© Peter Pohl
Vid dammen kväkte Grodan så sorgset
Efter påsklovet fick vi veta att Fröken hade planer. Hela klassen skulle spela teater i aulan. Föräldrar och resten av skolan skulle vara publik och föreställningen skulle spelas på den lediga dagen före avslutningen i juni.
Två månader hade vi alltså. Det kan verka mycket, sa Fröken, men tiden går fort också, så vi får allt jobba om vi ska hinna.
Handlingen var någon sorts saga, med prins och prinsessa och drake och pratande djur och växter, lagom många så att alla fick vara med. Dräkter och kulisser skulle föräldrar hjälpa till med, hade Fröken räknat ut, och berättade om sina planer på ett föräldramöte, samtidigt som hon sa att hon hoppades att alla ville vara bussiga och hjälpa till, för det skulle inte bara vara roligt, det här, det skulle vara nyttigt också, och gav en väldigt fin sammanhållning, ifall alla ställde upp på rätt sätt.
Vi fick läsa verser och prova olika roller medan Fröken lyssnade och styrde och ställde. Så mycket som vi höll på med allt möjligt, så räknades det som lektioner i modersmål och sång och slöjd och teckning. Vårt arbete med teatern kunde alltså hamna i betygen så småningom.
I början var alla verser och rollövningar så lösryckta att ingen begrep ett dugg av vad sagan gick ut på. Men på Klassens Timme efter påsk, berättade Fröken hela historien i ett sammanhang, hur hon hade tänkt sig att den skulle spelas och vad hon hade kommit fram till angående vem som skulle göra vad. Allting hade hon hittat på själv, så nu fick man inse att Fröken var en riktig författare på de lediga stunder hon inte måste vara Fröken.
Prinsessan hade väldigt mycket att säga — "repliker" kallade Fröken pratet — Hon skulle bråka med Draken och klagande gå i hans hemska trädgård. Blommor och djur, där i trädgården, skulle försöka trösta och muntra upp henne. Hon hade inte så lätt att förstå deras språk, sysslade mest med sina egna sorgsna tankar, men trädgårdsscenerna gick alltså ut på att alla försökte förklara den stora viktiga hemligheten för henne: hur hon skulle göra för att hitta sin befriare. Alla i publiken skulle ha förstått långt, långt före Prinsessan, attNå, till slut skulle även Prinsessan begripa. Grodan skulle förvandlas till Prins, och med ett slag av sin starka hand få muren att öppna en spricka mot friheten, och när Draken försökte förfölja dem, skulle den fastna i den sprickan, för att aldrig komma loss.enligt vad sägnen låter förmoda,
en sorgset kväkande Groda,
som vid den plaskande dammen finns,
förvandlas till din räddnings Prins,
om du blott ger honom ordet, det rätta,
det du bär i ditt rena hjärta.
Ja, hon kunde verkligen få ihop det, hon Fröken! Frågan var bara om vi skulle klara att göra något lika fint som hon hade drömt.
Med så mycket prat som Prinsessan hade att lära sig utantill, blev ingen förvånad när Fröken sa att hon hade tänkt sig Sanna i den rollen. Sanna puttrade ilsket om att det skulle ta hundra år att lära sig allt det där, men redan efter en vecka klarade hon det mesta så bra att hon kunde öva på tonfall och gester.
Draken skulle spelas av Jonny och Erik tillsammans. Fröken hade först tänkt sig en sjuhövdad drake men sedan kommit på bättre tankar. Nu skulle en del lustigheter uppkomma av att de båda drakhuvudena inte kunde hålla sams. Båda ville gärna kyssa Prinsessan men då måste det andra huvudet blunda under tiden, och på så vis blev det inte av alls.
Tur det då! tyckte Sanna.
Säger desamma! sa Jonny. Vem som helst, men inte Sanna!
De fick tycka vad de tyckte i verkligheten, sa Fröken och vred och vände på dem, men i pjäsen skulle de vara fånigt kära i Prinsessan och vaksamt avundsjuka på varandra, och om de inte var snälla, skulle Fröken skriva in en riktigt stor drakpuss i rollen.
Då blir inte jag drake, det säger jag bara! lovade Jonny, men Erik tittade på Sanna och blev så röd i ansiktet att alla hummade menande. Alla utom Sanna, som fnös.
