© Peter Pohl

Anförande vid konferens "En gränslös resurs" i Västervik 14 oktober 1992 och vid Örn-litt Kulturfest i Örnsköldsvik 28 augusti 1998.

Mellan dessa tillfällen måste världen ha ändrats något. Publiken utgjordes båda gångerna av en likartad sammansättning av bibliotekarier och lärare och personal i annan barnsomsorg.  I Västervik förordade en och annan ur publiken psykoterapi åt mig. I Örnsköldsvik hördes bara kommentarer om att anförandet uttryckte något väsentligt.

Vad var det dom gjorde med mej?

Goddag!
    Jag känner er inte, ni känner inte mig, men goddag ändå. Ni tror kanske att ni känner mig, men säger jag att jag heter Anette Wester, så blir ni bestämt överraskade -- alltså: ni känner mig inte.
    Känner ni Anette Wester, då? Jag har varit föremål för åtgärder och undersökningar, det har skrivits om mig, och min bild har flaggat som en efterlysning, [visa omslaget till Kan ingen hjälpa Anette?] så ni har kanske hört talas om mig, sett min bild, men känner ni mig? Det tror jag inte.
 
"Anette, minsann, jaså?" Ni ser en skäggig karl som påstår att han är jag, och ni undrar säkert varför jag väljer att tala till er genom ett sånt medium. Undrar ni det? Undrar ni varför jag inte kommer som jag är: flicka, tjej, kvinna i den ålder jag har hunnit till, eller, om jag är förhindrad, undrar ni varför jag inte skickar en unge i lämplig ålder att tala för mig: en sexåring, sju, tio, tolv år eller så, eftersom det är den tiden i mitt liv som jag grubblar över och vill fråga er om.
    Det går inte, är svaret. Ungar i den rätta åldern, ungar som skulle kunna representera mig mycket bättre än vad en skäggig gubbe klarar, dom kan inte komma hit. Dom sitter fast just nu: dom går i skolan och ska lära sig viktiga saker. Eller också sitter dom där, som jag gjorde, och undrar varför dom ska behöva sitta där, när dom aldrig får ägna sig åt det där viktiga som dom hoppades på. Och skulle en av dem resa på sig och säga: "Här behövs jag inte, jag åker iväg och talar för Anette", då kan ni lita på att hon skulle bli stoppad.
    Det vet jag, för det hände att jag reste på mig och sa ... inte "Här behövs jag inte", för tanken att jag skulle behövas hade aldrig fallit mig in ... utan jag reste på mig och sa: "Här lär jag mej inget. Jag går hem och läser istället." Därför att hemma hade jag tillgång till uppslagsböcker och riktig facklitteratur, böcker där jag fick fullständiga och riktiga svar när jag frågade något, där jag visste mer när jag hade läst än innan jag läste. Men inte fick jag gå; jag blev stoppad, såklart.
    Såklart jag blev stoppad, ... därför att det är ju oförskämt att lära sig mera hemma än i skolan ... dels därför blev jag stoppad, men kanske dels också därför att jag inte sa sådär heller: "Här lär jag mig inget..." , utan jag bara gick min väg -- det var felet. Felet på mig, alltså: jag sa inget.
     Och den där sjuåringen som jag skulle skicka hit istället för den skäggiga gubben som jag nu använder mig av, om hon verkligen skulle representera mig, så som jag var när jag var sju år, då skulle hon ställa sig här framför er och -- tiga. Och jag begriper ju att ett sånt uppträdande skulle bli lite jobbigt för er, så jag har inte skickat henne.

Nå, undrar ni, varför kommer inte Anette själv, som hon är numera, flicka, tjej, kvinna i den ålder hon uppnått?
    Ni känner mig inte, sa jag nyss, men undrar ni sådär, så känner ni inte er själva heller, i alla fall inte bättre än jag gör. Känn efter, handen på hjärtat: vad tänker du, vad gör du, när det kommer en flicka, tjej, kvinna till dig och gnäller på hur du sköter ditt jobb som till en del består i att på ett eller annat sätt ta hand om henne eller hennes barn, hennes dotter, hennes son, i gruppen som du ska sköta. Är det inte så att du tänker så här (eller att du känner rätt många omkring dig som tänker så här -- eller åtminstone några känner du, såpass många att du kan hålla med om att det är ganska vanligt att dom, du, ni tänker så här -- eller åtminstone förnimmer en liten rörelse där inne där tankarna sitter, en liten rörelse av obehag som säger så här): "Här kommer den där människan och lägger sej i igen. Hon är ju hysterisk! Inbillar hon sej verkligen att hon kan det här jobbet bättre än jag?"
    Men kommer det en karl, och säger precis samma sak som det där hysteriska fruntimret, då tänker du (eller du känner rätt många omkring dig, som tänker -- eller åtminstone förnimmer en tanke röra sig här inne): "Vad han engagerar sig! Det är klart det är jobbigt att ta emot det där han säger, men det ligger nåt i det."
    Därför talar jag till er genom en karl.
    Och tänker jag efter, så har jag alltid gjort det. Jag vande mig vid att Pappa ryckte ut. Trots att han är karl blev det oftast lite pinsamt, och jag ska inte påstå att dom lyssnade till honom. Det ska nog inte vara Pappa, han anses nog vara lika hysterisk som Mamma, när han kommer farande. Det ska nog vara en utomstående karl. Därför alltså, denna skäggiga utomstående gubbe. Nu vet ni det.

