© Peter Pohl 1998

Mötet mellan läsaren och författaren

Anförande vid seminarium 16 oktober 1998 i konferensen arrangerad av Natur och Kultur:
Förändring och tradition i svenskämnet. En konferens för lärare i gymnasieskolan och grundskolans 79.

Anledningen till att jag har valt det här temat är att jag i mitt skrivande har ägnat rätt mycket uppmärksamhet åt mötet. Och detta i sin tur beror på att jag tror, bergfast tror, på mötet. Som ni förstår av min betoning av ordet, så menar jag någonting mycket större än “hej-hej-kul-att-ses”-mötet. I Natur och Kulturs multimediala skrivarskola Inspiration, där jag egentligen borde berätta om skrivandets villkor, ägnar jag i stort sett hela mitt avsnitt åt olika aspekter på människors möte. Här ett exempel:

Varje människa bär inom sig en väldig rymd. Begär inte bevis, fråga inte hur vi har utrymme för en oändlighet, alla har ändå svindlande känt att så är det. Obegripligt för matematiker och kartritare brer vidderna ut sig där inne. Att komma varandra nära, är att låta rymderna glida samman delvis. Förståelse är namnet på den upphöjda plats där utsikten öppnas över den andras landskap. Vänskap heter en annan höjd, Kärlek en tredje, men de kräver egna vandringsleder för att nås.

Med mötet menar jag magin som ligger i ögonblicket då människa ser människa och för en stund förvandlas: får en annan syn, en annan hörsel, en annan ... ja, förvandlas för en stund, kanske svindlande kort, kanske så lång att den hinner uppfattas och begripas. Sedan är stunden över, och allt skulle kunna vara som förut, men är inte det, inte riktigt precis som förut.

Ett sådant möte kan inträffa öga mot öga, på det begränsade utrymme där två människor får plats. Det kan också inträffa över stora avstånd, mil och år mellan de två. De möten som jag skriver om är mestadels av den där kortavståndssorten. Den sorts möte jag ska tala om idag kan mycket väl ske på distans.

Jag ska läsa lite för er ur min bok “Malins kung Gurra” .

Hela stora fönstret förvandlades till ett ösregn av små vassa splitter över Malin, som råkade stå där innanför och titta, när Gurra satsade och fick in världens träff på bollen. Men åt fel håll, alltså.
      När allt klirr hade tystnat och Malin vågade öppna ögonen igen, var båda lagen, som nyss hade lirat därute, försvunna. Utom Gurra, som stod och stirrade spänt på henne, på hennes ansikte där blodet hade börjat rinna. Malins blick gick rakt in i Gurras den lilla stunden innan Birgitta, klasslärarinnan nu på mellanstadiet, växte upp ur golvet bredvid Malin.
      "Nu får du allt hitta på en bra förklaring," fräste Birgitta ut mot Gurra, medan hon försiktigt ledde Malin bort till tvättstället.
      Men bollspel var ju förbjudet där bakom klassrummen. Då finns ingenting att förklara, när man står framför Rektor, som bara har ordningsregler i blicken och muttrar : "Gunnar, Gunnar, Gunnar ..." Vilket betydde att det här var långt ifrån första gången Gurra och Rektor träffades.
      Ja, för Gurra var det här en händelse i en oändlig rad likadana. Han hade alltid varit den enda som rak i ryggen stod kvar när alla andra smet. Ända sedan ettan hade han därför fått skulden när något hände, så det var ingenting nytt eller ovanligt med det nu. Men för Malin var det något nytt som började i den stund hon fastnade sådär med blicken i Gurras ögon. Och det där nya fortsatte med att han dagen efter stannade upp utanför fjärdeklassarnas ingång och tittade närgånget på hennes ansikte. Där berättade några små skrap att det där blodet igår inte hade varit så allvarligt.
      "Det gjorde inte ont ett dugg" skyndade hon att säga, så att han inte skulle hinna komma med något om att det där var väl inget.
      Då var det som om hans bleka blåa ögon bytte blick. Från att ha tittat på små märken i ett skinn såg han ansiktet på Malin, en tjej i hans klass. Guldbruna ögon hade hon och en mun som sa nånting. Och Malin riktigt kände att hon föddes framför honom och blev någon, hon som hade gått i tre och ett halvt år och varit ingen. Alla andra hade hittat en bästis direkt och hade sedan alltid haft någon att vara med. Men Malin hade fått lära sig att vara ingen och ensam.
      Nu var Malins förvandling färdig, för Gurra släppte henne med blicken, grävde ner händerna i fickorna och skrattade med vita tänder, när han slängde med skallen mot dörren: "Damerna först."
      Och fast hans ord med bugningen efteråt var menat på skoj, så kände Malin sig som en drottning när hon svepte in genom dörren. Tätt efter kom kung Gurra. Och Malin var verkligen någon, det såg hon tydligt i alla ansikten som tittade till. Ja, lita på att de tittade till: här kom ju Malin direkt från ingenting till platsen som drottning till kung Gurra! Och hade han varit vem som helst, så skulle nog Malin ha fått höra ett och annat. Men nu var han Gurra, så ingen vågade.

