Några citat ur Kan ingen hjälpa Anette?

Gungbrädan svänger — bäst du är uppe åker du ner. Det som tynger mot marken på ena sidan lyfter den andra mot himlen. Helst skulle jag vilja veta att det till slut jämnar ut sig med upp och med ner. Men jag kan inte blunda för gungans förfärande brist på jämvikt: alltid är det barnen som förlorar, alltid barnen.

 Varje människa bär inom sig en väldig rymd. Begär inte bevis, fråga inte hur vi har utrymme för en oändlighet, alla har ändå svindlande känt att så är det. Obegripligt för matematiker och kartritare brer vidderna ut sig där inne. Att komma varandra nära, är att låta rymderna glida samman delvis. Förståelse är namnet på den upphöjda plats där utsikten öppnas över den andras landskap. Vänskap heter en annan höjd, Kärlek en tredje, men de kräver egna vandringsleder för att nås.
 

Vad vet man! Om ingen är att lita på, hur ska man då veta vad man har att hålla sig till? En man kommer till sitt viktiga vägskäl, där två kvinnor möter honom. Den ena talar alltid sanning, den andra ljuger i allt hon säger. Hur ska han få veta vem som är vem och vilken av vägarna som leder rätt?
     Om ingen är att lita på ... till slut har jag bara min egen övertygelse att rätta mig efter. Hans röst, hennes gester, ditt ansikte när du ser på mig: små, små inslag i väven jag tror på och till slut kallar verklighet. Blir jag lurad av min övertygelse? Nog blir jag, det har jag ju märkt, men hur ofta? Vill jag veta hur ofta? Vill jag bli lurad?
     Verkligheten finns inte själv. Det jag kallar verklighet är resultatet av mitt sätt att se.