"Jag får människor att känna sig obehagliga till mods. De vänliga blir arga, därför att deras vänlighet inte fungerar. De ovänliga blir arga, därför att de tror att jag angriper dem."

Det här var ett citat ur den australiensiske författaren John Marsdens bok "Så mycket att berätta för dig ..." men som ni kanske förstår drabbade det mig som en uppenbarelse att läsa något som jag själv kunde ha sagt.
     Flickan i den boken blir, precis som jag, tom och kall inombords när lärarna blir så där arga. Och då blir dom ännu argare. Jag känner igen alltihop när jag läser om det. Man gör ingenting, men dom blir bara argare och argare.
    Det går bra för henne ändå till slut, det gör i allmänhet det i böcker, särskilt i ungdomsböcker, det går bra trots att hon inte hittar någon riktigt bra förklaring till varför folk blir arga på henne. Det som ser ut som en förklaring är att hon tiger. Det dröjer innan läsaren får veta varför hon tiger. Förklaringen till varför folk blir arga av att hon tiger, får läsaren lista ut själv.

När jag var sju år och började skolan, då teg jag. Och det tyckte Ingegjerd, min första fröken, var jobbigt. En unge som tiger!
    I och för sig var ju hennes problem egentligen motsatsen: alla andra levde rövare och skrek. Ändå var det jag som blev jobbigast för henne: en unge som tiger! Hon blev, just det, precis som det står i boken, obehaglig till mods.

Ingegjerd: Jaha, barn. Då ska vi se hur det ser ut.
    Och hon går runt och tittar i skrivböcker där vi ska ha ritat o och a och e, och tittar i arbetshäftet där vi ska ha strukit under ord med o och a och e.
    Ingegjerd [tittar]: Det var fint ... [och myser]: just det ... [och ryggar tillbaka]: Men! Anette! Varför gör du så här!
    Anette svarar inte. Vad har Anette gjort?
    Jag har inte strukit under något alls i arbetshäftet, men i skrivboken har jag skrivit de ord ur häftet som skulle ha fått understrykningar. Det är far, oro, om, ber, mor, bor och några till, och som avslutning har jag skrivit

 När oron far i Mor ber Far om ro.

Ni skrattar. Ingegjerd skrattar inte. Hon frågar varför jag gör så här. Jag svarar inte. Vad skulle jag svara? Vad är det jag har gjort? Jag sitter här med min skrivbok och skulle vilja veta vad det är jag har gjort, vad Ingegjerd menar med "så här" när hon frågar varför jag gör så här. Men jag svarar henne inte, inte heller ber jag henne fråga tydligare. Jag tiger, därför att jag är sju år, och jag har inte min undran formulerad i ord, inte i tankarna ens.
    Ni vet väl, vad Ingegjerd inte visste, eller inte brydde sig om: att barn inte kan klä sina tankars bilder i ord, inte tänker i klara ord. Inte när dom är sju år, inte när dom är nio, inte när dom är fjorton, inte när dom är tjugofem, inte när när dom är femtio, aldrig, aldrig någonsin så länge dom är barn, aldrig, aldrig medan en vuxen står över dom och vill veta [skäller]: Vad menar du ... Varför har du... Men säg nåt!
    Aldrig heller så länge dom är barn och den vuxna tar dom i famn och vill veta [ömt]: Vad menar du ... Varför har du... Men säg nåt!
    Det är visserligen bättre så, men ungen tiger, eller säger något helt annat, något som blir fel, därför att barnet äger inte ordet, barnet äger bilderna och känslorna. Till barnet når du fram bara om du släpper orden och vågar lita på känslorna.
    Vyssa och vagga, just det, och förmana också ibland, javisst, men kräv aldrig orden ur barnet, skänk henne orden, dina ord, och skänk henne ännu hellre känslorna, och vagga henne in i djupa vissheten att det du säger och gör henne är av kärlek. Gör det, när hon är inget år alls, eller två, eller sju, eller fjorton, eller 38, gör det när hon är en jollrande baby, eller en gråtande femåring, eller en ilsken femtonårig grabb i skinnjacka med 184 nitar. Gör det, gör vad som helst, men gör det av kärlek. Om inte den finns, kommer man ingen vart med ett barn.

Så när Ingegjerd frågade, Ingegjerd först och andra sedan [argt]: Varför svarar du inte, Anette? då visste jag inte svaret på den frågan heller. Jag hade ingen tanke som förklarade mig själv, inga ord som gjorde förklaringen begriplig. Men det rörde sig en känsla inom mig, en visshet som betydde: Dom frågar inte för att dom vill veta.
    Varför frågade dom då? Det kanske ni vet, men jag var sju år och visste inte. Jag var sju år och kände bara: Dom tycker inte om mig. Lägg märke till att jag säger att jag kände det, inte att jag tänkte det. Det är nu jag kan klä den där känslan i dom här orden. Och det är nu jag begriper så pass att jag kan uttrycka den där vissheten jag hade: att eftersom dom inte tyckte om mig, så var deras fråga varför jag teg inte en fråga, utan en förebråelse. Om dom hade frågat därför att dom ville förstå mig, frågat därför att dom ville förstå orsakerna till mitt tigande, om dom hade försökt lyssna sig in bakom mitt tigande, om dom hade frågat av kärlek, då skulle jag nog ha börjat tala, det är jag säker på.
    Nu var det bara besvärligt att jag teg. Och jag skrev konstiga saker i min skrivbok, det var besvärligt. Och jag ville inte gå på läkarundersökningen, det var besvärligt för Inga-Gulla, syster alltså, och jag ville inte duscha ihop med alla andra efter gymnastiken, det var besvärligt för Inger, gympafröken, och jag krånglade i Matis, det var besvärligt för alla tanterna där. Och varför, Anette, varför krånglar du så?
    Nej, dom frågade inte ... jo, dom frågade ungefär så, men dom frågade inte för att dom ville veta något, utan dom förebrådde mig, men i frågeform. Det dom egentligen ville var att jag skulle sluta tiga, eftersom mitt tigande gjorde dom obehagliga till mods. Men jag svarade inte, för jag hörde att dom egentligen inte ville veta något.
    Dessutom visste jag inte. Tänk själv: skulle jag, en sjuåring, veta varför jag bar mig åt som jag gjorde? Skulle det jag i så fall visste ha en chans att bli en godkänd ursäkt? Skulle sjuåringen alls klara av att, med hjälp av det hon visste, forma ord som den vuxna kunde förstå så pass att den uttalade förklaringen blev godkänd som ursäkt för hennes uppförande?
    All denna tvekan, som jag för övrigt inte heller formulerade då, utan bara kände, hindrade mig från att svara. Och väldigt snart slutade dom med frågeformen också. Väldigt snart övergick dom till att påstå på vanligt sätt, förebrå, anklaga ... och eftersom jag inte svarade, inte försvarade mig, menade dom att anklagelserna var riktiga. "Den som tiger samtycker."
    Ju: Den som tiger samtycker.

Jag teg -- och samtyckte alltså till anklagelserna. Det hände så mycket i klassen -- grejer som gick sönder och bråk som bröt ut -- och Ingegjerd och Inger och Inga-Gulla och Rektor och Kurator och alla som blev inblandade visste: Anette krånglar jämt. Alltså pekade dom på mig och sa att det var jag som hade haft sönder, och det var jag som hade startat bråket, och det var jag som ... eller hur, visst var det du, Anette? påstod dom
    Nu gick jag i tredje klass, eller vilken klass som helst, och pratade faktiskt vid det laget, men när dom påstod sådär i frågeform, svarade jag fortfarande inte. Vad skulle jag ha svarat? Det var inte jag!
    Vem var det då?
    Aha, hon säger inget, då var det alltså verkligen hon.
    Skulle jag pekat på Lena och sagt: Det var hon. Nästan varenda gång har det varit hon. Skulle jag det?
    Kanske skulle jag, men jag gjorde det inte. Första gångerna därför att jag fortfarande teg helt och hållet. Sedan därför att man bara inte gör så.

Ni har säkert hört talas om något som heter falsk solidaritet. Jag fick höra talas om det första gången när Kurator kom och läxade upp klassen för en grej där det inte gick att lista ut vem som var skyldig, men alla vi i klassen visste vem det var. Falsk solidaritet kallade hon det, när ingen pekade på någon annan och sa: Där sitter den skyldiga.
    Okay, ni har hört talas om det, men jag måste föreslå er att ni härmed suddar ut och glömmer uttrycket om ni ska syssla med barn. Anklaga aldrig barn för falskhet. Om det finns något som barn inte är så är det falska. Dom kan vara rädda, misstänksamma, besvikna, hundra gånger lurade, ja, dom kan ha alla möjliga skäl till att inte berätta sanningen när någon kommer och vill pressa den ur dom, men dom tiger inte av falskhet.
    Kanske ska den där solidariteten istället kallas missriktad, eftersom den gör att skulden hamnar fel. Ja, säkert är missriktad solidaritet ett bättre uttryck. Men det tar lite längre tid att säga än falsk, så därför använder lata vuxna hellre det kortare uttrycket och får därmed ihop en riktigt orättvis anklagelse, vars enda resultat är att barnets dåliga samvete växer. -- Men i arbetet med barn får vuxna inte vara lata, dom får inte det, dom måste tänka och känna.

