© Peter Pohl
      Anförande vid Högskolan i Gävle-Sandviken, 26 oktober 1988
      Pedagogvecka på temat Verklighet och vision

Fördumningen av flickor och pojkar
 

Om ni ursäktar mig, ska jag börja utan krusiduller, och läsa ett litet stycke ur min bok Regnbågen har bara åtta färger
 

I klassen kom en ny flicka efter nyår, istället för Karin. Ylva. Mer likt Δlva kunde hon inte heta. Jag tittade på henne från mitt hörn. Blåögd var hon, som älvorna ska vara, men håret var nog en aning för mörkt, alla linjer lite för skarpa för älvaluftigheten, och kjolen föll tyngre än älvornas. Hon läste sämre än de andra flickorna. Fröken lät henne öva extra för att hon skulle komma ikapp. Hon hade en särskild klang i rösten. Gurra försökte härma. Då tittade hon på honom med en blick så giftig att han kom av sig. De som börjat fnissa kom att fnissa åt Gurra istället.       Det kunde han gärna ha, för även om Ylva läste sämre än de andra flickorna, läste hon långt mycket bättre än pojkarna. Ja, det var konstigt, men i allting, utom att slåss, var flickorna bättre. Pojkarna var inte bara fulare än flickorna, de var dummare också. Det var himla orättvist att behöva vara pojke då, och bäst i klassen i räkning och skrivning och läsning. Det måste vara något misstag. Ful var jag väl så att det räckte, men inte på långa vägar så dum.

 

Jag ska inte påstå att den erfarenhet, som det här avsnittet redovisar, oavbrutet sysselsatte mina tankar i den ålder som berättarjaget är i (7 år). Den skolform jag utsattes för var en betygsskola redan från första klass, där barnen ogenerat jämförde betyg. Och jag vet att det var då tanken dök upp: Flickor är ju mycket duktigare än pojkar.
      Den lilla glimten av fundering över detta tema slocknade av naturliga skäl, när jag började i pojkläroverket. Så här låter det i en kommande bok, där berättarjaget (samma berättarjag) är elva år:
 

Sanna visade mig Stockholm, kors och tvärs. Skeppsbron och Slottet och Gamla Stan fick jag se, Södra Latin, där broder Mikael gick, och där Sanna menade att jag skulle hamna. Bara jag, inte hon, flickor fick gå på annat håll så att de korkade killarna inte skulle kunna jämföra och dö av skammen att inse sin stora dumhet, förklarade Sanna.

 

Jag var en läsande gosse, en mycket läsande gosse. Skolbiblioteket räckte några år för att släcka min lästörst, men i klass tre-fem, alltså det stadium då man fyller 13 år, sjuan numera, gick min modersmålslärare skriftligen i god för att jag var mogen att låna böcker på stadsbibliotekets vuxenavdelning.
      Det här var samtidigt som jag inledde en annan fas av mitt liv, nämligen ungdomsledarperioden, den skulle komma att bli bortåt 20 år lång. Jag gissar att den här utvecklingshistorien skulle vara orimlig idag, men traditionerna då, i skolan och på skolans sommarhem, gjorde det möjligt för en tolv-, trettonåring att få utöva regelrätt ledarskap över ett halvdussin yngre och ibland jämnåriga kamrater. Epoken var sådan att denna möjlighet inte nödvändigtvis ledde till maktmissbruk. Jag lärde mig oerhört mycket om människor, unga människor förstås, jag lärde mig att handskas med dem. Närkontakten på det där sommarhemmet lärde mig den viktiga balansen mellan kamratlighet och auktoritet som får ett ledarskap att fungera.
      Det är oundvikligt när man har två sådana intressen: ungdomsledarskap och läsning, att man upptäcker att det finns litteratur om hur man ska handskas med människor. Någonstans dök ordet psykologi upp, jag fick det översatt till "läran om det mänskliga beteendet" och blev visad till rätt hylla på biblioteket. Den måtte jag ha tagit mig fram genom i bokstavsordning — i min anteckningsbok från den tiden hittar jag i tur och ordning Adams, Barlett, Bergson, Brandell, ... och mycket blandade titlar, innan jag lyckas svänga in mig på Bühler: Ungdomens själsliv.
      En ung människas sökande efter kunskap måtte vara en av universums starkaste krafter. Jag minns hur jag plågade mig igenom Bergsons bok, Skrattet, i tron att den någon gång skulle glittra till. Den glittrade aldrig, men lyckades inte heller skrämma bort mig från psykologiläsandet.