Till rollen som Groda, så småningom Prins, hade Fröken utsett mig. I min grodskepnad skulle jag inte ha så mycket mer än ett sorgset kväkande att säga, eftersom Prinsessan skulle hitta lösenordet i sitt eget hjärta. Det var en nästan stum roll, och det trodde Fröken passade mig.
Det finns en uttrycksfullhet i tystnaden också, sa hon. Man använder ögonen och gesterna, så får åskådaren själv bestämma tankarna där bakom tystnaden. Jag tror verkligen att det är din roll, sa Fröken och tittade på mina uttrycksfulla ögon.
En annan orsak till att jag fick rollen var nog att jag var så liten, tror jag. Fast det sa Fröken ingenting om. En jättegroda, större än Prinsessan själv, var nog inte så lyckad. Däremot skulle det ju ha passat bra med en stor ståtlig prins i slutet, istället för lille Mikael, med vikt långt under det normala. Jag var orolig att jag skulle komma att verka löjlig. Räddaren, ett halvt huvud kortare än Prinsessan!
Jag frågade Fröken om det, när vi var ensamma i klassrummet en stund.
Vadå? sa hon. Löjlig? Kortare? Är du kortare?
Visst är jag.
Hon funderade. Ja, det kanske du är. Men inte är det så att det märks. Och löjlig? Det finns väl inget löjligt i att vara lite kortare än somliga. En lång drasut, som snubblar på sina egna ben, det är löjligt. Du har balans. Rör dej vackert. Uttrycksfulla gester. Det är det viktiga. Den som säger att du verkar löjlig, begriper ingenting. Men det är nog ingen som säger.
Jag var alldeles yr när jag gick ut!Vi satte fart på övningar och repetitioner, och snart var hela klassen kollrig, alla gick och mumlade på vers och uppfann egna rim till allt som hände.
Sannas mamma hade en särskilt bra symaskin, så hon åtog sig att sy en del dräkter, så besvärliga att inte vi skulle klara att greja dem i syslöjden. Hon skulle sy Sannas prinsessklänning förstås, min prinsklädsel och grodskalet som jag skulle ha ovanpå nästan hela tiden. Det behövdes en hel del fiffighet med groddräkten, så att den kunde dölja en silverprins utan att prinsen själv svettades bort under dubbla kostymer. I slutet, när Prinsessan viskade lösenordet i Grodans öra, skulle dräkten falla av, helst utan att någon hann se hur det gick till.
Sannas mamma och Fröken resonerade om detaljerna. Var och varannan dag i maj fick jag följa Sanna hem efter skolan och prova silverdräkt och grodskal. Det var hemskt noga med allting.
Det var noga med Sannas prinsessklänning också. Även den skulle förvandlas i det stora ögonblicket. Från att ha varit sliten och smutsig av Drakens sotiga tassar, skulle den bli skimrande vit.
Vi provade och provade. Mamman satte nålar och flyttade sömmar, och vi provade igen. Stå still! fräste mamman åt Sanna, men mig var hon alltid vänlig mot. Ta er en smörgås medan ni väntar.
Vi satt i köket och åt smörgås, medan symaskinen zummade i rummet intill. Under tiden växte våren sig varm och härlig utanför. Vid gatan stod en rad häggar, som i mitten av maj slog ut i vita moln och skickade böljande dofter genom det öppna fönstret in till oss. Fråga mig om hundra år — det här ska jag alltid minnas: Sanna och blommande häggen, våren 1950.
Mellan provningarna gick och satt jag där i huset, klädd i bara kalsongerna. Sanna, lika avklädd hon, tittade på mig — vart skulle jag ta vägen undan hennes tittande!
Att min Silverne Prins är så blyg av sej! fnittrade Sanna, lågt så att det inte skulle höras till mamman. Vi som ska gifta oss när vi har lämnat Drakens trädgård. Hur ska det gå?