Nå, att inte skvallra på Lena, det var kanske missriktad solidaritet, och kanske var denna missriktning en av anledningarna till att jag inte pekade ut henne. Men hela tiden var skälet framför alla andra skäl att jag visste att dom inte skulle komma att tro mig. När Lena ler, och säger: "Nää, det var inte jag." då tror dom henne, därför att med det leendet och med dom ögonen kan hon helt enkelt inte ljuga. Dessutom, och det är nog det viktigaste, har hon en pappa och en mamma som båda två tjänar pengar som gräs, och dom bor i den flottaste kåken vi har ute hos oss, dom har trädgårdsmästare och tjänstefolk -- och om ni säger att sånt inte betyder något i det demokratiska riket Sverige, så skulle ni ha varit med på klassmötena, när föräldrarna var där, och alla visste vilka alla var och vilken ställning dom hade. Ni skulle ha sett och hört hur orden bollades och vem som fick prata och vem som fick rätt, vem som teg och vem som fick fel, sen skulle ni inte säga att pengar och bakgrund inte spelar någon roll.
    Kanske skulle ni säga så ändå, för ni är ju vuxna människor, och jag vet att vuxna kan höra såna där resonemang, och själva delta i dom, utan att höra hur tonerna går. Det tycks som om man, någonstans på vägen medan man växer upp, på något sätt blir döv för sina egna tonfall.

För att nu ta vilket exempel som helst: om jag hade pekat på Lena när vi gick i fyran, pekat och avslöjat att det var hon som gömde skärmarna på orienteringen, så skulle jag ha fått veta vilken dålig kamrat jag var, jag skulle ha fått höra att jag ljög och förtalade Lena, och framför allt skulle jag fortfarande ha fått bära skulden för att skärmarna försvann så att hela orienteringsdagen pajade ihop. Och Lena skulle inte ha sagt ett knäpp till min hjälp.
    Men när Pia, min bästa kompis, trasslade till det för sig och rev ut ett blad ur boken för att hon hade ritat en bild där, och det var bättre att bladet fattades, tyckte hon, än att den bilden blev sedd, för den var faktiskt inte så lite snuskig, då kunde dom faktiskt inte skylla på mig. Fast den gången hade jag gärna tagit på mig skulden -- Pia måste nämligen ersätta den där boken.
    Det är väl klart, kan man säga, att om en elev förstör något, så ska det ersättas. Grejen var att boken plötsligt visade sig vara så dyr, så Pia vågade helt enkelt inte gå hem till sin mamma med den räkningen. Pias mamma är ensam med Pia, och dom har det så knackigt att jag inte fattar hur dom klarar att leva. Boken skulle i alla fall betalas. Men Pia slängde räkningen i soporna. Efter ett tag blev hon påmind och då hade priset stigit. Pia var hemma hos mig, när hon berättade, och min pappa råkade höra. Han blev, som vanligt, väldigt upprörd och tog kontakt med Rektor, gormade om oskäliga krav och jag vet inte vad allt. Och han sa också att skolfolket kunde väl ta hänsyn — dom kände mycket väl till Pias hemförhållanden och besvärliga situation, sa han. Vet ni vad Rektor säger? Låt mig höra! Vad svarar Rektor?
    (Paus för förslag)

Nänä. Eftersom ni är anständiga människor kan ni inte ens gissa.

Rektor börjar så lent och spydigt: "Jag förstår att somliga finner det upprörande att skolan kommer med skadeståndskrav när barnen vandaliserar."
    Min pappa gick nästan i luften, men det där var ändå ingenting mot nästa kommentar: "Jag kan inte hålla med den sens moral som tycks lyda att om man har taskiga hemförhållanden, så får man bära sig åt precis hur som helst utan någon påföljd."
    Sa Rektor!
    Som själv tror att han är en anständig människa på sin rätta plats i tillvaron. Det är sånt jag menar med dövhet.
    Ni tror att jag ljuger. Alla tror att man ljuger när man berättar om vad vuxna människor gör mot barn. Ni tror inte att det finns klasshat i Sverige, åtminstone inte riktat från överklass mot underklass, inte från vuxna mot barn. Men jag råkar till och med ha det där citatet skriftligt, kan visa er svart på vitt här efteråt, den som vill, att i just det sammanhang jag har pratat om nu, uttrycker så kallat anständigt folk sig fortfarande sådär den dag som idag är.
 
Lyckligtvis uppfattar inte barnet som får en kommentar av den där sorten över sig, att den kommer ur klasshat eller fascism eller den talandes egna förträngda traumatiska barndomsupplevelser, eller vad man nu kan hitta på att urskulda vuxnas elakheter och dumhet med. "Lyckligtvis" säger jag, men jag menar "tyvärr". Tyvärr tolkar inte barnet orden rätt, utan hör bara det uppbragta tonfallet. Så Pia står där vapenlös. Hon känner visserligen att det är något fel i resonemanget, men hon har ju inte orden, så slutsatsen, som Pia går hem till sin mamma med, är att det är henne, Pia, det är fel på. "Tyvärr" sa jag nu, därför att det är inte bra att barnen lär sig den där läxan: allting är mitt fel.

