Flickan vid datorn

Det tog emot att skriva för hand. Men hur ord såg ut och att de kunde skrivas, visste Anette. Krampen i handen, när man försöker skriva lika smått och rakt som i boken, vad gör man åt den? Om man vill skriva, alltså.
     Skriver på maskin.
     Det gick trögt och långsamt. Skrivmaskinen var av gammal sort.
     Då gör vi så här då, sa Pappa och bytte diskett i datorn. Hans tabeller och kalkyler försvann från skärmen. Nu är den en ordbehandlare, förklarade han. Visade Anette, men hon föste undan honom och tog reda på. Tryckte på tangenterna och såg orden uppstå där på skärmen.
     Pappa fick komma tillbaka och visa hur man sparade det skrivna, lagrade det i minnet och fick ut det på papper med hjälp av en skrivare som stod intill. Det var lätt att lära. Allt, där resultatet syns och kommer snabbt, är lätt att lära.
     Anette blev sittande vid datorn. Glömde äta, glömde sova, skulle kanske ha glömt att leva om hon inte hade nåtts av påminnelser ibland. Mamma, Pappa, Mormor dök upp och bestämde: Nu är det dags att.
     Magiskt hur man med speciella instruktioner kunde rätta till det skrivna. Flytta ord och byta ut. Vid kommandot <Ctrl>-S utförde ordbehandlaren stavningskontroll av det ord hon "pekade" på. Så lärde sig Anette att stava riktigt bra. Men det ordförråd som datorn klarade att kontrollera var starkt begränsat. SKITRÅKIGT, om hon hade försökt, skulle inte ha gått att få någon rätsida på.  &?HITTAR INTE?&  skulle den dumma apparaten ha svarat. ?SKALL #SKITRÅKIGT# SORTERAS IN?

Ja, där satt hon, Anette. Skrev och ändrade och tittade på skärmen hur det blev. Är det konstigt då, att en föreställning slog rot inom henne, föreställningen att någonstans det finns en rymd av viktiga och stora budskap, där ordens innebörd är noga fastställd. Någonstans finns ordens innersta inne sinsemellanordning definierad och bestämd. Budskapen, som orden bygger upp, ligger redan färdiga och väntar någonstans. När du skriver, söker du den rätta satsen, sammanflätad av de rätta orden i den rätta ordningsföljden, söker alla delar som tillsammans uttrycker precis den tanke som du fattade och såg i en hastig dröm och svindel, någon gång, någonstans, i en glimt du fick, fråga inte hur, men du fick en glimt av Rymden. Och kan aldrig glömma, även om du inte riktigt minns.
     Att lära sig skriva, menade Anette var att pröva, söka, ta sig fram, tills man hade lyckats. För visst ska man, när man äntligen har lärt sig, visst ska man lyckas fånga det man inte riktigt minns, fånga aldrig glömda glimten av en tanke, fästa tanken i sin form av ord, enda rätta sammansättningen av ord för just den tanken. Visst ska man kunna nå den, få den framför sig och se den. Och då vet man att nu har jag lyckats!
     Krampen, när hon skrev för hand, var kroppens svar och plåga, muskelvärken när hon ville lyfta fram de flyende tecknen till beskådande på papper. Datorn, med sin snabbhet, hade lättare att fånga ord och meningar, gripa tag i tecknen mitt i deras lek i gåtfull kurragömma, vrida på dem, undersöka kombinationer, ta sig fram och söka upp.
     Så såg den ut, Anettes föreställning om budskap, ord och hur man når fram. De ramsor som hon till en början skrev på skärmen låg mycket långt ifrån det mål hon strävade mot. Säkert skulle de inte ha imponerat, om hon hade visat upp dem. Men hon ändrade och sökte nya sammanställningar, mumlade det skrivna och smakade dess rytm.
     Och var aldrig nöjd med det hon skrev.
     Ändå lyckades i slutet av december en liten uppsats passera hennes stränga censur och fastna på papperet som skrivaren sköt fram: