För mig är dagens unga Sverige en ensam telefonröst i radions P1 klockan fyra på lördagseftermiddagar. En flickröst, ja nästan alltid en flickas röst, berättar — tonlöst  höll jag på att säga, men jag  menar att alla glädjens tonfall har skalats bort så att hennes röst bara har kvar den nakna sorgens klang. 
 Och  vid den andra telefonen finns en psykolog, som lyssnar, riktigt lyssnar,  och emellanåt gör inpass, kloka och respektfulla.    
 Programmet heter "Dialog", och tack vare denna kloka, lyssnande människa händer det lördag efter lördag framemot halv-fem att den där sorgsna rösten får inslag av en liten ton av hoppfullhet.
     Jag nåddes av en sådan där förtvivlad röst, inte per telefon, utan per brev: en flicka som vädjade till mig att lyssna och hjälpa henne, dels med att hedra hennes förlorade syster, dels med att sända lite ljus till andra olycksdrabbade. Mitt svar blev den här boken, som i långa stycken bär ut Kinna Gieths tonåriga röst utan förvanskningar. 
      Vi har vid det här laget fått åtskilliga signaler som säger att Kinnas förhoppning om att få bringa lite ljus till ett och annat mörker, har uppfyllts. I och med Augustpriset har också hennes önskan att få sin syster hedrad, uppfyllts långt utöver vad hon någonsin drömde om.
 
Även jag är givetvis stolt och glad  — men den reaktionen handlar egentligen om att jag uppfattar det här priset som riktat till någonting vida utöver mig själv.
     Jag nämnde dagens unga Sverige, min bild av dagens unga Sverige. Bredvid den har jag hela 1992 sett en annan bild framkallas:  en bild av vuxenhetens Sverige. En av de senaste tillsatserna i framkallaren till den bilden är beskedet att programmet "Dialog" ska försvinna. Som ett led i etermedias banalisering ska en stor grupp olyckliga unga människor överges. Med liknande åtgärder har under det senaste året den beslutande vuxenheten tyckts ägna sig åt en tävling i att bevisa onödigheten i allt vad barn- och ungdomskultur heter. 
    Det som då gläder och värmer mig är att någon fullvuxen institution plötsligt vidgar det litterära synfältet till att omfatta även barn- och ungdomslitteraturen, dvs bryter sig ut ur den bedrövliga tävlingen och tar sig för att springa åt andra hållet. Det är, tror jag, ett motvallsbeteende helt i den store Augusts anda.