Vem skriver dagordningen?

Vem skriver dagordningen?
Det var en tid när tentamen utgjorde inslag i utbildningen, där den som hade godtagbara kunskaper normalt blev godkänd men den som inte hade blev normalt inte. Missöden kunde repareras: omtentor gav nya chanser.
      Det följde en tid av nyfrälsta pedagoger som pratade om validitet och reliabilitet. Studenter som inget annat lärde, kunde utantill evangelietexten om att tentamen måste avspegla kursinnehållet. Lärarna visste redan detta, så livet gick vidare med samma tentamensfrågor på samma kurser. Enda skillnad var att resultaten blev sämre vartefter åren gick.
      Då kom en tid av först rekommendationer och sedan påbud att där skulle finnas ett kompendium med typiska tentafrågor. Nej, inte bara frågor. Lösningar skulle också ingå i kompendiet. Och inte bara typiska. Tentan skulle sedan utgöras av frågor ur samlingen. På tentan skulle dock studenterna prestera lösningarna.
      Den tentaformen avspeglade till fullo den hävdvunna undervisning där studenterna kopierade det som läraren på tavlan skrev av ur kurslitteraturen. Ändå försämrades tentaresultaten ytterligare.
Det kom en tid av studentenkäter och kursvärderingar och samarbetsnämnder, en tid av möten om kompetens och planering och målsättning, en tid av leende och väl talande konsulter, en tid av studenter som delgav kamraterna sina föreställningar om kursinnehåll, och för detta arbete kunde få några studiepoäng. Kamraterna bildade grupper i vilka de enades om problemlösningar att inlämna till andra grupper för betygsättning.
      När till slut inte ens den mest symboliska kunskapskontroll kunde släppa igenom fler än fåtalet, när det inte hjälpte med tentalösningar på Internet, när hemsidor med läsanvisning och målformulering inte förbättrade något, då vaknade insikten att problemet måste angripas från annat håll: retorik, kamratstöd och samtalsterapi ut, ekonomi in.
Nu kom en tid då institutionen miste pengar om antalet godkända studenter vid division med antalet inskrivna bildade för liten kvot, genomströmningstalet. Det följde en tid när lärare delgavs antydningar om att deras återstående tid i yrket var korrelerad till genomströmningstalen på kurserna. Antydningar bara, sådant fick inte uttalas.
      Det kom en tid av försök att råda bot på detta som inte fick uttalas. Bredvid genomströmningstalen uppstod diverse viktsiffror. Viktandet var förberett genom att kurserna hade ersatts av poängmoduler. Med ledning av dessa siffror och poäng kunde en habil ekonom ange exakt hur många minuter undervisning, administration och examination en befattningshavare skulle ägna åt modulen.
Vad hände i de moduler där ansvarig befattningshavare envisades med att ställa till med tentamen? Jo, genom att flesta möjliga modultentor pressades in i så få skrivsalar som möjligt, optimerades ekonomin för lokaler och bevakning. Optimeringsalgoritmen krävde bindande föranmälan från studenterna samt den modulansvariges exakta förutsägelse ett år före tentan beträffande antalet anmälningar. Precis som i tidigare skeden kunde långt ifrån alla skrivande godkännas, varför omtentan optimerades på samma sätt.
      Hur andra och tredje omtentorna skulle optimeras förblev länge en oknäckt nöt. Modulansvariga befattningshavare hade nämligen besinnat allvaret i genomströmningstal, vikter och antydningar. Därför återstod ganska få studenter till de sista omtentorna (vilket ju bevisar riktigheten i ekonomernas sätt att angripa problemet). Det blev därmed ohållbart att låta modulens alltför kostnadskrävande befattningshavare ägna tid åt att ställa samman tentamen, med lösning utlagd på Internet, såvida inte antalet tenterande överskred ... vad? Jo: X.
      För första gången i denna historia gick en fråga till lärarna: Hur stort ska X vara för att tentamen ska hållas?
      Givetvis kan ingen, vare sig i eller utanför ekonomernas krets, svara på en sådan fråga, styrd av otaliga parametrar. Det är precis därför den hänskjuts till universitetets och högskolans lärare.