© Peter Pohl — Lärarhögskolan i Linköping 24 maj 1988,
                        svensklärare och bibliotekarier.

Morgondagen är kommen

Då min dotter fick veta att jag skulle tala på Lärarhögskolan, bad hon att jag skulle berätta att det bara finns ett enda som fungerar om en lärare ska få klassen med sig, vilket ämne det än är fråga om.
      Hon torde veta. Hon har studerat lärarpedagogik i dagens grundskola, med mycket praktik inbakad i dom studierna. I nio år har hon hållit på med jobbet, en riktig specialistduvning alltså. Från denna auktoritet hälsar jag alltså att det finns bara ett enda för en lärare: Detta enda är entusiasm.
      Eftersom det var meningen att jag skulle bjuda på mig själv här, så försökte jag förklara att jag knappast skulle kunna få in hennes budskap osökt i mitt prat.
      Men nu är det i alla fall sagt, jag hoppas därmed ha dragit mitt strå till er framtida succé som lärare.

[ diverse högläsning ]

Jag fick i höstas äran att bli inbjuden till min gamla skola, den som jag har skildrat så kritiskt i Janne, min vän. Det var just av den anledningen ... alltså att jag skrivit boken, inte precis kritiken ... som jag inbjöds — skolans svensklärare och därmed besläktade hade haft någon form av läsecirkel kring den, och tyckte nu att det skulle vara roligt att träffa författaren.
      Den här träffen råkade infalla på 20-årsdagen av det minnesvärda tillfälle då skolans rektor hade portförbjudit mig där, och lovat att bussa polisen på mig om jag ändå kom — och jag kunde nu naturligtvis inte avhålla mig från att fälla en reflexion över detta lustiga sammanträffande, och hur tiderna förändras, osv.
      Församlingen blev en smula bestört, sökte med blickarna över raden av rektorsporträtt — det var i kollegierummet vi satt — och ville veta detaljer i den konflikt man kunde ana, men jag parerade med att läsa ett litet elakt stycke om den där rektorn ur Vi kallar honom Anna. Den boken hade då ännu inte hunnit ut, den skulle finnas i bokhandeln bara någon dag senare. Jag vågade mig på att uttala förmodandet att jag kanske inte skulle vara lika välkommen i skolan om ... säg ... en månad.

Det visade det sig snart (åtminstone tyckte jag mig skönja något ditåt) att en viktig orsak till att man hade bjudit in mig, var att man ville klargöra för mig att min gamla skola hade ändrat karaktär. Mitt rysliga 50-tal låg 30 år bort, och i mellantiden hade allting förändrats, det var man mån om att jag skulle förstå.
      Jag var utan vidare beredd att tro på de där försäkringarna. Jag tror till och med att jag var på väg att säga något instämmande ... (jag menar: dom var ju över 30 stycken mot mig, så vad skulle jag göra!) ... Men då råkade någon glida i ordvändningarna, så att det blev sagt att en stor skillnad idag mot 50-talet är ju det här att lärarna betydde så mycket för eleverna på den tiden. Det är ju något som inte gäller idag.
      Det kan jag väl aldrig tro, sa jag, sådär spontant som man klampar iväg när man inte är beredd.
      Men dom var över 30 stycken, som sagt, hämtade direkt ur skolverkligheten, och förklarade och bevisade nu med en enda stor gemensam mun att lärare idag inte alls har någon del i elevernas liv, deras utveckling — kort sagt, lärarna betyder ingenting, och det är ju den stora skillnaden. Därigenom kan helt enkelt inte dom här övergreppen, som jag skildrar i mina böcker, begås i dagens skola.

