En månad på Artur Lundkvistgården

13 mars – 10 april 2006.

Jag har en månads stipendievistelse i Artur Lundkvistgården, en månad då vintern med yttersta tveksamhet släpper greppet. Dagarna är mulna och tysta, men på nätterna är här livat värre. Termostater knäpper på och av, på och av, min avstängda skrivare börjar plötsligt skrapa och rengöra sig efter dagens ansträngningar, köldgraderna knakar i stugknutarna, hängrännorna drar ihop sig med en annan sorts knäppningar, längre ut i mörkret ljuder nödrop, ångest i natten, jag väcks av ljudet från en bräda som motvilligt avstår en rostig spik till en kofot. Är det gravarna som har öppnats och släppt gastarna lös? Nej, som väl är har jag redan lärt mig hur kärlekskranka harar, rådjur och fasaner låter, annars skulle jag nog bli lite darrig mellan skymning och gryning här i ensamheten.

            I sista marsveckan kommer regnet. Nu mullrar snön ner från taket, en hackspett, eller vad det kan vara, knackar och vill in, knackar och vill in, rätt vad det är kommer den nog att lyckas. En tidig morgon är det någon som småvisslar utanför fönstret. Jag lyckas upptäcka besökaren: en koltrast kilar omkring och gymnastiserar stämbanden. Det har jag aldrig hört förut. Jag trodde att den klara sången helt enkelt springer fram ur koltrastens strupe när saven stiger på våren, men de här övningarna visar att det ligger hårt arbete bakom. Gisten låter han nu.

            Innan jag ger mig iväg har våren kommit, så som den definieras: plusgrader dygnet runt och allehanda fåglalåt vid vackert väder. Då har jag också blivit klar med mitt manus och mer därtill, mycket mer än jag föresatte mig, och har hunnit studera godbitar i bokhyllorna. Arbetsro? Jo, det vill jag mena. Bara små avbrott ibland, när en röst i telefonen undrar om jag kan upplysa om stiftelsens göranden i något avseende. Det kan jag aldrig, och så tackar vi varandra för vänligheten.

            Tacka vill jag också de vänliga människor som har öppnat väg åt mig, hit till en miljö så fridfull och avsides att min lite jagade stockholmssjäl har fått en välgörande vila.