får boken serverad. Den berättarteknik jag använder, kräver ett visst mått av livserfarenhet hos läsaren för att berättelsen ska gå att förstå. Under någon viss ålder är det inte normalt att man har den erfarenheten. Gebers förlag gav ut Janne, min vän i en serie böcker avsedd för "ungdomar på vuxentröskeln". Den avsikten försvann mycket fort ur resonemangen; Janne, min vän kallades rätt och slätt ungdomsbok, och eftersom berättaren, Krille, är i tolv-, trettonårsåldern, blev detta en förmodat lämplig ålder även för läsaren.

Min själ får svåra frostskador när man tvingar på mig en bok som någon har bestämt att jag ska gilla. I den gammaldags skola, som jag gick i, skulle vi läsa den godkända klassiska litteraturen, vi skulle analysera den ur allehanda aspekter och vi skulle gilla den, om betygen var oss angelägna. Det krävdes många år av självövervinnelse innan jag kunde återvända till dessa en gång så effektivt avlövade författarskap.
Under mina visiter i nutidens skolor har jag erfarit att det fortfarande kan vara lika illa, även om det numera inte nödvändigtvis är de så kallade klassikerna som ska läsas sönder. Nej, nu är det, bland annat, min bok, som alltför unga elever ska tvingas in i, det är mitt författarskap de ska lära sig att avsky.
Överdriver jag? Kanske. Nej, knappast. Jag trodde inte själv att det var sant, jag trodde att jag hade hittat en misslyckad parodi när jag läste ett arbetspapper med uppgifter på den bok jag hade skrivit i smärta och glädjerus: Gör en lista över alla utbytesord för cykel du hittar i textavsnittet. Anteckna alla slangord du hittar. Vilka uttryck är föråldrade? Och så vidare. Kan det bli något annat än frostskador i själen? Vart tar Janne vägen i sådant, hans vita smajl och de gröna ögonen? Vilken betydelse fick han för Krille? Diskutera med någon kamrat.
Ändå är jag naturligtvis glad åt att Janne, min vän blev en sådan framgång. Det hade varit trist att få sin första bok sågad. I matcherna mot de etablerade tyckarna behöver en författare ett självförtroende som inte är av denna värld. Men debutantens självförtroende är inte så storartat; det är inte alls säkert att jag skulle ha klarat av en motig start. Som det nu blev så vågade jag fortsätta. Jag hade så mycket att berätta, tyckte jag. Då var det en fröjd att det fanns människor som ville läsa det där som jag berättade. Jag fick hoppas att de som skrämdes bort av den ena boken hittade något de gillade i en annan; att det var fler som hittade fram till mig än som spolade mig för evigt.
I denna förhoppning fortsatte jag att skriva och fortsätter alltjämt. Till svar på de ord jag lämnar ifrån mig kommer en stadigt växande ström av brev från människor som jag har berört med mitt skrivande. Det är visserligen glädjande och djupt, djupt meningsfullt men det blir också ansvar av sådant, ett ansvar av att vara en som skriver så att människor berörs. Denna sida av skrivandet förutsåg jag inte, den upptäckte jag först när den hade växt sig stor framför mig. Människor tog kontakt med mig, talade inifrån hjärta och själ, visade mig sina liv, delgav mig sina smärtsamma minnen. Varför? Jo, det var ju jag som hade skrivit den och den boken, alltså måste jag förstå dem, alltså måste jag ha något klokt att säga dem. Jag är inte alls säker på att jag klarar av det där ansvaret.