Psykologiböckerna var märkvärdiga på så vis att när de talade om
människan så använde de genomgående pronominet "han". När jag säger att detta var märkvärdigt är det en reflexion från dagens utsiktspunkt. Då lade jag inte ens märke till fenomenet. Flickor fanns ju inte i den verklighet jag levde i, så deras frånvaro i litteraturen om ungdomarnas själsliv var helt naturlig.
      Frånvaron bestod, tills jag en dag fann påståendet att i de här åldrarna ligger flickorna ungefär två år före i utvecklingen.
      "De här åldrarna", det var småskoletiden. Och plötsligt mindes jag att jag faktiskt en gång själv hade gjort en liknande iakttagelse. Här fanns den bekräftad med tabell och diagram.

 
"Men i femtonårsåldern är pojkarna ikapp", stod det.
      Figuren handlade om tillväxt i cm., men så småningom blev det fler böcker där flickorna sades ligga före pojkarna, men sedan kom pojkarna ikapp, och om det visserligen mestadels handlade om kroppens utveckling så syftade man ibland ändå på den intellektuella utvecklingen, ibland på den känslomässiga och dessemellan på något abstrakt som man kallade den andliga mognaden. Diagrammen såg ungefär likadana ut vilken utveckling som än var på tapeten, och tabellerna också. Flickorna låg en bra bit före pojkarna till någon ålder, sedan kom pojkarna ikapp. Påståendet upprepades tills det framstod som sanning.
      I de olika böckerna fanns också samstämmiga förklaringar till såväl skillnaden i kroppens utveckling som ikapphinnandet. Och så fann jag upprepade gånger varianter av följande anmärkning:

" Av särskilt intresse är att kurvan över intelligensens utveckling mycket nära sammanfaller med kurvan över tillväxten av människokroppen, en direkt naturlig följd av hjärnans byggnad och organisation."

 Jag började tycka att författarna var lite för raska i vändningarna när de drog slutsatser eller yttrade sig om vad som var naturliga följder.
      Efter en tabell över fördelningen av intelligenskvoten för barn mellan åldrarna si och så, hittade jag påpekandet att intelligenskvoten var konstruerad och definierad på sådant sätt att den för en och samma människa förblev tämligen konstant oberoende av ålder.

Det måste ha varit 1956 jag läste det där. Någon debatt hade ännu inte raserat förtroendet för det suspekta intelligenskvotsbegreppet, även förståndigt folk trodde på mätresultat, test och psykologins termer. Antagligen läste jag det här påpekandet om intelligenskvotens konstans ganska tätt inpå någon utsaga om att pojkarna kom ikapp flickorna vid femton års ålder. Jag var själv femton år. Ja, det finns alla möjliga ovidkommande anledningar till varför man lägger något man läser på minnet.
      Nu slog det mig att det låg en motsägelse mellan å ena sidan att en och samma människa har konstant intelligenskvot oberoende av ålder, och å andra sidan att någon vars intelligens ligger två år efter en annans, kan hinna ikapp i en viss ålder.

Den motsägelsen har jag aldrig lyckats reda ut.
      Jag har matematisk utbildning, men jag tror inte man behöver vara matematiker för att inse att när några grundteser leder fram till en motsägelse, så är det någonting i förutsättningarna som är fel. Däremot är det tänkbart att det är den matematiska utbildningen som omöjliggör att jag accepterar bluddriga bortförklaringar av en motsägelse.
      Eftersom det tydligen var så att småflickorna var bättre i skolan än småpojkarna, motsvarande ungefär två års utveckling, och eftersom det tydligen var så att efter femtonårsåldern var dom inte det längre och eftersom det per definition inte var möjligt att hinna ikapp, så fick jag för mig att det måste ligga så till att det var skolan som var sådan att flickorna hindrades från att förbli överlägsna. Jag som inte hade sett en flicka i ett klassrum sedan folkskoletiden, härledde alltså denna tanke från en uppenbar motsägelse i den tidens psykologiböcker. Så småningom hittade jag stöd för min förmodan i någon av alla dessa böcker jag plöjde, där det stod att pojkar levde ut sina problem och tilläts göra det, medan flickorna vände sig inåt med sina, med påföljden att läraren kom att ägna pojkarna mer uppmärksamhet, medan flickorna fick klara sig bäst de kunde ...