Det där är en väldigt egendomlig känsla: man sitter och pratar, situationen är inte alltför underlig och alla verkar vara normala människor — och så öppnar sig en spricka och man ser någonting alldeles annat omkring sig.
      Där satt alltså en grupp lärare, svensklärare mest. De hade högst varierande erfarenhet: alla åldrar  var representerade mellan första terminen som lärare  och nära pensionen efter lång och trogen tjänst. Alla var de ense i sin övertygelse att de ingenting betydde för sina elever. Härav drog de dessutom slutsatsen att det saknas förutsättningar för förtryck från skolans sida.
      Sommaren före hade jag avslutat Alltid den där Anette!, som till skillnad från mina övriga böcker, handlar om dagens skola. Om det är någonting jag hävdar i den boken så är det att skolan utgör ett väl utvecklat förtryckarsystem, och att det är lärarna som verkställer förtrycket. Att det inte var helt problemfritt att flytta den diskussionen från 50-tal till 80-tal hade jag redan erfarit: mitt förlag ville inte befatta sig med manuskriptet, redaktörerna uttryckte farhågor för det rabalder som skulle uppstå om de gav ut boken. Jag gick till ett annat förlag, som tog emot manus och med förtjusning såg fram mot rabalder.
     Nu satt jag alltså och lyssnade på en skara lärare av idag, och sörjde över att jag inte hade hört deras prat innan jag blev klar med manuskriptet. I boken frågar jag något i stil med Varför är dagens skola så dålig för så många elever? och svarar nog också — efter eget förstånd och erfarenhet. Det är bara det att just det här utomordentligt klargörande svaret, det som lärarna nu gav, det anade jag inte ens!
      Vi betyder ingenting.

Man behöver inte lyssna många minuter på skolbarn och skolungdomar, för att få veta att deras lärare har den största betydelse i deras nuvarande liv. Själv jobbar jag på Tekniska Högskolan, träffar dagligen ungdomar som alldeles nyss har gått i grundskola och gymnasieskola. De flesta är tydligt formade av sina lärare, har fått en inriktning för livet tack vare någon lärare, är märkta för livet av någon lärare, hatar någon lärare, älskar någon lärare, ämnar bräcka eller uppfylla någon lärares profetia om deras framtid.
      Jag tycker inte att svenska skolor har något behov av lärare som utstrålar budskapet att de inte har något berättigande, att deras ämne är ointressant. Vad vi behöver är lärare som vill något, som är entusiastiska, som med sitt sätt att vara visar eleverna att skolan är härlig, härlig, härlig, och störst av allt är det ämne jag undervisar i, där har universum sin stöttepelare. Och för mig är det mest underbara av alltihop att jag ha fått er till elever, för jäklar vad kul vi ska ha det här läsåret, jag kan inte tåla mig, idag har jag ett extraerbjudande, ta mig i hand, nu hoppar vi!

Det skulle passa bra att inflika hälsningen från min dotter här, men min planering är förvirrad — det är redan gjort!
       Det enda som fungerar är alltså entusiasm. Elever som ser läraren stråla av entusiasm, dom blir nyfikna: Vad är det som är så förbannat kul? Det måste jag ta reda på!
      Därmed är dom fast. Rätt vad det är kan dom något.

Lärare som har vissnat på sin post, hänvisar gärna till att SÖ:s anvisningar skulle hindra dem från att fullfölja de avsikter de en gång har haft att åstadkomma en meningsfull undervisning.
      Det där pratet ska man förstås inte ta till sig, när man kommer ny till en skola, så att det första man gör blir att ställa sig i den vissna buketten och sloka med skallen.
      Nej, eftersom det ju är så att en lärare kan komma berusad till sin klass, kan somna i katedern, kan underlåta att lära ut ett enda moment i kursen, osv osv, allt utan att bli kickad, var då säker på att det går att få behålla sin tjänst, även om man med sin entusiasm lyckas fånga elevernas intresse.
      Om lärarna vill — nog går det att få en bra skola.

Nu ska jag läsa lite ur Alltid den där Anette!
 

