Jag saknar dig, jag saknar dig!
Av Peter Pohl och Kinna Gieth
255 sidor

Martinelle och Cilibelle är tvillingar, enäggstvillingar.
Deras namn har de fått av deras franska pappa, men här i Sverige kallas de för Tina och Cilla.
De är bara tretton år när de springer efter skolbussen och när Cilla blir överkörd.
Tina vet inte vad hon ska ta sig till.
Hennes syster är död, kommer aldrig tillbaka.
Fast riktigt så är det nog inte, eftersom Cilla finns runtomkring Tina, hela tiden.
Sen, på sommaren åker Tina iväg på litteraturläger. Från början var det Cilla som ville, och som försökte få Tina med, men det verjar kul, så Tina åker ensam.
Hon tycker att det är skönt att bli betraktad som en "vanlig" människa, för de på lägret vet inte vad som hänt Tina. I skolan blir kompisarna bara rädda ner de ser henne. Det är ju Cilla de ser, de var så otroligt lika.
På lägret träffar hon Stefan Juhle. Tina har aldrig tyckt om någon så mycket förut och hon tror att det är Cilla som visat henne vägen till honom. Men när lägret är slut skriver Tina brev, 14 stycken och han svarar inte på ett enda.
Och tiden går.
Tinas saknad bara växer.

Det finns inte nån liknande bok, inte som jag har läst i alla fall.
Jag önskar nån gjorde en film av den.
Det känns som om man lever tillsammans med dem, man lider själv. Jag vill ge den det allra högsta betyg som finns till den här boken. Alla måste läsa den!
Betyg: ***** av *****            /Cilla

Utdrag ur Jag saknar dig, jag saknar dig!

Men hjälp! Där står bussen redan vid hållplatsen. De sätter upp farten
Faan! flämtar Cilla bakom Tina. Det är ju så helvetes kul i plugget, och så springer man för att komma dit!
Han kör inte ifrån oss! ropar Tina över axeln just när de springer upp på Dödens väg.
Inte om han ser oss, nä! ropar Cilla tillbaka.
Tina skenar över vägen. Ett par steg på andra sidan, sedan smäller det till bakom henne-beskriv det ljudet den som kan och vill!-däck skriker mot asfalten och ett fladder som från en skrämd flock fåglar bryter ut.
Tina vänder sig om, vänder sig genast om, vänder sig om i det ögonblick hon hör smällen, skriket, fladdret, men herregud, hur har Cilla kunnat hinna hamna ända där borta? Hon kan inte ligga där! Var är benen? Snöar det? Nej, det är papper som dalar, Cillas temaarbete, som hon har fått klart över helgen, faller obegripligt från den klarblå himlen, och här stänker av bränt gummi, Cilla, för faan, har du gått av på mitten! Och i bilen där borta sitter Martin och stirrar, stirrar, de svarta spåren i asfalten slutar hos honom, slutar vid däcken av hans bil, hans egen bil.
Stäng av den där radion! skriker någon från bussen till honom, men han reagerar inte, stirrar, stirrar, menlös musik skvalar över scenen.
Nu stannar en annan bil, någon störtar ut ur den och tar tag i Tina: Vad heter du? Var bor du? Vem är hon?
Får han svar? han har telefon i bilen, ringer och larmar, men busschauffören har redan gjort det. Bilföraren föser in Tina i baksätet på sin bil. Där sitter redan någon, en äldre man, som lägger armen kring Tina: Såja, vi kör dej hem. Är det ner på den vägen?
Hon är bara påkörd, säger Tina. Hon är bara påkörd, inte överkörd. Hon är bara påkörd, det är inte så farligt, va? Lova!
När bilen svänger ner från Dödens väg, ser hon att några håller på med konstgjord andning på Cilla. Det är inte så farligt, va? Hon är bara påkörd, upprepar Tina och släpper inte scenen med blicken, hon väntar på att Cilla ska resa sig upp och vinka åt henne att komma tillbaka, ta bussen...vi ska ju till plugget.