©  Peter Pohl
    Inledningstext i ÅRETS BÖCKER, 1991

 
När du får råd är du välkommen hit

Jag visste precis vad jag skulle göra när jag blev stor, så stor att jag tjänade pengar som räckte. Varje fredag skulle jag köpa en bok.
     Det var drömmen, när jag ännu var i den ålder då man bara har råd att bläddra. Bokhandlaren lät mig stå där i ett hörn och läsa gratis. Han kände mig och visste att jag var sjukligt försiktig med böcker, en nioåring som tvättade händerna före maten och innan jag skulle läsa. Andra bänder upp boken så bindningen knastrar, slickar på fingrarna när de ska vända blad, viker hundöron, läser vid matbordet och släpper smulor mellan bladen. Jag gläntade på boken och använde bara ögonen när jag läste. Efteråt kunde ingen se att jag varit där.
     Vanan följde med mig upp genom skolåren. Geografiläraren ville inte tro att jag hade öppnat läroboken. Det var skumt att jag ändå kunde något. För att få betyg blev jag tvungen att visa honom min anteckningsbok med kommentarerna för det som borde ha varit understruket i boken. Det dög som bevis, men en konstig figur var jag likafullt.
 
Där kom en vändpunkt i mitt liv den dag bokhandlaren sa att han måste stänga, men att jag kunde ta hem boken jag läste så ivrigt. Nej, inte skulle det kosta något, bara jag kom tillbaka med den när jag var klar. Inte ett ord om att jag skulle vara försiktig! Han kände mig.
     På så vis slapp han ha mig hängande där i hörnet ett par kvällar. Snart var jag tillbaka med boken, som inte bar spår av att ha blivit öppnad. Jag var så lycklig man är när man har läst ut en bra bok, och jag tackade varmt men hade redan blicken hängande i hans hyllor. Den kvällen gick jag hem med nästa bok, och sedan med nästa och nästa och nästa.
     Ja, jag var lycklig! De bästa ämnade jag köpa när jag blev stor. Helst just de exemplar som jag tjuvläste så här. Jag skulle känna igen dem, för i innermarginalen på sidan hundratretton hade jag gjort mitt allra minsta hemliga märke: en millimeterstor krumelur som betyder skålpund.

Tiden for fram, bokhandlaren försvann och med honom den doftande bokhandeln också. Jag valde andra vägar hem från skolan och stod snart i ett nytt hörn och läste. Det här var en stor bokhandel, som just ställdes om till självbetjäningssystem. Där gick det an att stå och läsa, utan att någon expedit kom och ville stå till tjänst. Min goda vana behöll jag, tog hem boken när affären skulle stängas och kom tillbaka med den när jag var klar. Det bekymrade mig inte att personalen på det nya stället inte var införstådd.
     Tiden for fram lite till och jag började få blygsamma inkomster. Så blygsamma att ett bokinköp varje fredag fortfarande bara var något att drömma om. Man kan inte äga allt, men ett och annat går bra att låna. Den som är nöjd därmed, bär inte sin fattigdom som en plåga.
     Det gick som var och en förstår att det måste gå, men som inte jag förstod förrän en dam tog mig i armen och sa åt mig följa med in bakom dörren. Hon hade sett mig ta en bok förra veckan. Nu såg hon mig ta en till. Jag sa som det var, men hon hade naturligtvis aldrig sett mig lämna tillbaka något. Min historia var för osannolik, det insåg jag, men måste berätta den ändå.
     Nå, jag var mycket ung, och mänskligheten var ännu inte helt ur led. De allvarliga människorna i rummet bakom dörren var inte ute efter att förstöra mitt liv. Om jag betalade boken jag hade i handen, skulle de nöja sig. Och förra veckans bok också, eftersom damen visste vilken det var. Jag kunde inte bevisa mina avsikter med den bok jag just hade tagit, men den andra hade jag lämnat tillbaka, försäkrade jag. De vacklade med huvudena och trodde så lagom. Här stod ju mitt ord mot Det Sannolika.
     Jag kunde bevisa, påstod jag och fick chansen att försöka. Så jag berättade om märket på sidan hundratretton. Någon gick ut och kom tillbaka med sidan uppslagen. Nu ville de veta varför jag gjorde på det viset. När jag förklarade att det var för att hitta boken när jag omsider skulle köpa den, bröt leenden ut omkring mig.
     Någon klappade mig på huvudet och sa att det fick bli slut på den här låneverksamheten, förstod jag det?
     Jo, jag förstod.
     Eftersom jag inte hade råd att betala boken jag höll i, var det inget att göra åt saken, fortsatte huvudklapparen. Jag tänkte: nu faller domen — polis, fängelse och livstids förbud att komma till bokhandeln! Men fann mig istället ute på gatan, med boken i handen och deras avskedsord alltjämt i öronen: När du med tiden får råd är du välkommen hit att hämta dina markerade exemplar. Men vi ser helst att du verkligen väntar till dess.