Ja, jag ser att ni börjar känna igen samtalsämnet. Det här var alltså mitten av femtiotalet. Sedan dess har jag då och då med glesa mellanrum sett någon artikel om att man har uppmärksammat att skolan tappar bort flickorna. Varje gång har detta varit något alldeles nytt, åtgärder har efterlysts, men efter någon tid har problemet återvänt till det oupptäcktas vattensamlingar.
      Jag har emellertid inte kunnat glömma, jag har funderat på detta under åren, och också på varför skolan inte bryr sig om flickorna, ja, rentav förtrycker dem, funderingar som fick mycket näring av den allmänna jämlikhetsdebatten under 60-, 70- och 80-talen. Och även av att jag fick en dotter som med tiden hamnade i grundskolan.
      Här är det kanske lägligt att läsa ett avsnitt ur en kommande bok:
 

Vår familj bildade en isolerad trio. Därför, eller av andra skäl, jag vet inte, men när Anna började skolan hade hon svårt att få vänner.        Under min skoltid plågades begåvade barn av den hårda bevakning som klassens SKRATTARE upprätthöll för att ingen skulle sticka upp näsan och göra sig märkvärdig. Nu tycktes SKRATTARNA ha lagt hela skolvärlden under sig. Det barn, som med allvar och levande intresse kom och ville lära sig något, blev snabbt och kännbart satt på plats av sin första Fröken. Sedan min skoltid hade skolvärlden utrustats med en armé av Systrar, Sköterskor, Läkare, Kuratorer, Psykologer, Resurslärare och allt vad de kallades. Klarade inte Fröken av att kväsa barnet, stod denna armé till förfogande.       — Så är det, sa Helen. Om du med barn menar flickor.        Hon påstod att jag var yrvaken, sövd av mitt liv i pojkläroverk. Realskola och gymnasium för pojkar, enbart pojkar. Mot flickor har skolan alltid varit ogin, sa Helen. Pojkarna fostras och undervisas så som de växlande ideologierna föreskriver, medan flickornas närvaro accepteras under förutsättning att de håller käften och ler snällt. Så är det nu, sa Helen, så har det alltid varit, ända sedan flickorna tilläts komma till samma skolor som pojkarna.        Ja, jag kunde se att Annas väl utvecklade läs-, skriv- och muntliga uttrycksförmåga var ett handikapp för henne som nybörjare i grundskolan, så varför skulle jag inte tro Helen även i denna fråga. Så illa uppskattades de färdigheter, som Anna redan hade, att hon snart lärde sig att undertrycka dem. Det dröjde lite, det måste ha fordrats hårt arbete av ovant slag, men Anna anpassade sig. Så snart varje gnista intellekt hade försvunnit ur hennes resonemang och allt förnuft ur hennes handlingar, rapporterade det nöjda skolfolket sig ha uppnått sitt viktiga första mål med det barnet: hon var "social", hon visade "god anpassning", hon "etablerade interpersonella relationer" — ja, så uttryckte de sig!        I klartext: Anna fick kamrater. Jag måste trots allt ge skolans metoder det erkännandet: Anna fick kamrater.        Som om dumhet vore en förutsättning för vänskap!

 

Frågan varför skolan förtrycker flickorna ställs emellertid inte i den här boken, som istället handlar om en konstnärs dilemma i den kaotiska tillvaron. Villkoren för dotterns skolgång lyckas inte tränga sig in mycket längre än så här i hans högtsvävande tankegångar.
      Så mycket mer uppmärksamhet ägnar jag denna fråga i höstens ungdomsbok, Alltid den där Anette!. Jag ska inte här upprepa påpekandet att boken faktiskt innehåller åtskilliga andra teman än kritik av dagens skola. Istället ska jag läsa upp hur Anettes pappa laddar upp boken för den här frågan:
 

— Skriva är hon inte riktigt lika bra på, fortsätter skolpsykologen Ingemar Skoog sitt samtal med Pappa, samtalet nyss, eller ett annat, de blev många och rätt lika varandra, de där samtalen hemma hos Anette. Hon skriver bättre än vad som är vanligt i den åldern, men sämre än hon läser och räknar.       — Då har du inte sett henne skriva maskin, tror Pappa. Hon började här hemma vid ordbehandlaren, när det tog emot att skriva för hand. Men tro inte att Anette fick komma med maskinskriven text till lektanten. Allt ska präntas för hand — skolan lever kvar i handskrifternas tidevarv. Munkar och präster sitter inne med Sanningen. Nunnorna hyschar på flickorna: “Akta er! Bli inte för duktiga!” Varför vill Skolan hålla flickorna dumma?       — Den målsättningen finns nog knappast, protesterar Ingemar milt.