Om jag ska säga korrekt hur det ligger till, så var detta inte precis hämtat ur boken, utan ur föregångaren till boken, dvs ett program i Utbildningsradion, där jag fick börja på en berättelse, varefter landets mellanstadieelever fick fortsätta på den, varefter jag fick sammanställa deras fortsättningar till en enda version, och så där gick det vidare i tre omgångar. Så småningom blev det en bok, “Malins kung Gurra”, och ur den ska jag läsa lite nu strax. Jag började läsningen nu med det här mötet, eftersom det är skrivet så att jag inte behövde förbereda er med förklaringar. I boken sker det här mötet rätt långt in i handlingen. Händelsen innebär en vändpunkt för den dittills osynliga Malin och även för Gurra. Starkt tycke uppstår mellan de unga tu. Gurra ger hemligen Malin smeknamnet Guldöga. Hon har lite besvär med att gengälda, eftersom Blåöga inte låter så bra; Blåsippa försöker hon med, men det passar inte alls på tuffingen Gurra. Så blir det Blåtira, det får duga.
Nämn den lycka som varar evigt. Sommarlovet kommer och avbryter deras samvaro. Där jag nu ska läsa har några veckor gått i sommarstugan där Malin vistas med sin lillebror Lelle och sin storebror Martin, fast på dagarna jobbar Martin på lantgården intill. Föräldrarna kommer bara till helgerna, grannfrun Greta ser till att barnen klarar sig.

Glömsk av mig själv jag fylls av dig till brädden, sjunger Anne-Lie Rydé i sommarnatten, och Malin har äntligen förstått orden, ja, förstått dem. Hon har med hela sitt jag lärt känna vad det är att vara till brädden fylld av någon. Glömsk av sig själv är hon däremot inte, alla syner och hörselvillor hon har, där Gurra plötsligt finns inpå henne och omedelbart är försvunnen igen, allt det där gör ont i själen, så ont att det inte går att bli glömsk av sig själv.
Enda sättet att befria sig lite, lite, är att göra kroppen illa, riva långa spår längs ben och armar, sparka barfota rakt in i de vassa stenarna, driva knytnäven mot skrovliga trädstammar och klippor. Greta muttrar att hon inte begriper hur en flicka kan fara fram så förskräckligt, men stryker salvor, sköter om, lägger plåster. Men dem river Malin bort med ett ryck och njuter av den ilande svedan. Sårskorporna river hon upp igen och igen. Experimenterar med att ta reda på vad uttrycket "strö salt i såren" betyder i praktiken. Hon finner att under den lilla stunden som saltet brinner längs de långa revorna på ben och armar, lyckas hennes tankar äntligen släppa Gurra. Hans bild vitnar och fräts bort bakom de orange-gul-vita och slutligen blåa flammor hennes hjärna målar till förklaring på elden i huden.
Och mot det där som jagar henne söker hon lindring genom att reta Martin de små stunder han försöker vila kroppen ur sin trötta tyngd efter drängjobbet han går och tjänar pengar på hos grannen. Malin kretsar kring sin trötte bror, sticker honom med de vapen som hon har: ord, ord, ord av elakhet, tills han knuffar undan henne hårt och våldsamt, så hon faller och slår huvudet mot vadsomhelst, vadsomhelst bara smällen för en liten stund befriar rummet inne i skallen från tankar. Där blev svart en gång, och lugnt. Så skönt och lugnt långt borta Malin fick vara en stund, innan hon återvände till ljuset med Martin skräckvit framför ögonen. Sedan dess är han försiktigare och låter sig inte retas till någonting som hjälper Malin att jaga undan själens värk. *

