Kris för ungdomslitteraturen?

Mårten Blomkvist har läst säsongens ungdomsdeckare, uppger rubriken över hans genomgång av några av dem (DN 9 mars). MB anser att "Riktigt bra skildringar av ungdomar i kamp mot onda krafter finns mest som inslag i berättelser av författare som Dickens, Twain, Bradbury och Stephen King - berättelser som egentligen handlar om något helt annat." Något helt annat än vad? De berättelser som man kan förmoda att MB har i tankarna, handlar i högsta grad om ungdomar i kamp mot onda krafter. Det han menar måste väl i så fall vara att dessa berättelser är något helt annat än ungdomsdeckare. Så varför nämna dem? Jo, därför att utgångspunkten för resonemanget är att "ungdomsdeckaren är en genre som saknar klassiker." Den arme recensenten måste därför på egen hand bestämma vilka berättelser som ska hänföras till genren. Svårigheten visar sig genast: "Kravet att åstadkomma något både barnvänligt och spännande tycks ge upphov till en klämkäck stil."  Och slutsatsen följer: "Förmodligen är det svårare att utveckla ungdomsdeckaren än vuxenditon."

Naturligtvis blir det svårt att utveckla ungdomsdeckaren, om författarna ska arbeta i den motvind som uppkommer av egendomliga fördomar hos de vuxna förståsigpåare som, förblindade av sina tyckanden, ska upplysa läsekretsen om böckerna. Vem är det exempelvis som kräver barnvänlighet av en ungdomsbok? Säkert inte författaren. Snarare MB själv, tror jag efter att ha läst hans påståenden, dels att även i vuxendeckaren enas författare och läsare (ja, så står det) om att undvika att tala om de verkliga konsekvenserna av våld och övergrepp, dels att om boken blir realistisk så lämnar den ungdomsdeckargenren. För författaren återstår att hålla sig "på ett trivsamt pusseldeckarplan". Och så ska det vara, menar MB: "De deckare för barn som står sig bäst är nog de alldeles utan anspråk på realism." Nej, så menar han nog inte, eftersom han alldeles nyss beklagade att en bok "inordnar sig i ungdomsdeckarens tradition med onaturligt orädda barn". Oredan i tankegångarna förvärras av att MB inte håller ordning på ifall han talar om barn eller ungdomar.

Jag har citerat bara ur början av MB-s genomgång men fortsättningen kryllar av så många egendomligheter och fördomar att de arma författare som drabbas torde baxna, även de gånger tramset råkar resultera i något blomster.  Anledningen till att jag överhuvudtaget tog mig genom artikeln var att jag var nyfiken på huruvida MB någonstans skulle nämna att det under den säsong han granskar faktiskt har utgivits åtminstone två böcker som kan sägas vara ungdomsdeckare som inte inordnar sig i det som han kallar genrens tradition.  Men naturligtvis fann jag inget sådant glädjebud. Troligen har MB inte sett böckerna, eftersom straffet för den som inte inordnar sig i det traditionella skrivandet är att inte bli läst.

Med risk att bli skälld för att tala i egen sak: den ena boken är min egen "När alla ljuger", en ingalunda klämkäck sak. MB har kanske funnit det onödigt att titta på den, eftersom den redan har slaktats i DN-s spalter av Ulla Lundquist (13 jan). Det är i så fall inte första gången som en recensent med några beskt formulerade missuppfattningar har lyckats skrämma tänkbara läsare att avstå från att bilda sig ett eget omdöme men, eftersom UL påstår att boken är en deckare, kunde MB ändå ha tagit sig en titt inför sin massbegravning av säsongens ungdomsdeckare.   Den andra boken är Mats Wahls "Lilla Marie". För den som menar att en ungdomsdeckare nödvändigtvis måste handla om gömda skatter, dumma poliser och servering av rykande het choklad, är det förstås omöjligt att se en deckare i "Lilla Marie".  Den handlar om "något helt annat", för att använda MB-s träffande formulering. Men en riktigt bra skildring av en ung människa i kamp mot onda krafter är den. Så varför inte ett ord om den i det här sammanhanget?

Efter att i åtskilliga år ha hittat så många bekräftande exempel, har jag tvingats till tron att det dominerande felet på såväl ungdomsdeckare som ungdomslitteraturen i största allmänhet, ligger i att så många recensenter sitter med en förfärande uppsättning förutfattade meningar, kombinerad med tankeoreda och förmyndarmentalitet. Undantagen bekräftar regeln, heter det ju. Dessbättre finns det så pass många undantag att regeln inte blir helt bekräftad när det gäller ungdomslitteraturen i stort, men dessa undantag ägnar sig tydligen inte åt att granska deckargenren.

Peter Pohl

Kasta inte...

Det talas ganska mycket om ungdomslitteraturens kris. Jag har omsider tvingats till tron att det största felet på ungdomslitteraturen ligger i att så många recensenter sitter med en förfärande uppsättning förutfattade meningar parad med övertro på vetenskapligheten i det egna tyckandet.
      Vid recenserande av ungdomslitteratur har det blivit sed att anmälaren definierar (det är vetenskapligheten) en genre genom att vagt antyda några klassiker som egentligen handlar om något annat och sedan drar ett antal böcker över en kam, med åtföljande avrättning, eftersom de varken når upp till klassikernas nivå eller uppfyller andra, sällan klart uttalade, kriterier. Ofta avslöjar anmälaren i förbifarten motvilja eller förakt mot genren.
      Det är så det ser ut i DN den 9 mars när Mårten Blomkvist redovisar sin läsning av säsongens ungdomsdeckare. Utan krav på logik vacklar pratet mellan gläfs mot några utvalda böcker och ironier mot genren i dess helhet. Oredan förvärras av att han inte håller ordning på ifall han talar om barn eller ungdomar. Just den förvirringen drabbar alltför många som skriver om ungdomslitteratur. Den gör det möjligt att avfärda en bok, riktad till tonåringar och skriven i en realistisk tradition, med att den inte är barnvänlig.
      På liknande vis presterar Kent Hägglund den 16 mars en ickerecension av något som kallas indianböcker. I större delen av artikeln ställer han genren i relation till Disney, en lyckad anfallsvinkel i en kulturspalt där serier och dataspel tränger ut ungdomsböckerna från det snåla utrymmet. En faktabok får också vara med bland indianböckerna. Av traditionellt snitt, heter det, vilket strax förklaras betyda att den är slarvig och ogenomtänkt. Där kastar KH en sten i ett glashus där man för länge sedan har slutat att lyssna efter nedslaget.
                      Peter Pohl

... sten i glashus

Det är fascinerande att Peter Pohl har så höga tankar om recensenternas makt. Jag tror dock inte att en litterär kris kan orsakas av hur kritiken ser ut. Inte heller att något blir bättre om alla recensioner stöps i de former som Pohl -- med sina förutfattade meningar -- ser som de enda rätta.
      Krisen hänger ihop med bristen på djärva förlagsredaktörer som vågar ta sig an lovande skrivare. Och en lika stor brist på tuffa redaktörer som kan ge etablerade författare kreativt motstånd, och tvinga dem att böka och skriva om tills deras texter är så bra som de kan bli.
      Den statliga kulturpolitiken gör inte saken bättre. Den sjunger barn- och ungdomskulturens lov med vidöppen mun, samtidigt som den stänger ögon och öron för allt det elände huvudlösa nedskärningar ställer till med.
                      Kent Hägglund