Peter Pohl

Klasshat till doms över barnlitteratur

Debatten om barnboksrecenserandet kommer ständigt av sig, om den alls har kommit igång. Undra på det — den ena parten, författarna, talar i egen sak. Sådant är fult och dessutom förstör deras kritiska synpunkter lätt framtiden för denna sak. Själv har jag känt mig frestad många gånger; det är ju ingen hejd på hur snett vissa recensenter kan hamna när de läser mina böcker. Men jag har mestadels avstått, eftersom jag också har sett varför debatterna hittills har kommit av sig: de angripna recensenterna har inte förstått debattens ämnesinnehåll heller. Debatten kantrar: mer skit över författaren som hade mage att klaga. Och locket på om hon/han försöker få sista ordet.
    Nu har frestelsen emellertid blivit mig övermäktig. Jag har nämligen läst en recension av fyra barnböcker. Jag läser normalt inte Borås tidning, men den 2 mars var jag i Borås, slog upp tidningen, såg en rubrik över fem spalter: Bra barnböcker med missledande omslag och upptäckte att min bok "Malins kung Gurra" var en av de fyra.
    Vad nu? Själv tycker jag att min bok har fått en fin omslagsbild, följsam till min berättelse: en illa klädd Gurra kurar frusen bredvid den väl påpälsade Malin. Tecknaren, Maria Persson, har tagit vara på såväl bokens andemening som utskrivna smådetaljer. Hon vore förtjänt av en eloge. Men recensenten inleder med att barnböckernas omslag "ibland, ja faktiskt ganska ofta" konfunderar en recensent. Hon har nämligen hört att barn alltid går efter omslagsbilden när de väljer böcker. "Därför är det i det närmaste katastrofalt när en rolig, intressant och välskriven barnbok förses med ett omslag i gråmurriga färger och en obegriplig titel."
    När jag har läst denna tänkvärda inledning går min blick till en av de två bilder som illustrerar recensionen. Två barn ler varmt mot varandra i hemligt samförstånd (tror jag). Bakom dem syns en äldre kvinna, genom placering och uttryck både indragen i och utestängd från barnens magnetfält (får jag till det). Det svartvita trycket upplyser inte om bildens färgskala, men trots tidningens usla återgivning lyckas bilden locka min fantasi. Kanske är jag missledd? Jo, säkert, ty under bilden står skrivet att den inte säger "mycket om att detta är en glad, varm och humoristiskt skriven bok". Ändå är det just glädje och värme som signaleras mellan barnen. Humor anar jag också bakom flickans överdrivna huvudbonad. Men ska omslagsbilden verkligen upplysa om hur boken är skriven? Mig tycks att recensenten begär det orimliga.
    Således redan en smula misstänksam mot den här recensenten läser jag vidare. Min misstänksamhet växer. Hon uttrycker underliga åsikter, eller om det är att hon uttrycker sina åsikter underligt: "författarinnan har ett bra handlag med det allvarsamma ämnet och låter det inte tynga berättelsen alltför mycket". Fundera på vad detta citat säger!
    Ännu konstigare är att recensenten tycks ha glömt bort temat för sin betraktelse — omslaget till nästa bok nämner hon inte alls. Titeln är "Tiga är guld". Är den så obegriplig att det är i det närmaste katastrofalt?
    Vid bok nummer tre är hon dock tillbaka till omslaget. Bild och titel "ger nästan rakt motsatt budskap mot vad boken egentligen handlar om" tycker hon och redovisar egendomliga tolkningar av bilden. Jag tycker att hon tycker fel. Men ingen är här att avgöra vem av oss som tycker rätt, så vidare i texten. Själva berättelsen vinner hennes behag, men den är "förmodligen mer passande för vuxna läsare än för barn". Den formuleringen (inklusive det fega "förmodligen") har jag läst ofta. Jag börjar ana var jag har den här recensenten, nu när det är dags för henne att ge sig på den fjärde boken, alltså min.
    Av de anmälda böckerna ägnas "Malins kung Gurra" det i särklass största textutrymmet. Det är därför jag tror att rubriken också syftar på min bok, men jag tror fel: inte ett ord om omslaget, ingen antydan att titeln skulle vara obegriplig. Jag har alltså råkat ut för den så vanliga misshandeln i barn- och ungdomsbokhanteringen: att buntas ihop med några andra under en rubrik som handlar om ytterligare något annat.
    Skönt då att rubriken åtminstone påstår att boken är bra! Skönt? Där blev jag missledd igen, för det omdömet stämmer inte alls med vad recensenten har att säga. Det här är bestämt en riktigt dålig bok. Den ger ett splittrat intryck, tycker hon och vågar en förklaring: "kanske på grund av det sätt på vilket den kommit till". Så ger hon en förvirrad sammanfattning av tillkomsthistorien, samarbetet med UR-s "Lust att skriva", en företeelse i svenskt barnkulturliv som hon tydligen inte har några som helst begrepp om, och inte heller lyckats förstå med hjälp av mitt förord.