— Skriva är hon inte riktigt lika bra på, fortsätter skolpsykologen Ingemar Skoog sitt samtal med Pappa, samtalet nyss, eller ett annat, de blev många och rätt lika varandra, de där samtalen hemma hos Anette. Hon skriver bättre än vad som är vanligt i den åldern, men sämre än hon läser och räknar.        — Då har du inte sett henne skriva maskin, tror Pappa. Hon började här hemma vid ordbehandlaren, när det tog emot att skriva för hand. Men tro inte att Anette fick komma med maskinskriven text till lektanten. Allt ska präntas för hand — skolan lever kvar i handskrifternas tidevarv. Munkar och präster sitter inne med Sanningen. Nummorna hyschar på flickorna: “Akta er! Bli inte för duktiga!” Varför vill Skolan hålla flickorna dumma?        — Den målsättningen finns nog knappast, protesterar Ingemar milt.        — Tror jag det! instämmer Pappa. Vore det en öppet uttalad målsättning, hur skulle det se ut! Om det stod i läroplanerna! Ett förtydligande!         Anm: Målsättning, här liks i det föreg:              eleverna, särsk flickorna, skall bli dumma  Då skulle nog skolpolitikerna uppvaktas av förundrade frågare!        Ingemar försöker skratta, men Pappa tycks inte skämta. Fortsätter: — Men öppet talas det med helt andra förtecken. Demokrati heter dom tecknen, jämlikhet, självförverkligande och hänsyn till barnens egenart. Vem vill invända något mot så mycket godhet?        — Det är väl inte bara ord, protesterar Ingemar.        — Har det aldrig slagit dig, du som sitter i själva smeten, skolans vårdapparat alltså, att trots alla goda förtecken har varenda skolreform misslyckats när teorierna och drömmarna har mött verkligheten?        Ingemar svarar inte.        — Man ska väl inte tro att alla dom där högt kvalificerade människorna som sitter i alla kloka instanser och granskar reformförslag låter slumpen styra sitt handlande? frågar Pappa utan att vänta på svar. Nej, dom måste ju veta vad dom gör. Skolpolitiken är alltså avsiktlig.         — Det är klart den är avsiktlig! försöker Ingemar avbryta.        — Ett avsiktligt misslyckande, alltså! Det är vad jag kallar onda avsikter. Och ute på skolornas verkställande plan går Fröknar och Tanter, som inte begriper vad dom håller på med, och förverkligar de onda avsikterna. Med så mycket Tanter kan man undra varför just flickorna ska hållas dumma. En länge verkande ond avsikt, det är förklaringen.        — Du målar svart, så att de rätta färgerna kommer bort.        — Men det finns ju undersökningar som visar att flickorna trycks ner i skolan! Läser du inte sånt? Och att det är mest Tanter som verkställer förtrycket, det kan du väl inte undgå att se. Förklaringen är att dagens Fröknar och Tanter har varit flickor i skolan, de också. Det som börjar synas tydligt nu, har pågått länge i det fördolda. Igår gjordes de flickor dumma, som idag är Fröknar och Tanter. Fråga sedan varför Fröknarna i morgon är ännu dummare!

 

[här väntar författaren, tillika föredragshållaren, ut skrattet]