Det var ungefär så det gick till när dagens verklighet hann ikapp mig, dvs genom att någon som hade läst mina böcker tog kontakt. Jag hade skrivit tre böcker med handlingen förlagd till fyrtio- och femtiotalen, men unga läsare, med rykande färska erfarenheter av åttiotalet, tyckte att jag gick nära, nära deras upplevelser. På så vis fick jag oväntade inblickar i livet för dagens skolungdomar. Så gick det till när historien om Anette vaknade, Alltid den där Anette! en berättelse om livet på en skola idag (dvs slutet av åttiotalet), en skola förgiftad av prestigetänkande och inkompetens.
Det blev min femte bok men den första som redan vid skrivandet var tänkt att bli en ungdomsbok, och den första med handlingen i nutid. Jag ville ha det så: en ungdomsbok, därför att Anettes öde angår framför allt ungdomarna. I nutid, därför att när jag placerade händelserna i femtiotalet, så skrattade publiken åt det Lustiga Förflutna och berömde mig för språket men undrade om ungdomarna skulle begripa det konstiga gammaldags snacket. Vilka uttryck är föråldrade?
Jag ville ha det så, men resultatet blev att jag fick byta förlag och att jag ett bra tag inte var välkommen att göra författarbesök i skolorna.
Men läsare fick jag, nya läsare och nya kontakter. Det var bland annat tack vare Alltid den där Anette! som Utbildningsradion lät mig vara med i "Lust att skriva", ett program där mellanstadieelever fick skriva vidare på en historia som jag påbörjade. I det samarbetet byggdes stommen till Malins kung Gurra, som blev min nionde bok men var den första som riktade sig till så pass unga läsare som tio-, elvaåringar.
Det var efter läsningen av Alltid den där Anette! som en kvinna tog kontakt och berättade sin historia för mig, därför att, som hon inledningsvis sa, hon kände sig som Anettes pappa, han som maktlöst fäktar mot skolsystemets väderkvarnar. Hennes berättelse lockade mig att skriva Man har ett snärj, som kom att kallas vuxenbok och, till skillnad från mina tidigare böcker, fick behålla den beteckningen.
Det var efter läsningen av Alltid den där Anette! som en fjortonårig flicka från andra sidan Sverige skrev till mig och berättade ... ännu ett öde som jag drogs in i, den här gången mycket djupt. Hon berättade och berättade, jag skrev och skrev mig allt längre in i den sorgesamma berättelsen om hur hennes tvillingsyster dog, den smärtande berättelsen om hur hon själv måste fortsätta leva, den långsamt ljusnande berättelsen om hennes vandring tillbaka till värmen. Det blev Jag saknar dig, jag saknar dig! av det samarbetet, det för mig allra mest kännbara resultatet av att ha skrivit Alltid den där Anette! Efter Jag saknar dig, jag saknar dig! skriver jag på annat sätt än före. Nu är det allvar. Jag var ingen skämtare förut heller, men nu är det allvar. Jag ångrar ingen bok som jag har skrivit, men idag skulle jag skriva dem på ett annat sätt, det vet jag. Nu är det allvar.

Och de människoöden jag på senare år har beskrivit, ungdomar som livet bär sig förfärligt illa åt mot, de är olustiga, jag vet det. När alla ljuger är olustig, det har ifrågasatts om ungdomar verkligen ska behöva få en sådan bild av sitt välordnade Sverige. De långa prosastyckena Vad är det för flock ... och Där är tyst, som avslutar diktsamlingen Minns det, är beklämmande, jag vet det. Och boken närmast i tur, Men jag glömmer dig inte, är olustig: två ungdomar utan hopp. De möts och skiljs. Ingenting är som före mötet men efteråt fortsätter allting som förut.
Tycker jag verkligen att sådant är nödvändig läsning för ungdomar, har det frågats. Nej, visst inte, skulle jag kunna svara. Inte nödvändig läsning för en ung människa av den sort som jag skriver om, en som har fullt schå med att överleva. Däremot tror jag att det är de vuxna, just dessa som envist värjer sig mot mörkret i mina böcker, som behöver läsa och lyftas ut ur sin övertygelse om Det Lyckliga Slutets ensamrätt. Jag får i min postbox ideligen bekräftat att samma öde, som handskas så illa med människorna i mina böcker, är verklighet för många, många andra. Alldeles för många. De här olustigheterna kan inte skämtas bort.
Så förståsigpåarna får förstå sig på, missförstå, tycka och misstycka bäst de vill. Jag skriver som jag skriver för att det är allvar nu. Livet är inget skämt. Ska det finnas den minsta möjlighet att få bukt med en elak verklighet, så måste någon få lov att beskriva den.

Tyresö i april 1997
Peter Pohl