    Så till boken. Visserligen finns det "delar som är bra", men strax utdelas ett stort frågetecken "för den märkliga förvandling Malin genomgår: i och med att Gurra plötsligt en dag får syn på henne blir hon synlig även för de andra. Bara genom honom får hon ett ansikte och blir en person att räkna med i klassen. Och detta skildras utan en ansats till ironi eller eftertanke. Hur kunde de tjejer som medverkat i skrivprojektet gå med på det här?"
    Bra rutet, lejonhona! Som manlig projektledare och vuxen författare borde jag förstås ha behandlat flickungarnas kärleksdravel med ironi och eftertanke, ironi är ju ett så oerhört lyckat stilgrepp, särskilt i barnböcker. Men se, eftertanke, det tycker jag är trist och långsamt, och faktum är att det var de larviga tjejerna i projektet som tvingade mig att gå med på det där tjafset, inte tvärtom.
    Nej, ironi är inte alls bra, åter till ordningen. Jag känner inte den här recensenten (förlåt!) men de första delarna av hennes recension gjorde att jag fick en bild av henne som en nyutexaminerad stackare, en tjej som hamnat på jobbet med de här fyra böckerna, därför att hon har viftat med papper på lämpliga formella meriter. Nu skymtar jag en annan bild: här finns nog ingen relevant utbildning och examen alls i bakgrunden; hon har fått och tagit uppdraget därför att barnböcker kan väl vem som helst tycka något om. Jag ingår nämligen i kurserna om den moderna svenska barn- och ungdomslitteraturen, men recensenten känner uppenbarligen inte till vad jag står för i mina böcker. Jag begär inte att hon ska veta det för min persons skull, jag tror bara på det lämpliga i att en barnboksrecencent är en smula orienterad i ämnet.
    Faktum är att jag inte skulle ha plågat recensenten med min uppmärksamhet, om hon hade nöjt sig med att på det här sättet vränga en kärlekshistoria till en mansgrisbetraktelse och avslutat recensionen här. Så här långt är hennes recension ju bara normalt okunnig, felaktig och självmotsägande, och den missledande rubriken tar hon säkert inte ansvar för — de brukar inte göra det, de där. Men hon lägger upp ytterligare kort på bordet, och det är nu jag verkligen härsknar: "när skolans rektor har mage att kräva att den som slagit sönder en fönsterruta ska ersätta den betraktas detta närmast som hänsynslös förföljelse."
    Så skriver människan! Så måtte hon väl också läsa. Hon går inte in på att boken med yttersta noggrannhet redovisar att kravet på ersättning är oskäligt. Kravbrevet är en bluff, vilket varje läskunnigt barn uppfattar. Med kryptiska och intill lögnaktighet ofullständiga formuleringar försöker Makten bluffa underklassen. Malins pappa, advokaten, sviker sin samhällsklass genom att manövrera bluffen tillbaka mot Makten. Malins mamma låter oss ana att överdrifterna i pappans agerande har med hans egna skolupplevelser att göra. En sån karl är "rena karikatyren", säger recencenten. Karikatyr på vad?
    Hon själv sviker minsann inte, tvärtom blottar hon till slut tänderna i ett kusligt klart redovisat klasshat: "Sens moralen i den här boken tycks vara att den som har taskiga hemförhållanden får bära sig åt precis hur som helst mot kamrater, lärare och inventarier utan någon påföljd."
    Klasshat, just det, så ser det ut! Jag trodde inte att det fick uttalas så öppet, men Borås tidning tillåter. Tryckfrihet råder i riket, bevars, och på sina håll ett olustigt bitande klimat. Illa, illa när barnböcker hamnar i det vädret. De skrivs ju i en helt annan anda.
    I den bok jag har skrivit drabbar påföljden med all kraft som recensenten torde kunna önska: Gurra ska lämna skolan. Dagens skolsystem medger inte mycket värre straff, men det vet kanske inte hon som antyder att han slipper påföljd. Med sin läsart lyckas hon missa vad varje annan läsare ser, nämligen att Gurra inte är skyldig till det brott han straffas för, och inte heller till åtskilliga av de andra han har anklagats och fällts för. Någon dununge är han inte, men inte heller den flåbuse som rektorn har fått för sig. Inte heller bär han sig åt "precis hur som helst" mot kamraterna. En överdriven (men framför allt bland barn utbredd) känsla för solidaritetens bud hindrar honom från att avslöja vem som egentligen är skyldig när det anklagande pekfingret riktas mot honom. När Malin fintar så att rektorns egen son äntligen erkänner sin skuld, blir Gurra rentvådd och får stanna i skolan.
    Ganska renhårig vändning av rektorn, tycker jag. Lite oväntad också, för mig som har erfarenhet av mer rabiata typer i rektorsstolen. Tydligen en helt omöjlig vändning för den recensent som blind av klasshat hoppar över alla nyanser och förklaringar. Underklassen ska bära straffet oavsett skulden.