Veckorna går, eller om de kallas sekler, dessa långa dagar, och Malin har aldrig anat att själen kan ha så mycket värk. På fredagarna kommer Mamma och Pappa. Här bor inte syskon som pekar på varandra och gnäller om vad hon har gjort och han har sagt och vad som hände sedan, allt som Mor och Far bör veta. Nej, alla tiger de om en snedväxt sommars bitterhet. Det finns dock lukt och toner som berättar om sådant alla tiger kring. Ingen behöver skvallra, efter mindre än en timme frågar Mamma ändå: Varför är alla ledsna?
      Det kryper fram att ingenting är bra. Vädret är inte bra, visserligen är det som det alltid har varit, men den här gången är det inte bra. Gräset är inte bra, stenarna är inte bra, sängarna och stolarna är inte bra, därför är Lelle ledsen.
      Ånä, Mamma tittar längre bort än så. Och ser att Malin är inte bra. Därför är Lelle ledsen. Lelle är Malins termometer.
      Och varför är inte Malin bra? Revor, sår och blåmärken. Pappa ser fundersamt från henne till Martin. Han är stor och stark, pojken, det var tänkt att han skulle göra av med överloppsenergin hos grannen och få betalt på köpet. Kan det verkligen vara så illa som man kan befara när man ser den tilltygade Malin?
      Jag trodde, suckar Mamma, att det skulle gå lättare och lättare för er att vara här, ju äldre ni blev. Men ...
      Hur kunde hon tro! När redan det att bli äldre, bara det enkla att med sin ålder hålla jämna steg med Tiden, tjugofyra timmar per dygn hålla hastigheten sextio minuter per timme, när redan detta lilla är att möta ständigt nya omöjliga svårigheter, hur kunde Mamma tro på det omvända: allting skulle bli lättare med åren!

Malin är till brädden fylld, hon blundar för att inte ögonen ska svämma över. Stänger in sig eller går på långa ensampromenader. Hon har så tungt att bära.
      Så måste man göra med sin värk, tror Malin. Ensam bära den och vänta på att den eviga sommaren ska masa sig till att bli hösttermin äntligen. Men av allt hopplöst väntande blir blicken grå, och av allt övertungt bärande blir ryggen krum, så vem som helst kan se att något är på tok med Malin, ja, vem som helst, och den som ser kan förbarma sig, kan komma till hennes hjälp innan hon hinner stänga in sig alldeles med lås som inte går att dyrka upp, eller går sin ensampromenad längre än att hon hittar hem igen. Det har väl hänt förr att ledsna människor gått vilse, bara blivit borta, så att allting blev för sent.
      Mamma och Pappa ser hur det är fatt, ja, visst ser de hur det är fatt med dottern — kring den som är till brädden fylld, står förklaringen tydligt skriven i luften, tydligt för den som kan läsa sådan skrift. Snart ska Malin fylla elva år, men just nu är lilla flickungen bara tio ju, ett barn faktiskt, och det hon bär på är släkt med plågor som kan nå en sådan styrka att fullvuxna människor har blivit galna av dem. Är hon redan galen kanske? River och slår sönder sig själv. Gör man så, om man är vid sunda vätskor?
      Men vem är människa att stiga fram och tala vett i den som är till brädden fylld? Hur väl de än förstår, ja kanske just därför att de förstår så väl, kan inte ens Mamma eller Pappa stiga fram och fråga: Vad är det för fel?
      Svaret skulle ändå bli omöjligt för Malin att uttala, hon som vet att hon måste bära allting själv. Av tigandet som hon skulle bli tvungen att svara dem med, skulle alla såren vidgas, även det vet Mamma och Pappa.
      Ja, de är klokare av sina livs erfarenheter och äger långt mycket mera människa inom sig än Malin anar. I evigheter ska hon undra hur de visste och hur de sedan bar sig åt. Nå, kanske inte i evigheter, kanske bara fram till den blånande vårdag någon gång, då hon ska känna igen sig i sitt eget barn som står framför henne till brädden fylld. Men just nu är den faktiskt evigt avlägsen, den vårdagen, så visst ska Malin undra i evighet. Att veta är ju så svårt, och även att sedan handla. Men Mamma och Pappa kunde.

