Tror Farbror att Ylva finns där?
Var?
Dit vi kommer till?
Det är han alldeles släker på. Hon fanns där så sent som igår. Och det är en ö, ju. Och Ylva kan inte simma, så alltså...
Men allting kan ha ändrats sen igår.
Det tror han inte. Hur skulle allting ha ändrats? Han ser mig rakt i anskiktet medan jag räknar upp allt möjligt som kan ändra allting från ena stunden till nästa. Ser mig i ansiktet och ändrar tillbaka igen, det ena efter det andra.
Bilen runt hörnet, säger jag - Inte där ute,säger han.
Traktorn som backar. - Det gör dom inte
Hästen som sparkar - Inte på Ylva
Vågen som dränker - Faster är med vid badet
Faster som blir galen - Hon är min syster
kommer med kniven - Hon kommer inte med kniven
Ylva är olydig,
blir rädd för stryk, - Ylva vet att hon inte får stryk
springer ut på vägen
utan att se sig för - Ingeting kommer farande där.
springer bort längs vägen - Vägen går ingenstans
ner till stranden, - Ylva vet att hon inte får stryk
halkar på stenarna, - Hon har inte bråttom
slår huvudet i. - Det är sandstrand
Och vågen - Det här händer inte, för
spolar bort - Ylva vet att hon inte får stryk.
Ylva... Hör på mig. Henrik! Ingenting av det där kan hända.

Men hur vet farbror det. Vad som helst kan väl hända! Han har lutat sig framåt och framåt. Det har jag också. Vi är spå här nära varandra nu och han säger åt mig igen att höra på.Och hans ögon, som samtidigt är Ylvas, blåa med streck utåt från mitten, ser rakt in i mina, och han pratar orden lågt rätt in i min mun, så jag ska lyssna noga inna jag sväljer, att inget av det jag har sagt kan hända, och inget som liknar det heller, därför att det vet han, därför att har något som jag bör skaffa mig så snart som möjligt, så slipper jag oroa mig.
Och det är?
Han släpper mig med blicken, tittar åt olika håll i vagnen, men ser visst ingen som tjuvlyssnar. Lutar sig fram mot mig igen och viskar: En trollformel.
En trollfromel?
Det vet du väl vad det är?
Jo, javisst.
Då så. Då förstår du nog att detär det enda som hjälper. Han väntar medan jag funderar på saken. Det är svårt att veta vad man ska tro. Vadå det enda som hjälper?
Det är en väldans säker trollformel, förklarar han då. Den håller fast verkligheten. När jag säger adjö till någon jag tycker om, håller jag kvar handen den extrastunden som behövs för trollformlen, och då vet jag att vi ses igen.
Oskadda?
Visst. Och när jag reser hemifrån håller jag i handtaget den lilla extrastunden. Då vet jag att allt är som det ska vara när jag kommer hem igen.
Hur låter den? Vågar jag fråga. Men vet svaret redan innan jag får höra att den här trollfromeln, precis som stjärnfallsönskningar, inte får uttalas högt om den ska fungera. Man skaffar sig den, sedan har man den, och behåller man den inte för sig själv förlorar den kraften. Hans trollfromel har en enorm kraft. Så mycket som han har rest och sagt adjö, den har alltid hållit ordning på verkligheten medan han har varit upptagen med annat. Kan jag nämna någonting annat som fungerar bättre, eller ens hälften så bra?
Det kan jag inte, förstås, och det beror på att trollformler är det enda som duger i vår osäkra tillvaro. Allt vad ni lär er i skolan om hur världen ser ut är nog bra på sitt sätt. Men det behövs något som sköter om att världen finns kvar fårn gång till gång, eller hur?
Jag kan bara nicka. Så kloka ord har jag aldrig hört någon annan säga förut. Men hur ska jag få tag i min trollformel? Hur skaffar man sig den?
Han tittar häpnads häpen på mig. Lär dom er ingenting i skolan, nu för tiden?
Inte sånt iallafall.

Peter Pohl har skrivit både barnböcker och vuxenböcker. Jag har läst "Medan regnbågen bleknar" tidigare, samt "Inte den där Anette". Någon sa till mig för många år sedan, att man söker sig till vissa sorters böcker beroende på vad man har råkat ut för tidigare och beroende på vad man drömmer om. Jag har blivit mobbad som barn, det sitter kvar fortfarande. När jag läser Peter Pohls böcker så gråter, lider, hatar och älskar jag. Det värsta med hans böcker är att de inte alltid slutar lyckligt. När man tror att nu så går det mot lyckliga tider, och man bara har sista sidan kvar, då slår författaren till ordentligt - livet är orättvist!