Då jag skrev såna här avsnitt i manuskriptet, var åsikten att skolan missgynnar flickorna fortfarande något som yttrades bara i en trängre krets. Men under det gångna läsåret (1987-88) har påpekandet dykt upp flera gånger i det offentliga samtalet utan att bli tillbakavisat.
      Accepterar man påståendet, Ja, skolan missgynnar flickorna, så följer genast frågan Varför? Det är ju egendomligt att just den diskriminerande mekanismen finns inbyggd i ett så genomtänkt skolsystem. Systemet är ju onekligen genomtänkt, på alla ledder, så idén att diskrimineringen är avsiktlig är inte särskilt långsökt.
      Anettes pappa drar den tillspetsade slutsatsen att diskrimineringen rentav skulle kunna stå inskriven i anvisningarna för arbetet i skolan. Tillspetsad är den ju, men en intressant sak är att den, efter det innevarande läsårets debatt, knappast längre chockerar någon.
      Okay, ingen gör någon nytta med att bli chockerad. Tvärtom, den chockerade brukar med sin reaktion fösa förfärligheterna ifrån sig. Men å andra sidan gör det väl ingen nytta heller, att ha blivit så blasé på alla tillspetsade påståenden om den usla skolan, att man skrattar litegrann och kör vidare i de allt djupare hjulspåren.
      Gårdagens Fröknar och Tanter — som Anettes pappa talar om — de skulle nog ha blivit förbaskade, om man hade sagt dem i ansiktet att de metodiskt ägnade sig åt att göra barnen, särskilt flickorna, dumma. Men Gårdagens klimat var inte av det slaget att såna påståenden gjordes. Därför fortsatte Fröknarna och Tanterna med sin verksamhet. Deras elever blev dagens Fröknar och Tanter, det är pappans resonemang, eller hur? Och boken visar i exempel efter exempel att dagens Fröknar och Tanter inte begriper mer än att bara fösa ifrån sig hans kritik. Så fortsätter de den onda cirkeln, med att forma morgondagens Fröknar och Tanter.
      Och det är ju dessa jag har framför mig nu. Och det visar sig att utvecklingen har gått dithän att det här upprörande och oförskämda påståendet inte bemöts med ilska, som i Gårdagen, inte med chockerade burop, som i Nudagen, utan med ett välvilligt skratt. Morgondagen är kommen.

[här väntar föredragshållaren ut ett stilla mummel, omöjligt att tyda från podiet]

Det är dags för morgondagens lärare att se på sin verklighet. Det är dags att sluta att skratta och rycka på axlarna åt en skola där allting går snett. Det är dags att utöka den nödvändiga entusiasmen — den som man ska visa eleverna — med raseri och konstruktiv vrede, och att rikta den mot de destruktiva krafterna.
      Om ni som utbildas idag  — idag när det offentliga samtalet om skolan äntligen har börjat använda klarspråk — om ni har mage att komma till morgondagens skolarbete med attityden att ni inte hade en aning om åsikten att fördumningen finns inbyggd i skolsystemet och att särskilt flickorna diskrimineras, då har ni valt fel — fel yrke kanske, men framför allt fel attityd.

*  *  *

Jag har blivit varskodd om att när Alltid den där Anette! kommer ut i höst, så kommer nog en och annan käpp, som jag har kastat, att resultera i vassa hugg från träffade hundar. Det låter ju spännande det där, men eftersom en av avsikterna bakom fördumningen är att göra folket liknöjt och analfabetiskt, misströstar jag själv om ungdomsböckers möjligheter att åstadkomma någon större förargelse. Dessutom tycker jag att det vore lite synd ifall förargelsen helt och hållet drar intresset bort från en del andra motiv i boken.
      Om jag med mina oförskämdheter här inte har lyckats förbruka ert tålamod, så tänkte jag som sista uppläsning ta ett sådant stycke med ett lite annorlunda motiv.

Läser ur Alltid den där Anette! om Anette vid datorn.

Jag är säker på att ni alla uppfattar att det här stycket handlar om en attityd till datorn.
      Undan för undan har datorerna vandrat in på alla tänkbara områden. Ny teori, ny teknik och nya material har gjort datakraften allt billigare. Idag går det bra att i fickan ha en kalkylator med samma kapacitet som den datautrustning som 1960 tog ett helt rum i anspråk. Den utvecklingen fortsätter.
      Under 70-talet frågade den yrvakna Skolan om det var lämpligt med kalkylatorer (eller räknedosor som man kallade dem ett tag) i matte-inlärningen. Som vanligt framträdde en mängd experter och visste motstridiga saker om hur barn lär sig matematiskt tänkande. Ni har säkert alla hört experterna säga att det är mycket nyttigt att kunna rabbla multiplikationstabellerna utantill, och ni har säkert också hört dem säga att den sortens kunskap är direkt skadlig.
      Detta om matten i datorålderns skola. På 70-talet. Nu närmar vi oss slutet på 80-talet, det mesta i datavärlden har förändrats fullständigt flera gånger om sen 70-talet, men de flesta förknippar ändå fortfarande datorbegreppet antingen med någonting som räknar, och är därför imponerade intill förstumning, eller med någonting som övervakar och upprättar register, och är därför skrämda intill förstumning.
      Den här förstumningen är farlig. Den lägger utvecklingen i händerna på de ensidigt tekniskt inriktade dataingenjörerna och på dem som inte låter sig skrämmas: maktens folk, de fantasilösa människorna och de hårda. Om de här kategorierna ensamma får sköta utvecklingen och utnyttjandet av datorerna, då finns det anledning till skräck.