Där kommer nämligen en fredag då deras arbetsvecka är slut som vanligt, och bilen kör som vanligt upp framför huset och stannar med ett kort gläfs från signalhornet, som vanligt.
      Ja, allting är som vanligt, men ändå inte alls. Malin som knappt har orkat lyfta huvudet för att hälsa dem välkomna, hon vaknar, hon lär sig i ett enda slag att tro på att under kan ske i verkligheten, den verklighet hon lever i, där sker alltså under, inte bara i sagorna. Ut ur bilen kliver ... just det! Gurra!
      Där är han!
      Barfota längst ner och rufsig högst upp, precis som han ska!
      Och det är sant!
      Revorna sluter sig läkta. Blåmärkena bleknar bort.
      Mamma och Pappa tittar åt all världens håll, utom just dit där de två möts nu.
      Stackars Mamma och Pappa, som därför inte får se hur belåtet Gurra grinar, och inte hur det ljusa jublet stiger i Malins guldbruna ögon.
      Mossning Guldöga! hälsar Gurras trasiga röst.
      Mossning Blåtira! lyckas Malin viska.

Jag brukar nog inte alltid uttrycka mig så här tydligt i mina böcker. Vid andra möten som jag har regisserat får läsaren lista ut själv vad som händer inom de agerande. Men det här är en bok som redan vid skrivandet var adresserad till 11 - 12 - 13 - åringar, därav klartexten.

För ganska jämnt ett år sedan fick jag ett brev:

Hej!
Jag är en tjej på femton år, jag heter Hanna.
Jag har precis läst ut “Malins kung Gurra” för andra gången. Jag läser nästan aldrig en bok mer än en gång, bara så du vet.
Första gången jag läste den var jag nog ungeför lika gammal som Malin och Gurra. Nu läste jag i en artikel som handlar om dig att barnen i dina böcker resonerar så vuxet så att det inte blir trovärdigt. När jag läste det kom jag att tänka på “Malins kung Gurra”. Jag mindes den knappt alls, jag läste så många böcker då när jag var tio år. Så då läste jag den igen, och vet du, efter ett tag kunde jag inte läsa, för jag bara grät och grät. Varför? Jo, för att nu kom jag ihåg alla mina känslor när jag läste den första gången. Då var jag själv tio år och visste att så var det ju. När jag läste den nu tog det mig ett tag att inse att tioåringar är större än vad man kan tro.
      Det var ju det där att dom vuxna tror att en tioåring inte tänker saker och bara leker. Och nu upptäckte jag till min förfäran att jag redan tror likadant själv. Jag tror att min lillasyster inte kan tänka och känna, utan bara leker. Efter bara fem år har jag glömt!
      Det var mest för att jag insett detta som jag bestämde mig för att skriva det här brevet. Vill tacka dig, för att du alldeles tydligt inte har glömt. Tacka för att din bok liksom väckte mig.
      Och så läste jag att du är inte särskilt ung. Men ändå minns du så precis hur en tioårig flicka är långt inne i själen. Hur ska jag göra för att inte glömma allting?
                                                     Hanna

Det är den här sortens läsarupplevelser som jag kallar för möten. Och när Hanna skriver på det här sättet till mig får jag dessutom vara med om mötet, får veta att det har skett, att det som jag såg för fyrtio år sedan och beskrev för tio år sedan, har nått fram och ändrat på synen och hörseln och tankarna hos någon idag.
Viss händer det att min syn också ändras av att jag möter någon genom den här sortens brev. Det är inte alla brev som i huvudsak bekräftar något som jag redan är ganska säker på, i det här fallet till exempel att de professionella tyckarna har fel i sin uppfattning om trovärdigheten i mina personskildningar. Jag har fått andra brev som öppnat mina ögon för något jag inte visste förut, något som brevskrivaren hittade i min text trots att jag inte insåg att jag hade skrivit det. Jag ska inte ge något exempel, för då kommer ni troligen att sucka åt min enfald att inte känna till just den saken.