Från pjäsen hade jag genast svaret klart:Sanna skaldade snabbt ihop sitt svar, fnittrade och petade mig på revbenen:Jag för dig till mitt slott,
du som återgav mig min gestalt
Det du gjort av hjärtat gott
det skall lönas hundrafalt.Jag tog strypgrepp på henne och väste:Ack, min Prins med spinkigt bröst,
vad kan du väl ha till tröst?Sanna blundade, som om hon hade dött, blev slapp i kroppen och föll mot mig. Hon hängde i hakan över min axel. Mjuka Sanna mot min kropp, varma Sanna skinn mot skinn med mig, viskade döende i mitt öra:I källarvalvet ska jag binda dig
och i rep till taket vinda dig.Dödar du mig, stygge Prins,
får du se att spöken finns.* Finns spöken, finns värld, finns tid? Finns någonting annat än du och jag, Sanna? Du och jag och häggens doft i rummet!
* Förtrollning!
Ända tills hon väckte mig med att gnola, där i mitt öra:Hur ska man kunna viska lösenord i ett öra som inte finns, frågade hon, och hennes andedräkt följde med frågan långt in i örat, mitt hjälplösa öra, som ryste och visst fanns!Små grodorna, små grodorna är lustiga att se,
ej öron, ej öron, ej svansar hava de!Lösenordet hade Fröken inte bekymrat sig om. Det skulle Prinsessan hämta direkt ur sitt rena hjärta, och bara Grodan skulle få höra det. Sanna får väl viska vad som faller henne in, sa Fröken.
Det föll Sanna allt möjligt in på repetitionerna i klassrummet. Jag biter av dej örat! viskade hon ena gången. Du har knäck i lurarna! en annan. Vad som skulle falla henne in på själva föreställningen, kunde jag inte ha en aning om.
Våra dräkter blev klara så att vi kunde börja repetera med dem den andra juni. Den åttonde skulle pjäsen spelas.
Knepigheterna med förvandlingen hade Sanna och jag övat in hemma hos henne, medan mamman övervakade och instruerade och ändrade tills allting fungerade. Fastän drakträdgårdens blommor och djur på varje repetition hade hört talas om vad som skulle hända, blev de väldigt imponerade, när groddräkten gled av, så att Prinsens silverklädsel kom fram, samtidigt som den trasiga Prinsessan plötsligt stod vit och fin.
Hur förvandlingen gick till visste bara mamman och vi. Min förvandling var den enklaste delen, den ordnades genom att Sanna, när vi omfamnade varandra, drog av mig groddräkten. Hennes förvandling var listigare ihopkommen, men lätt att åstadkomma på scenen. Jag drog i två snoddar i klänningslivet. Då vreds alla trasor och flikar och visade upp en annan sida, så att Prinsessans förstörda klänning med ens såg hel och ren ut. Vi hade tittat i en spegel och sett att det verkligen såg övertygande ut. Om man inte var så beredd att man satt och tittade extra noga, skulle man nog tro sig se en äkta förvandling.
Där framför spegeln hade vi också noga studerat hur Grodan skulle resa sig när Prinsessan lyfte upp honom, hur rörelsen skulle göras för att se vacker ut. Fröken var mycket noga med att allting skulle bli vackert. Spännande och roligt, det räckte inte. Vackert var viktigt, sa hon och följde med hem till Sanna en gång, för att visa oss med hjälp av spegeln hur Sannas prinsesshand skulle vila under min grodhaka, hur jag skulle luta huvudet bakåt lite och följa med uppåt, som om hon lyfte det lättaste kryp.
Det krävdes balans och att veta var blicken skulle fästas. I spegeln kunde jag se hur fint vår rörelse flöt. Till slut genomförde vi allting så vackert att Fröken var nöjd och fick tårar i ögonen då vi stod staty.
Ja, prinsesshand hade Sanna. Mjuk mot min haka och böjlig bakåt, som om hon hade leder av gummi. Prinsessan såg på Grodan i sin hand. Långt in i mig gick hennes blåa blick, den stilla stund medan hon sökte lösenordet i sitt rena hjärta.