Jag är barn och det är mitt fel om det är kaos i daghem och skola.
    Jag är barn och det är mitt fel om mina föräldrar inte är sams.
    Jag är barn och det är mitt fel att jordens resurser förbrukas.
    Jag är barn och det är mitt fel att människor svälter.
    Jag är barn och det är mitt fel att krigen rasar.
 
Ni tycker att jag överdriver nu? Lyssna då på de barn som har lärt sig den där läxan: allting är mitt fel. Fråga dom vad som plågar dom mest i deras föräldrars gräl. Fråga dom vem som har skulden när det blir bråk i dagis och skola. Läs i dom barnböcker som tränger in på marknaden och talar om för barnen hur dom ska rädda jorden, och lyssna på barnens tolkning: eftersom jag ska städa upp, var det jag som ställde till. Och lyssna på recensenterna som ställer upp bakom dom böckerna och säger JA, SÅ ÄR DET! till barnen som skulle behöva plåster på sina trasiga samveten.
    Lyssna på barnen, och ni ska höra att ingenting jag hittills har sagt innebär någon sorts överdrift.

När jag var sju år och kom till skolan, då teg jag. Det har jag redan sagt, men jag upprepar det, för jag har inte kommit hit för att berätta om Lena (hon kommer alltid att klara sig utan att jag snackar för henne). Och inte hade jag tänkt berätta om Pia heller, fastän hon egentligen skulle behöva en hel utredning. Utan jag har kommit för att fråga er: vad var det dom gjorde med mig?
    Vad gjorde dom när jag kom där och teg? Vem kan svara på det bättre än jag själv kan, undrar ni kanske, men i så fall har ni missat vad jag har försökt säga här, nämligen att om man är sju år så begriper man inte vad som pågår, inte såpass att man kan berätta och förklara med ord. Det händer och allting är mitt fel, det är det enda. Inte såg jag vad det var dom gjorde med mig. Jag var så inkrökt i mig själv, så jag uppfattade inte några åtgärder. Då och då försökte någon bryta sig in till mig och ville att jag skulle säga något, men det var ju inte för att dom var intresserade av mig, utan därför att min tystnad irriterade.
    När Ingegjerd jagade mig för att tvinga mig att klä av mig naken ... varför det? frågar ni, och det undrade jag också: varför skulle jag klä av mig? Så här långt efteråt förstår jag ju att det var för att det var läkarundersökning och att det är enklast om man är naken, så att skolläkaren kan titta över hela barnet på en gång, men då, när jag var mitt i det, då visste jag bara att jag skulle stå naken i kön in till läkaren, naken tillsammans med dom andra flickorna, och framför allt tillsammans med killarna, som var hur äckliga som helst. Där skulle jag stå, ville Ingegjerd, men det ville inte jag, och någon läkare såg jag inte till från omklädningsrummet, utan bara äckliga killar som redan hade börjat larva sig med dom tjejer som var avklädda, så då smet jag.
    Jag hade gärna sprungit hem, men kom bara till klassrummet och där kröp jag in under min bänk och tänkte mig osynlig och bortglömd. Men inte var jag osynlig eller bortglömd. Plötsligt var Ingegjerd där och frågade: "Vad är nu det här för någonting?" och det var, som vanligt, ingen fråga.
    När jag svarade lika lite på det som på allt annat hon brukade fråga mig om på det där sättet, sa hon, utan frågetecken, åt mig att krypa fram. Precis som om hon trodde att jag hade krupit in under bänken för att det helt enkelt var kul, eller att jag satt där bara för att krypa fram så snart som någon kom och ville det.
    När ingenting hände, sa hon "Kom!" och grep efter mig. Då bet jag henne i handen, det värsta jag kunde. Det var ingenting jag tänkte ut, hugget bara blev till mellan tänderna på mig, när jag hade hennes hand framför nosen.
    Jag fick en örfil så att skallen flög av mig och slog i bänken så att den for iväg en bit. Men jag följde efter och rullade ihop mig så att det inte gick att få grepp på mig någonstans, och säkert var jag äntligen osynlig, för inget mer hände, utom att efter en lång, lång stund gick Ingegjerd. Och då vecklade jag upp mig och gav mig ut och sprang länge, länge. Och hela tiden medan jag sprang tänkte jag att det här skulle jag få fan för, man biter inte fröken, man gör bara inte det, allting är mitt fel.