“Hur ska jag göra för att inte glömma allting?” frågar Hanna. Jag vet inte om hon verkligen frågar, eller om frågan snarare är ett desperat utrop. Hur som helst svarade jag att ett bra sätt att minnas är att skriva dagbok. Och att inte kasta den dagboken när man fyller nitton år och har blivit så förståndig så att allt man dittills har tänkt måste bort.
Det är ett tips som jag verkligen gräver upp ur min egen erfarenhet. När jag efter många, många år återvände till kartongerna med alla mina gamla anteckningar, dagboksliknande skrivhäften, novellförsök och så vidare ända från sexårsåldern, då mötte jag mig själv, barnet och ynglingen, en människa som jag i princip hade glömt. Ur det mötet växte mitt författarskap fram, kan jag lugnt påstå. De där gamla anteckningarna är självklart inte så värst litterära, men de hjälper mig att minnas.

På min fusklapp står också att jag ska ställa frågan om Skolan kan och bör bereda väg för den här sortens möten.
       Det kanske inte finns pengar till klassuppsättningar av böcker, skolan kanske inte har ett bibliotek, stadsdelens bibliotek är kanske nerlagt, alla Sveriges kulturpengar har kanske gått till någon festival i Stockholm, men låt mig ändå hoppa över den praktiska frågan, huruvida Skolan kan.
      Bör Skolan, vill Skolan bereda väg för de möten jag talar om, läsupplevelser som förvandlar eleverna genom att visa dem en verklighet som de annars kanske skulle missa på sin snitslade bana genom lärosalar och korridorer i skolbyggnaden? Jag har förberett frågan genom att läsa lite ur “Malins kung Gurra”, och återge ett brev. Det skulle kanske kunna vara exempel på möten av det slag jag undrar om Skolan vill unna eleverna. Men detta är en vilseledande förberedelse, kan jag tala om. Jag har valt den texten och det brevet enbart för att få er välvilligt inställda och redo att säga “Javisst Skolan vill, bör, skall låta eleverna MÖTA författarna.”
      Nu ska jag förstöra det goda intrycket och läsa upp ett stycke ur “Alltid den där Anette!”

Ingegjerd [klassläraren] framhöll för vem som helst som ville höra, att det absolut viktigaste för att få ordning på den här klassen, var att sära på Anette och Pia. Ingemar [skolpsykologen] hade lovat att nu i Tvåan skulle allting bli bättre. Han hade dunkelt hänvisat till sina samtal med Anette och familjen. Allting skulle bli bättre. Ge dej till tåls!
      Men ingenting blev bättre. Ingemar själv hade tjänstledigt nu, för att bli klar med sitt examensarbete. Och i klassen satt Anette och fällde oförskämda anmärkningar om det mesta Ingegjerd yttrade och gjorde. Stencilerna var så suddiga, så att de inte gick att läsa, påstod ungen. Och det lilla man såg var felstavat, la hon till.
      -- Vad menar du med det? ville Ingegjerd veta. Ingen skulle komma och påstå att hon bara avfärdade barnens klagomål!
      -- Titta på schemat! sa Anette. Du kan inte stava till matematik.
      Ingegjerd tittade. “Mattematik” stod det. Överallt -- det var inte en enstaka felskrivning. Nåja, i matte gäller det att räkna rätt, eller hur?
      Då hånskrattade Anette. De var nu långt förbi mitten av höstterminen, med åtskilliga kollisioner bakom sig. Anette envisades fortfarande med att räkna med hjälp av sitt eget system. Den vägen räknade hon snabbare än kamraterna, och fick alltid rätt resultat i sista änden. Så där skulle det inte göras, förklarade Ingegjerd. Huvudsaken var inte alls att få rätt resultat, kort och gott. I matematik skulle man lära sig uppställningar och metoder. Precis på ett bestämt sätt, och räkningarna utskrivna så att de gick att följa. Det där som Anette höll på med, kunde ingen annan följa. [...] Ingegjerd satte en röd bock vid vartenda tal, trots att svaren var rätt. Metodfel, sa hon. Om Anette hade ett eget sätt att räkna, kunde hon använda det till att kontrollera de resultat hon kom fram till när hon räknade på det sätt hon skulle, på Ingegjerds anbefallda sätt.
      -- Det spelar ingen roll, sa Anettes pappa. Det sätts ju inga betyg. Låt människan hållas. Hon kan förstås inte godkänna nåt hon inte begriper.
      Han nöjde sig tyvärr inte med att mumla sånt där i sin ensamhet. Han sa det så att det hördes, så att Anette hörde det! Han sa det till Ingegjerd själv: -- Det är ju bedrövligt med en skola där lektanterna är okunnigare än eleverna redan i Ettan!
      Undra på att ungen var som hon var! Satt på sina höga hästar, inbillade sig vara förmer, och gnölade om suddiga stenciler!