Leendet Sanna hade, den där stilla statystunden av väntan, var det riktat till mig i hennes mjuka hand, eller hörde det till rollen? När Gud hade skapat Jorden, höll han klotet en stund i sin väldiga hand, betraktade det och sa: Det blev fint! Sedan log han Sannas leende, och Jorden blev varm ända innerst in. Som jag!Nog kändes det pirrigt, när klockan äntligen närmade sig sex på kvällen den åttonde juni. Alla hade plötsligt glömt alla repliker, violer och harar sprang omkring och försökte få goda råd av rosor och fåglar, drakhuvudet Jonny tjatade på drakhuvudet Erik, som stirrade, men inte gav några svar. Pirrigast av alla var visst Fröken. De som frågade henne om något fick de mest besynnerliga svar.
Vi sprang vid ridån, gluttade och såg publiken samlas. Du milde, vad många! Skulle vi verkligen våga! Inte förrän nu hade vi kommit att tänka på att folk skulle sitta och titta på oss.
Det var allt tur att pjäsen började med en lång dikt, där Prinsessan gick i trädgården och med sin jämmer förklarade för publiken vad det hela handlade om. Sanna var så trygg och säker, där hon vandrade omkring och klappade blommor och djur, pratade lugnt, som på vilken repetition som helst, så att en stor frid bredde ut sig över scenen. De nyss så vimsiga violerna svarade alldeles rätt och riktigt, spelet var igång och vi hade faktiskt på något vis glömt publiken. Rimmen studsade ikapp med hararna, fåglarna sjöng sina sånger, drakhuvudena grälade och vid dammen kväkte Grodan så sorgset.
Som ganska sysslolös Groda kunde jag sitta och studera publiken. Det var inget tvivel om att vi var på väg att lyckas. Men den stora förvandlingens stund nalkades och jag fick annat att fundera på. Prinsessan hade äntligen uppfattat alla antydningar om att det var något särskilt med Grodan vid dammen. Hon närmade sig, men blev tvungen att tjafsa med Draken först. Den, eller de, hade också nästan lyckats uppfatta den tisslande trädgårdens budskap, men lät sig ändå luras iväg av Prinsessans löfte att hon strax skulle komma och laga drakgröt.
Hon blev ensam, smög fram till dammen och reste med varsam hand på Grodan.Rörelsen nu, upp till vår staty— du vet hur det ska se ut!
Blicken i Skapelsens stund!
Omfamningen. Hennes händer vid flikarna i min dräkt, mina vid snoddarna i hennes klänningsliv.
Jag väntar på lösenordet från hennes läppar vid mitt öra. Vad finner hon för lösenord i sitt rena hjärta?
Hur groda förvandlas till silverprins, det vet Prinsessan Sanna. Lösenord har hon inget nu, men läppar! Läppar!Pjäsen, publiken — jag kan ingenstans fly, när Sanna i en kyss, som aldrig tar slut, med långsamma händer drar groddräkten av mig. Inom mig följer en brännande våg hennes händers vandring nedåt. Jag, en groda, är förvandlad till silverprins, och när jag vaknar ur den dröm hon sänkte ner mig i, står sagans Prinsessa skimrande vit framför mig. Mina händer har kommit ihåg att göra undret, medan jag själv var borta.
Jag har en uppgift, javisst ja, jag ska föra henne bort härifrån. Jag griper henne om livet och för henne till muren. Fåglarna sjunger sin slutmelodi, träden faller in i refrängen. För ett slag av min oerhört starka hand rämnar muren. Ljus strömmar in genom sprickan. Från alla repetitioner vi gjorde för hundra år sedan, kommer minnet flygande till mig:
Jag för dig till mitt slott,
du som återgav mig min gestalt
Det du gjort av hjärtat gott
det skall lönas hundrafalt.
Nu hörs larm från Drakens borg, men jag försvinner ut i kulisserna med Sanna och behöver inte veta mer. Vet inte mer.
Men Sanna smiter ifrån mig och ställer sig att kika på slutscenen. Hur kan hon göra så, när jag alltjämt känner henne kring mig, nej i min hud, nej under huden, inom mig!* En enda stund hade vi sedan, då vi skulle kunna ha träffats och prata lite, innan sommarlovet skilde på oss. Avslutningen. Men Sanna satt vitklädd i sin bänk bredvid mig och tittade inte åt mitt håll.
Vi fick premium båda två och alla klappade händerna. Men Sanna såg mig inte.
Hon gick därifrån vid sin mammas hand och vred aldrig på huvudet.
Sanna! Jag förstår dig inte!