Det är klart att det blev bråk, fast jag minns inte vad som hände. Det har varit så många bråk, så det går inte att hålla reda på dom enstaka. Det enda jag var rädd för var att jag skulle bli förgiftad för att jag hade bitit Ingegjerd. Men det var ingen annan som bekymrade sig om det, vad jag vet.
    Dagen därpå skulle jag till läkarundersökningen igen, eftersom jag hade smitit. Jag låste in mig på toaletten där på sjukan och vägrade öppna. Jag var livrädd nu. Killarna stod utanför och skrek att rektorn lovat att komma och röka ut mig. Men den som kom var min pappa. Han försökte inte alls få ut mig, utan vrålskällde på Ingegjerd och Inga-Gulla istället. Dom andra hade gett sig iväg, men jag var fortfarande kvar och hörde alltihop genom toadörren. Det var på det viset jag fick veta att det där skräcken jag jämt fick när jag skulle till läkaren, den berodde på en misslyckad operation som jag hade varit med om när jag var liten.
    Den operationen mindes ju inte jag, men när jag fick höra det där, då kände hela min kropp, liksom: Ja, så är det! Hela mitt jag mindes skräcken för läkarna och de konstiga apparaterna och lukten, framför allt lukten. Min kropp och min ande mindes skräcken då jag nästan dog för att dom gjorde något fel, hela mitt jag -- utom jag själv -- mindes för evigt att läkare kan göra så stora fel att man dör, men jag själv hade glömt och kunde därför inte göra något åt att skräcken rev genom hela mig när jag nu skulle till Syster och undersökningar och tandläkare och sånt. Och det var så skönt att äntligen få veta, att i hela kroppen känna att förklaringen var riktig -- det var på sätt och vis samma sak som att minnas. Och efter första överraskningen, första förvåningen, första Ja, så är det, så sjönk den gamla obegripliga skräcken undan och jag blev lugn, på sätt och vis blev jag lugn, medan en annan del av mig blev arg, den del som tänkte på (fast inte med ord, förstås) tänkte på vilken onödig ansträngning all den där rädslan hade varit -- jag hade väl kunnat få veta det där med operationen mycket tidigare!
    Pappa menade antagligen att jag inte skulle må bra av att bli påmind, han trodde väl att minnet var plågsamt för mig. I så fall menade och trodde han fel. Det är mycket bättre att minnas och ta hand om minnet med hjälp av tankar och ord, än att trycka ner minnena så att man inte förstår den mörka oron inne i själen.
    När skolan startade hade han iallafall berättat om min läkarskräck på någon blankett. Vad han nu skällde om, var att ingen brydde sig om att läsa såna där blanketter.
    Jaså, det finns blanketter om mig, tänkte jag där bakom toadörren. Står det mera på dom? Står det varför jag inte alls trivs i skolan? Är det kanske att jag har gått i en skola och fått skolskräck när jag var så liten att jag inte kan minnas längre?
    Nej, det var en alltför fånig förklaring, det insåg jag redan där jag stod. Det som just nu gjorde alla i skolan obehagliga till mods och arga, det var att jag teg. Och mitt tigande, när jag började skolan, berodde inte på någon gammal glömd händelse. Jag visste faktiskt på ett ungefär varför jag teg. På ett ungefär. I bilder och känslor visste jag, men inte i ord. Numera kan jag förklara med ord ... på ett ungefär, så här:

Vad som än kommer att hända mig i livet: det värsta som kan hända var avklarat redan innan jag började skolan. På våren, strax innan jag fyllde sju år hade jag en storebror, Jörgen, tio år äldre än jag, och en tvillingsyster, Katrin. Strax efter sjuårsdagen var båda döda.
    Det började med att Katrin fick huvudvärk så att hon bara skrek. Det var egentligen inte alls början, tvärtom, det var alldeles för sent, hon skulle ha skrikit mycket, mycket tidigare. Dom tog henne till sjukhuset men lämnade tillbaka henne. Hon skulle dö, det fanns inget att göra.
    Mamma blev sjuk av oro, hon bara gick runt, runt, stirrade och sa konstiga saker. Pappa vaktade på henne och Mormor satt hos Katrin. Jörgen ville inte vara hemma och höra Katrin plågas, och jag fick inte komma in och vara hos henne, för dom sa att hon var så förändrad. Vi, Jörgen och jag, var ute väldigt mycket. Antingen tog vi långa promenader med Buster, vår hund, eller också fick jag åka bak på Jörgens moped, och han åkte och åkte och åkte.
    Det var på Långfredagen — det var så kallt så jag hade inte följt med — då körde Jörgen ihjäl sig.
    Det gick inte att fatta. Jag visste att Katrin skulle dö, och så gjorde Jörgen det. Jag kunde inte tro på det, men det var sant. Mamma blev heltokig, pappa måste ta hand om henne. Katrin visste inte vad som hänt, men fyllde huset med sin jämmer. Mig hade alla glömt. Jag tog Buster och sprang, sprang, sprang. Jag ville bort, jag vet att jag ville bort, jag tänkte för varje steg jag sprang: "bort, bort, bort, ... " Men jag sprang i cirkel på något vis och kom hem så småningom. Ingen hade märkt att jag varit borta — för övrigt så var mamma och pappa också borta, det gick inte att ha mamma hemma, sa pappa när han kom tillbaka.
    Sen dog Katrin, det var på Annandag Påsk.
    Jag vet att det kanske låter väldigt snabbt och enkelt det här. Långfredan: Jörgen, Annandan: Katrin. Men det var en evighet, en evighet var det, och inte alls enkelt.
    Jag ville bort. Jag sprang och sprang och sprang. Buster ville inte följa med. Den här gången sprang jag inte i cirkel, jag kom verkligen bort. Men pappa kom och hämtade mig, jag minns inte var och inte efter hur länge, jag minns bara att det inte gick för sig att springa bort. Jag fick inte dö.
    Så dog Buster. Han sörjde ihjäl sig. Jag sörjde också, men mig avlivade dom inte.

Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig. Jag berättar för att ni ska förstå varför jag teg när jag började skolan. Det var inget beslut hos mig, men när Katrin dog, när hennes jämmer äntligen tystnade, då tystnade också jag. Det enda jag hade kunnat säga handlade om sorg och saknad, men allihop runt omkring mig hade sin egen sorg och saknad, så det var ingen idé att prata om min.
    Jag tror att jag idag vet bättre, att jag idag förstår att det hade varit bättre att prata och skrika och gråta så mycket som möjligt, men det begrep jag absolut inte då, när jag just hade fyllt sju år. Och Pappa begrep inte heller att vad som helst hade varit bättre än att låta mig bosätta mig i den där tystnaden. Jag längtade något så oerhört att han skulle försöka ta sig fram till mig och trösta mig, men det gjorde han inte. Han menade nog att det var hänsyn att låta mig vara ifred. Och så jobbade han med att få ordning på mamma, när hon kom tillbaka hem. Men hon var helt förstörd, så det jobbet kan inte ha varit så roligt. Och inte så lätt.
    Det där sättet som pappa fick mot mamma nu, det var det som fick mig att plocka ihop orden i min skrivbok till meningen När oron far i Mor ber Far om ro.
    "Varför gör du så här?” skällde Ingegjerd, men inte ville hon veta varför. Jag längtade något så oerhört efter att få prata om allt det här som tryckte på mig och inom mig, men den enda signal på hjälp som slank ur mig var den där meningen, och den var ju obegriplig, åtminstone för Ingegjerd som ville att jag skulle arbeta på precis det sätt som hon hade sagt.

Vi flyttade, för Mamma stod inte ut att bo kvar. Hon blev väl inte bättre av att vi flyttade, men för all del, det var nog ganska skönt att komma till något nytt, tyckte jag också, fast det frågade ingen om. Jo, förresten, Trivs du här? frågade dom mig i ett kör, när vi hade flyttat. Dom trodde visst att det där som jag gick och släpade på, det kunde man lägga av sig som en ryggsäck utmed vägen, och börja trivas hux, flux. När jag inte svarade något, lovade de att jag snart skulle trivas, snart, snart, men det som hände snart, snart, var ju att skolan började, och jag var ett enda stort svart hål inom mig, men det visste ingen.

Jag vet inte om ni råkat ut för, eller kommer att råka ut för en tigande unge. Jag förstår ju att det är besvärligt, jag kan så här efteråt förstå att jag var besvärlig, men jag kunde varken då eller nu förstå hur min första fröken, Ingegjerd alltså, kunde tro att jag bar mig åt sådär bara för att djävlas.
    Sen kan jag inte heller riktigt förstå varför Pappa inte skrev på den där blanketten, där han tydligen iallafall hade berättat om min läkarskräck, till exempel att Anettes båda syskon har nyligen dött. Jag tror faktiskt att den upplysningen hade gjort att Ingegjerd inte tyckt att jag var så förskräcklig när jag teg istället för att svara på hennes frågor. Jag frågade Pappa alldeles nyligen, varför han inte upplyste om detta, men han sa att det första han gjorde var att muntligt berätta för Ingegjerd att jag teg för närvarande, alltså då när jag började skolan, och att det berodde på att jag var så ensam eftersom vi just flyttat. Då hade hon svarat så idiotiskt, tyckte han, att han inte hade brytt sig om att berätta närmare.
    Jag kan tänka mig det samtalet, jag kan tänka mig att han tyckte att hon svarade idiotiskt. Dels därför att Pappa brukar tycka sånt om alla som inte hänger med riktigt i svängarna, dels därför att Ingegjerd verkligen var korkad, vilket jag snart själv hade upptäckt där jag satt tyst och iakttog henne.