Ni här är den första generation lärare som kommer till en skolverklighet där det blir vanligt med elever som redan i första klass har tillgång till dator hemma. Hur ska ni möta det problemet? För det är väl ett problem? Att det är ett problem för matematikundervisningen är ju uppenbart. Men även svensklärare måste ta ställning.
      Det finns redan ordbehandlare som rättar stavning och vissa grammatiska fel. Framtiden kommer helt säkert att bjuda på bättre varianter. På datorns schabloner för en uppsats kan tillbehör hängas på som generar en text anpassad till det speciella ämne man ska skriva om. Δven hemdatorer i måttlig prisklass kan hämta uppgifter ur jättelika faktabanker, så att en hemuppsats kan bli utomordentligt informativ. Undervisningsprogram utvecklas i alla ämnen, program som med den goda pedagogens tålamod lotsar användaren framåt genom kunskapens farvatten
      Hur tänker ni tackla sånt här?
      Väljer ni att förbjuda datoranvändning i ert ämne? Användningen är ju orättvis, eftersom inte alla kan ha den här förmånen? Men förbud ser inte bra ut.
      Väljer ni att rekommendera avhållsamhet? Med motiveringen att sådana där pedogiska program egentligen är elektroniska fusklappar. Eller, som man så ofta hör, att ett så sterilt redskap omöjligt kan användas till sköna uppsatser och mjuka texter: Mitt bästa sommarlovsminne, Hur jag tillbringade helgen, En människa som har betytt något för mig, Min skoldag.
      Att invändningen ofta hörs hindrar inte att den är helt felaktig. Datorn är ett redskap, allt hänger på användaren av redskapet. En kniv kan användas till människoslakt såväl som till  livräddande kirurgi.
      Väljer ni kanske att uppmuntra datoranvändningen i svenskundervisningen? Jag kanske låter som om jag hoppas på det. Men jag vill peka på några risker ni i så fall tar.
      För det första måste ni naturligtvis veta vad det är ni uppmuntrar. Ni måste lära er en massa om datorer själva. Ni måste veta, inte bara tro, vad en dator kan och inte kan, och den gränsen ändras drastiskt från år till år. Om er skola ska köpa in datorer, får ni inte lämna avgörandet till tekniskt frälsta kollegor eller till databranschens egna krämare. Det här blir mycket extra att lära sig, men det är ju nödvändigt att svensklärarna hänger med, om humanismen inte ska bli akterseglad i datorns tidevarv.
      Ja, det var det ena. För det andra löper ni risken att få elever som snart är duktigare än ni själva. Inte bara på att hantera datorn, utan till och med i delar av ert eget ämne. Den risken har i och för sig alltid funnits, men den blir större när barnen lätt kan få fram fakta på skärmen, och blixtsnabbt kan ställa samman olika uppgifter så att ny kunskap framträder. Vill ni ta den risken?
      I Alltid den där Anette! är lärarna livrädda för en duktig elev. Jag har skrivit boken, men skulle gärna vilja  att verkligheten inte ser ut på det viset.

Men!
      Ni kanske väljer att invänta SÖ:s eller någon annans direktiv?
      Om man tror på att skolans mål är att göra eleverna dumma, då kan man förvänta sig att datorer kommer att förbjudas i skolan.
      Så ser det inte ut idag. Så skolan har nog inte det målet.
      Om man tror på att målet är att just flickorna ska bli dumma, då kan man förvänta sig att skolorna skaffar datorer till samma ensidigt tekniska användningar som man på allehanda  sätt har skrämt bort flickorna från.
      Så ser det faktiskt ut idag.