© Peter Pohl -- Kemivärlden Nr 7, 2002.

Framtidens skola

Klipp ur en intervju med Peter Pohl

Vad tror du om framtidens skola?

Jag började gnälla om framtiden redan på sjuttiotalet. Då som nu undervisade jag på Teknis. Det gick inte att blunda för att det hade börjat gapa stora luckor i många studenters förkunskaper. Efter några år var det inte bara luckor, utan avgrunder. Mot slutet av åttiotalet var det inte "många" studenter, utan i stort sett alla, som saknade nödvändiga förkunskaper. Men det uppenbara förnekades från de pedagogiska tänkarnas håll. Det var inte fråga om sämre kunskaper, utan om ändrade kunskapsfält. Vilket ska betyda att studenternas kunskapsmängd är lika stor som alltid, men nu innehåller en massa stoff som inte ingick förut. Vilket i sin tur betyder att en motsvarande massa gammalt skräp har skuffats ut. Vilket i sin tur betyder att kurserna har fel inriktning nu, eftersom de sköts av grånade lektorer som inte har hängt med i utvecklingen.

Det är situationen i matematik jag talar om. Men lyssnar jag det allra minsta, så hör jag samma beskrivning från lärare i så gott som vartenda ämne. Idag dignar universitet och högskolor under trycket av studenter som inte kan stava till det ämne de studerar. De ser ordet kanske tio gånger om dagen men skriver ändå mattematik, labbration och literatur. De är oförmögna att koncentrera sig, alltför splittrade för att kunna analysera eller genomföra ett logiskt resonemang. Grava brister i språklig förmåga försvårar deras studier och försämrar deras prestationer i vilket ämne det vara må.
      Att studenterna på universitet och högskolor har sämre förkunskaper tvingar ner nivån på kraven där. Därav följer förstås sämre utbildning. Utbildning av bland annat lärare. Sämre utbildning även av alla småpåvar som så småningom ska sitta och utforma och läsa igenom utredningar och propositioner (gällande skolan bland annat), människor som är ur stånd att analysera logiskt och formulera sig begripligt. Det är dessa som kommer att ösa bristfälliga betygssystem och grumliga målsättningar och kryptiska riktlinjer över de allt sämre utbildade lärarna, som i sin tur ger en allt sämre utbildning till sina elever, som strömmar upp till de eftergymnasiala programmen där kraven sänkts ytterligare, etc, i brant utförsbacke.

Var man än befinner sig i en utförsbacke, så finns det väl vägar uppåt också. Ser du inte dem?

Det stora bekymret, som jag ser det, är att vi inte alls "befinner oss", utan vi är i hög fart på väg nedåt. Och då är det inte lätt att kasta om riktningen. Till att börja med måste utförsåkandet hejdas. Redan det innebär en enorm kraftansträngning och stor risk att man åker omkull. Ändå är detta den arbetsinsats som först av allt måste till. Först sedan kan man börja sträva uppåt. Sträva var ordet, det går inte hälften så lätt åt det hållet.
        Det räcker inte att ett antal förfärade, välvilliga och framsynta människor sätter sig i pedagogiska seminarier och formulerar vackra förhoppningar. Skulle de, orimliga tanke, lyckas driva igenom att vi i morgon dag börjar undervisa i enlighet med utomordentliga och genomtänkta direktiv så finns ändå inte i morgon dag lärarna som kan genomföra den stora reformen. Dessa lärare måste den dag som idag är, länkas in i de nya banorna. Vem ska sköta den lärarutbildningen, som borde ha påbörjats i går? Varhelst de stora omvälvande besluten ska fattas, sitter påvarna som har fattat de tidigare besluten och är minst av allt intresserade av omvälvningar. De hamnade där eftersom de i sin inkompetens varken begrep vikten av sina uppdrag eller såg konsekvenserna av sina åtgärder. Och säg mig: har du någonsin i någon bransch sett någon som är både inkompetent och lyhörd för kritik?