Den här boken läste jag första gången sommaren 1995 och den upprörde mig mycket då och den upprörde mig lika mycket vid denna omläsning. Jag hittade den på Bokias halva bokrea förra veckan och kunde inte motstå att köpa den och kunde sedan heller inte motstå att genast påbörja min omläsning av den.

Boken är först och främst en kritik mot hela skolsystemet i den svenska grundskolan, och man känner igen sig i den värld som beskrivs med mattanter, flourtanter, skolsköterskor och så vidare. Anette är begåvad, trasig och säger vad hon tycker, egenskaper som, åtminstone enligt Pohl, inte passar i den svenska skolan. Allt hon gör missförstås och allt blir bara värre och värre ju längre man läser. Här nedan följer ett litet smakprov på vad Anettes pappa anser vara fel med skolan.

om Anette har ont i magen, så beror det på förhållandena i Matbespisningen, och så beror det på den där knekten i Gym, den där militanta icke-människan i sin mjukisoverall, hon vet ingenting om att vara rädd för bommen och plinten och bollen, och aldrig nånsin har hon stått ensam och blivit vald som den sista till laget, och så beror det på klassens lektant, den där männikskan, Ingegjerd, med sina FÖRFÖLJELSER som bottnar i att hon är okunnigare än Anette, det är ju för fan ett hälsotecken att ungen opponerar sej mot all denna vidskepelse, det är klart att hon får ont i magen, vem skulle inte få det /.../ hela den där Guldkantens skola är en enda korrupt samling imkompetenta lektanter under befäl av en poet, bara det att dom inte ens har utbildning för att klara av den lilla lekverksamhet som begärs... (Pohl, Peter (1988) 1995: Alltid den där Anette Alfabeta s.108f)

Om du känner för att läsa denna bok, vilket jag absolut tycker att du skall göra, så finns den på bibliotekets barnavdelning.