Peter Pohl Gästkrönika i bif, oktober 1998

Den misstänkte mannen

Jag ägnade mig en gång i tiden åt att göra film. Det är en verksamhet där man träffar många människor, olika sorter men alla intensivt intresserade av något som de försöker gestalta och formulera; försöker och försöker. Många ledsnar i sina försök på grund av det postulat som säger att det är publiken som avgör vad som är bra film. Ledsnar, eftersom publiken därvid har så bestämda och låsta åsikter.
Jag fick för mig att göra en film med ett barn, en sexårig flicka, som alldeles oförklarligt fäster sig vid en gatumusikant. Hon lägger en krona i hans hatt där han sitter och spelar flöjt. Och han ser hennes hår brinna i motljuset. De råkar träffas igen. Han visar henne hur flöjten ska hanteras. Då kommer mamman och drar iväg med henne. De gungar tillsammans i parken. Då kommer mamman och drar iväg med henne. Flickan är omöjlig, hon söker faktiskt upp mannen! Han bjuder den lilla gästen på saft och bullar. Hon får en liten present. Jaha, ja, mamma kommer ... presenten måste lämnas tillbaka. Nu blir flickan listigare, smyger sig undan och träffar sin favorit. Mamman sätter in skärpt bevakning. Flöjten spelar, flickan smiter. Snart får mamman upp spåret. Det går som det måste gå. Flickan blir så skrämd av den anstormande modern att hon rusar ut på gatan och blir överkörd.
Juryn som skulle bedöma filmen hade det svårt. Manuskript, skådespel, regi, foto och klippning var av bästa klass. Men undertexten var svår att smälta. Varje åskådare såg att relationen mellan mannen och flickan var helt oskuldsfull. Ändå kunde de kvinnliga jurymedlemmarna inte se det så. De såg så kallade signaler där vi andra såg två människor som log. De visste att något fruktansvärt när som helst skulle hända den lilla flickan. När det så hände, var det mammans fel. Vad var nu det för moral!

Min berättelse tar nu ett språng över ett antal år. Jag släppte filmandet i ungefär samma mån som jag fick grepp om skrivandet. Det råder i och för sig ingen uppenbar motsättning mellan verksamhetsfälten men även jag ledsnade på filmandets villkor. Vad jag till att börja med inte visste var att även skrivna skildringar råkar ut för publikens benägenhet att i texten lägga egna tolkningar.
För några år sedan skrev jag en liten diktsamling med namn ”Vill dig”. Någon del av den hyllar barnets sätt att leva:

Som du leker

vill jag leva

leken lutar sig mot tanken

allvar vilar djupt i glädjen

skrattet som du lever

vill jag leka

vill som du

Större delar utgörs av den vuxne, utan återvändo vuxne, mannens betraktelser kring barnet som sådant:

Jag ser henne

ser hennes blick

ser den innebörd som (kanske) inte finns där

ser så som vi vuxna alltid ser

vad vi har bestämt oss för att se

när vi betraktar barn.

Många av dikterna avlyssnar en man som tycker om barn:

Hör du barnet!

Stora tjejen

lilla killen

arga ungen

Jag tycker om dig!

Inom bokens pärmar redovisas den naturliga tanken att när en kvinna säger att hon tycker om barn, är det ingen som skriker på polis, men när en man säger samma sak, kan en viss misstänksamhet förnimmas hos omgivningen. Efter ett antal turer kring detta tema kommer slutsatsen:

Återstår att skaffa sig en hund

och valla den i parken

Får man klappa vovven?

Då får jag vistas här

Och alternativet:

Återstår att skaffa sig en fru

sambo

eller annan kvinna

vem som helst

av rätt kön

det kön som berättigar till umgänge med barn

Sådan person kan skaffas per annons
Återstår att skriva den

Med dessa citat har jag förhoppningsvis gett den oinvigde en uppfattning om hur boken behandlar sitt ämne. Som var och en förstår är jag inte en betryggande varudeklarerad författarinna. Hade jag varit det, så skulle jag inte behöva orda alls nu. Mina dikter skulle nog ha ansetts ”empatiska” och ”angelägna”. Som det nu var, erhöll de istället rejäl tystnad, utom från Svenska Dagbladet under den klargörande rubriken ”Oklart syfte med ful gubbe”.

Det är en redan beryktad författarslaktare, som undrar om jag är modig eller dumdristig när jag ger ut något som antingen är en bekännelsebok eller en rolldiktning i första person. Han kan inte avgöra vilketdera det är fråga om. ”Tydligt är däremot att merparten av boken gestaltar en erotisk dragning till barn.” Så tydligt är detta att recensenten går vilse totalt. När han har citerat dikten om annonsering efter en person av rätt kön, utbrister han: ”Skämtar Peter Pohl? I så fall varför? För att sprida medkänsla och förståelse för ett tabuerat predikament? Eller för att framställa den fule gubben som riktigt ful, en som funderar på att skaffa sig endera hund eller fru för att kunna komma nära de små skönlockiga änglarna?”

Kommentaren ”det vackra och det fula uppstår i betraktarens öga” måste jag utelämna här; den är så nernött. Men det är intressant att recensenten talar om ”de små skönlockiga änglarna” som om någon enda rad i boken anlägger den aspekten på det betraktade barnet. Nej, såväl lockigheten som änglarna uppstod i ögat hos den som bestämde att boken behandlar ”ett tabuerat predikament.”

Slaktarrecensenten, som inte kan avgöra om den som han kallar ful gubbe är jag själv eller en diktad roll, avslutar sin recension med åsikten att om det är fråga om rolldiktning, så är det spekulativt utfört. ”Om det är fråga om en personlig bekännelse är det bara beklagansvärt.”

Snyggt lagd ryssja, eftersom jag, författaren, i båda fallen är en suspekt figur. Bäst för mitt rykte är alltså att jag ägnar mitt skrivande åt oförargligheter.

Med skrivandets villkor är det som med filmandets och förmodligen som med villkoren för all konstnärlig verksamhet: publiken inte bara avgör huruvida verket duger utan tilldelar det dessutom dess innebörd. Den del av publiken som sitter och ristar runor i tidningarna har härvid mer att säga till om än så kallat vanligt folk. Det är inte mycket att göra åt. På så vis ska vi väl ledsna även på skrivandets villkor, vi som skriver.

Tillbaka till bibliografin