Jag ska avbryta här. Det blir annars svårt att få stopp på mig, för jag har hamnat där boken fortsätter med att pappan skäller sig igenom läseboken, pekboken, som han kallar den, och dömer ut skollitteraturen i största allmänhet.
      Det här var den läsande allmänhetens möte med en Peter Pohl som yttrade sig om nutidens skola, jag som dittills hade hållit mig till fyrtio- och femtiotalet. Effekten uteblev inte. Jag fick en rejäl avhyvling i tidningen Skolvärlden. Efter att ha citerat bokens baksidestext skriver recensenten:

Man skulle av denna text kunna tro att boken tar upp och försöker belysa hur det kan gå till i dagens skola, då en elev hamnar på konfrontationskurs med lärare och/eller kamrater alternativt vice versa. På ett realistiskt sätt. Men icke.
      I “Guldkantens skola”, där Anette är elev, råder en total brist på kommunikation mellan skola och hem, mellan lärare, övrig personal och föräldrar. Visst patar man med varandra och föräldrarna blandar sig i, men allt och alla skildras på ett parodiskt sätt. [...] Det blir för överdrivet, för mycket.
      Guldkantens skola är en byråkratins högborg, där vare sig sunt förnuft eller vanlig elementär medmänsklighet tillåts skymta fram hos skolans personal — med två undantag: en vikarierande lärare och en skolpsykolog.      Men de bägge förefaller inte ha tagits med för att belysa att det faktiskt finns en och annan vettig människa i dagens skola — de framstår snarare som staffagefigurer, instoppade för att understryka den ofattbara töntigheten hos skolans personal i allmänhet och dess rektor i synnerhet. [...] Det är en sorglig läsning. [...]
      En enda god och klok person finns dock i Anettes närhet nästan till slutet: mormor. Men all hennes klokskap räcker inte att ge trovärdighet åt denna osannolika ungdomsbok i skolmiljö.

Fler recensioner kom i samma anda, men vilka fel de olika tyckarna stördes av varierade lite. Alla hade åtminstone inte fått för sig att Mormor fanns nästan ända till slutet, eftersom jag börjar boken med hennes begravning. Summan blev hur som helst att jag inte längre var välkommen att tala om mitt författarskap i skolorna. Jag skulle vilja påstå att Skolan inte längre ville eller ansåg sig böra bereda väg för möten mellan skolungdomar och mig. Jag tyckte till även i denna fråga i en artikel i tidskriften Bokuppslaget, under rubriken “Varför berätta om Anette?”

Vad gör en ungdomsbok? Vyssar gullelull, därför att läsaren ändå inte vågar vara vuxen? Kör en häftig story, därför att dagens barn bara har lärt sig de stora bokstävernas språk? Håller sig till förfluten tid och fjärran galax, därför att de unga inte orkar mera av nu och här? Projicierar verkligheten, därför att ungdomarna behöver få veta vad det är de är med om?
Verkligheten bestämde jag mig för: den här gången skulle jag skriva om verkligheten, nu och här, den svåra verkligheten inuti och omkring den unga läsaren. Hur ser den verkligheten ut?
Den svenska grundskolan såg jag, ett skolsystem som noga har utformats så att det vid behov kan användas som mordredskap. Jag såg inkompetenta lärare slå vakt om okunnigheten, jag såg fröknarna som bevakade flickorna. Jag såg rökarna stiga ur läroböckerna, jag såg dimridåerna där skolfolk pratade om läroplan.
Men skolan skulle ju inte längre förmedla kunskap, hade jag inte fattat det? Jo, jag hade. Skolan skulle ta hand om barnens utveckling. Jag såg de förkrympta människor som ombesörjde den saken. Och jag såg barnen, offren. Framför allt såg jag flickorna offras.
Det där ville jag berätta om. Och även om verkligheten utanför skolan, träsket på andra sidan staketet, den verklighet som de flickor kan hamna i, som vänder skolan ryggen. Eller om det är skolan som vänder dem ryggen? Den träskverklighet som TV och press tiotalet gånger om året kastar i ansiktet på den svenska vuxenheten, vilken varje gång svarar: Det hade jag ingen aning om! Eller: Det händer inte här!
Men det händer här! Jag ville skriva om det, en ungdomsbok, därför att det framför allt angår ungdomarna. Förlagd i nutid, därför att när jag