 

Ladda upp är kanske inte rätt ord, eftersom pappan omedelbart avlossar följande förklaring
 

— Den målsättningen finns nog knappast, protesterar Ingemar milt.       — Tror jag det! instämmer Pappa. Vore det en öppet uttalad målsättning, hur skulle det se ut! Om det stod i läroplanerna! Ett förtydligande!  Anm: Målsättning, här liks i det föreg: eleverna, särsk flickorna, skall bli dumma Då skulle nog skolpolitikerna uppvaktas av förundrade frågare!       Ingemar försöker skratta, men Pappa tycks inte skämta. Fortsätter: — Men öppet talas det med helt andra förtecken. Demokrati heter dom tecknen, jämlikhet, självförverkligande och hänsyn till barnens egenart. Vem vill invända något mot så mycket godhet?       — Det är väl inte bara ord, protesterar Ingemar.        — Har det aldrig slagit dig, du som sitter i själva smeten, skolans vårdapparat alltså, att trots alla goda förtecken har varenda skolreform misslyckats när teorierna och drömmarna har mött verkligheten?       Ingemar svarar inte.       — Man ska väl inte tro att alla dom där högt kvalificerade människorna som sitter i alla kloka instanser och granskar reformförslag låter slumpen styra sitt handlande? frågar Pappa utan att vänta på svar. Nej, dom måste ju veta vad dom gör. Skolpolitiken är alltså avsiktlig.        — Det är klart den är avsiktlig! försöker Ingemar avbryta.       — Ett avsiktligt misslyckande, alltså! Det är vad jag kallar onda avsikter. Och ute på skolornas verkställande plan går Fröknar och Tanter, som inte begriper vad dom håller på med, och förverkligar de onda avsikterna. Med så mycket Tanter kan man undra varför just flickorna ska hållas dumma. En länge verkande ond avsikt, det är förklaringen.

 
Då jag skrev in såna här avsnitt i manuskriptet, var, som jag nämnde nyss, åsikten att skolan missgynnar flickorna fortfarande något som det bara glunkades om vid glesa tillfällen i någon trängre krets. Men under förra läsåret dök påpekandet upp flera gånger i det något sånär offentliga samtalet, utan att bli tillbakavisat. Det vore ju trevligt om det inte återvänder till glömskan igen, som varje gång hittills. Till hindrandet av den glömskan, om inte till något annat, hoppas jag att Alltid den där Anette! råkar ha kommit i rätt ögonblick.

Den här pedagogveckan heter Verklighet och vision, och kretsar kring skolan idag och på 2000-talet. Siktet är alltså inställt på Framtiden. Utan att ha tagit del av de andra föredragen, vågar jag ändå uttrycka förhoppningen att man inte vill fortsätta alltför kontinuerligt utmed de riktlinjer som Gårdagen och  Nuet anvisar. Pappans vision i Alltid den där Anette! är kanske alltför oförskämd för att tas på allvar, men han har ju tyvärr rätt åtminstone på så vis att man inte från ansvarigt håll ser skymten av intresse att gripa sig an problemet med flickornas situation i skolan.
      Nå, om de ansvariga sviker, så får man väl på verkställande håll se till att bryta den onda cirkeln.
      Därvid är det nödvändigt att på allvar ställa frågan varför flickorna missgynnas, och att inte väja för att svaret kan låta otrevligt. Jag har försökt mig på en sorts analys, och kommit fram till följande (som givetvis också ingår i en kommande bok, det är ju så jag uttrycker mig):
 

Fördumningen av skolungdomarna är ett faktum och den är genomförd avsiktligt.        Vore den en oavsiktlig konsekvens av välmenande reformer skulle våra skolpolitiker inte vara kompetenta, de skulle inte veta vad de gör.        Nu är de kompetenta, ingen hävdar något annat, indirekt har vi själva utsett dem till deras poster.        Alltså vill de ha skolungdomen, och därmed så småningom befolkningen dum.

Den viktiga frågan lyder: Varför?
      Svaret, svaren?
 

Att de som har makten vill behålla den. Att de därför vill säkra den. Att den som vill säkra makten måste undanröja hoten mot den. Att för att få makten i en diktatur krävs vapen. Att för att undanröja hoten i en diktatur krävs vapen. Men att vi har valt demokratins väg. Att för att få makten i en demokrati krävs kompetens. Att den som inte har kompetens inte kan hota makten. Att den som är dum inte är kompetent.

Därför.

När den boken ska komma vågar jag verkligen inte sia om. Bland annat måste jag först undersöka om jag inte har knyckt hela resonemanget någonstans.
      Kanske kommer den inte alls. Kanske kan den här församlingen starta en utveckling som gör den boken onödig.