Ingegjerd förstod inte mig, eller hon blev obehaglig till mods och allt argare och elakare och brydde sig inte om att försöka förstå mig -- och jag iakttog henne och såg henne gång på gång bevisa att hon var korkad. Fattar ni vilken bomb som ligger i en sån kombination!
    Den sprängdes när jag äntligen började prata, för då gav jag igen för allt hon gjort mig, genom att påpeka varje gång hon sa något fel, där jag visste det rätta svaret. Den stilen gjorde ju inte att någonting blev bättre, det är klart. Jag kan lugnt säga att hela lågstadie- och mellanstadietiden gick snett.
    Men det tänker jag inte berätta om nu, för här finns två tjocka böcker som berättar om det, och jag har inte kommit hit för att berätta samma sak som dom.
    Dom här böckerna skulle kanske ha kunnat förklara varför det gick snett för mig, men det måste vara någonting i dom som gör att det går snett vid läsningen också, åtminstone för somliga läsare. Det var nämligen en recensent av ungdomsböcker som skrev så här:
 

Ytterst begåvade elever kan ha tråkigt i skolan om de inte har mycket flexibla lärare, men de blir knappast systematiskt trakasserade av den samlade skolpersonalen för sin begåvnings skull. Här är det ju i stället främst Anette som tråkar sina lärare för att de inget kan och begriper och för att de skriver så dålig svenska. Att använda sin begåvning till att briljera och förolämpa andra är väl att i synnerlig grad missbruka den. Därför kan ingen hjälpa Anette.

 

Det är mer än mycket konstigt, tycker jag, att en som har till yrke att läsa böcker är så dålig på att läsa att hon inte får ut vad som är orsak och vad som är verkan. Den här recensenten ger mig skulden för att det gick snett i plugget, precis som lärare, rektor, kurator och allihop gjorde. Det var alltså jag som började bråket, tycker både recensenten och skolfolket. Men dom, skolfolket, dom hade inte tillgång till två böcker som förklarade skeendet, förklarade varför jag teg, för det var ju så det började, det var så jag började bråket: jag teg. Och det gjorde jag för att jag var död inom mig, och för att jag var barn och inte begrep bättre. Nej dom levde mitt i händelserna, mitt i bråken. Då kan det bli mörkläggning istället för överblick, och försvar av sitt eget istället för förklaringar, och själv blir man indragen, anklagad och vill skylla ifrån sig.
    Den här recensenten, däremot, hade möjlighet att få överblick och se förklaringar, men hon blev obehaglig till mods av dom här böckerna och valde att ställa sig på den sida som inte lyssnar på barnet, eller, om barnet tiger, som inte försöker tyda dom signaler som barnet iallafall skickar. Ja, det är ju ett val recensenten gör, ett val av sida och inställning till omvärlden. Ingen kan hjälpa Anette, säger hon efter att ha läst två tjocka böcker som borde ha fått henne att rycka ut och åtminstone försöka, om hon hade velat göra ett annat val. Hon valde sida, och gav mig samma besked som alla andra har gett som har blivit obehagliga till mods av mig: Ingen kan hjälpa dig, Anette. Allting är ditt eget fel.

Men jag har envisats med att vägra lära mig den där läxan som dom vuxna försöker lära barnen: Allting är ditt eget fel.
    Och det är med denna vägran fortfarande envist kvar inom mig, som jag har kommit hit idag för att fråga er vad det var dom gjorde med mig. Men dom menade bara att upplysa mig om sin uppfattning, när dom ställde det som såg ut som en fråga. Ungefär på samma sätt menar jag med min fråga inte att fråga er vad det var dom gjorde med mig, utan istället att uppmana:

Bli inte arg på dom ungar som du inte riktigt begriper dig på.  
Man kan, i spelet som pågår mellan vuxna och barn, aldrig begära att det ska vara barnet som har uppgiften att begripa spelet. Det måste vara den vuxna som ska förstå, som ska vilja förstå. Den vuxna måste lyssna, avläsa, tyda. Det lyssnande redskapet heter kärlek, och den kärleken måste räcka längre än dit man orkar.
    Den farligaste människan i ... låt oss kalla det barnomsorgen ... är inte den elaka människan, utan det är den goda människan som sätter gränser för sin godhet. Det kan gå bra länge, det går bra fram till den uppsatta gränsen, men när barnet går över den, fördöms hon desto hårdare. Då är Den Goda besviken, och det barn som har bringat godheten ur jämvikt straffas för all godhet som har staplats "i onödan".
    Det värsta då är att Den Goda kan peka på sin erfarenhet, sina meriter, sina framgångar, allt som bevisar hennes godhet. Peka och säga att när hon nu misslyckas i detta enstaka fall, då är det väl uppenbart vems skulden är?
    I själva verket ligger skulden till ett misslyckande hos den som sätter gränser för sin godhet. Skulden består i att den som gör så, den söker sitt -- medan den gränslösa godheten alltid riktar sitt sökande utåt.

Kärleken, den gränslösa godheten,
frågar från första början,
lyssnar efter svaret
och fortsätter bortom alla gränser att fråga:
     "Vad kan jag ge dig?"
Aldrig, aldrig:
    "Vad får jag tillbaka?"

Upp till bibliografin eller till "Böckerna om Anette".