placerade händelserna i 50-talet, så skrattade publiken åt det Lustiga Förflutna och berömde mig för språket, men undrade om ungdomarna skulle begripa det konstiga gammaldags snacket. Ungdomarna begrep mycket bättre än så. De läste rentav mellan raderna. Det var inte från vuxna läsare som de ängsliga frågorna kom: Det här med utnyttjandet av barn ... säg?
Därför skrev jag en berättelse om livet på en skola idag, där tonen ges av en i flera avseenden olämplig rektor, en sådan som dominerar och förgiftar hela skolan. De barn som kommer på kant med det sjuka system som en sådan skolledare slår vakt om, de klarar sig inte.
Men jag var alldeles för förtvivlad, så historien blev nog inte helt objektivt berättad. Det är ju en plåga att se barn misshandlas. Det är en plåga att berätta om misshandeln.
Barn som själva berättar att de misshandlas, brukar inte bli trodda. Åtminstone de barnen borde få läsa den här boken, de delar min brist på objektivitet. Men mellan mig och läsarna finns muren som boken ska ta sig genom: de professionella tyckarna. Ur deras tyckande ska barnen på andra sidan muren utläsa att jag vill säga dem något.
Tyckarna! Den ena har inte gjort erfarenheten att skolan ser ut på det här viset. Den andra tror inte att ungdomsboken är rätt forum för debatt om skolan. Den tredje lyckas inte hitta de tonfall som har funnits i mina tidigare böcker. Den fjärde ordar enbart om stilfrågor, gestaltning, delarnas integrering. Den femte, eller om det redan var den tredje, tycker att boken är en ren fars.
Ur min förtvivlan en fars? Ack, jag har åter misslyckats!

Min oförskämdhet att citera recensenterna rakt av åstadkom att jag fick ett antal professionella tyckare mot mig för lång tid framåt, ja, en del av dem för alltid, tycker jag mig ha förstått av de recensenter som konsekvent undviker att ägna uppmärksamhet åt verkligheten bakom mina obekväma påståenden om det samhälle som den unga generationen växer upp i. Däremot tycks skolfolket i stort sett ha förlåtit mig vid det här laget. Jag kallas till skolor och litteraturläger för ungdomar, får okontrollerad tala med ungdomarna och jag hamnar rentav emellanåt på seminarier dit lärare, lärare i dagens skola, frivilligt har kommit för att lyssna på mig

Innan jag nu upprepar frågan om Skolan bör bereda väg för mötet, så ska jag läsa upp ytterligare ett brev som kom till mig för inte så länge sedan.

Hej ...
Jag vill bara tacka för att du har skrivit “Alltid den där Anette!”.
Eftersom du har skrivit den så vet du väl redan, men här har du ett intyg som du kan visa upp:

Vartenda ord är sant! Intygas -- Kristine

Jag ville inte att Anette skulle ge upp, så därför blev jag glad när “Kan ingen hjälpa Anette?” kom och jag såg att hon inte dött. Fast den boken är inte lika bra -- om du ursäktar -- den är så seg och dom kommer ingen vart. Kan verkligen ingen hjälpa Anette?
       Jag vill det
       Kristine
       (en Anette i Sundsvall)

Nå, sensmoralen frågar ni kanske efter? Eller åtminstone sammanfattningen? Vad menar jag att Skolan har med detta att göra? Jag är tyvärr inte mycket för sensmoral. Inte heller för sammanfattningar — jag är inte död än. Men vi har tilldelats ytterligare några minuter för vår samvaro idag. Om jag härmed lämnar ordet fritt, så kan kanske någon sorts slutsats utkristalliseras under den tiden.