Biografi

Författar gör jag på fritid, mitt yrke fram till och med november 2005 var lärare: högskolelektor på Tekniska Högskolan i Stockholm, där jag undervisade i numerisk analys, ett ämne som sysslar med praktisk matematik, beräkningar och resultatkontroll på dator, så datakunskap och programmering ingår i ämnet. Det har jag hållit på med sedan 1966 ungefär, men nu är jag pensionerad.
      Det där var kanske att börja i fel ände av beskrivningen. Bättre så här:


1947	1957	1967
1987	1997	2007

Jag föddes i Tyskland 1940. Under kriget, Andra Världskriget, som då pågick, dog min pappa. I samband med krigets slut tog min mamma, som var svenska, mig med sig till Sverige. Här har jag alltså växt upp. Jag var fyra år när jag kom hit, och lärde mig snabbt att tala svenska -- när jag började skolan 1947 kunde ingen höra att jag inte var svenskfödd. Jag var duktig i läsämnena, så det var naturligt att efter klass fyra börja i läroverk. Jag hamnade i Södra Latin, där jag gick i åtta år, fram till studenten 1959. Det var framför allt matte och fysik som blev mina ämnen, men jag fick höga betyg även i svenska. Jag var intresserad av idrott, ägnade mig åt löpning, medeldistans, med fina resultat och placeringar innan jag lade av tävlandet vid 19-årsåldern. Genom att jag kom ut på Södra Latins Sommarhem (en kollo-liknande verksamhet för skolans elever) blev jag tidigt intresserad av ungdomsfrågor. Jag började som ungdomsledare när jag var 15 år, och fortsatte med den sysslan tills jag var 30, alltså 1970.
      När jag hade tagit studenten och lumpat blev det fortsatta studier i matte och fysik och närliggande ämnen, på universitetet. Det var rätt raskt avklarat. Jag började som forskningsassistent på Försvarets Forskningsanstalt 1963, avancerade till forskningsingenjör, men tröttnade snart på det livet, gick över till undervisning och forskning på Tekniska Högskolan, fortsatte mina studier och doktorerade i numerisk analys 1975.

Hela tiden har jag, vid sidan av det här, skrivit. Jag intresserade mig redan som sexåring för att försöka hitta de exakt rätta orden för något jag ville berätta eller minnas. Det fanns mycket jag ville berätta, mycket jag bestämde mig för att aldrig glömma. Det var därför naturligt att skriva ner det eller skriva ner den fundering som vaknade när något hände. Kanske ska det kallas dagbok, det där jag skrev, eller tankebok. Vad det än kallas, blev det väldigt mycket skrivet under årens lopp, för jag slutade aldrig med det där skrivandet.
      När jag var liten var det många som sa att jag säkert skulle bli författare, så som jag höll på. Och jag hade själv sådana förhoppningar. Men jag läste mycket, så när jag blev lite äldre kunde jag ju själv se att det jag skrev inte alls höll måttet. Jag behövde inte fråga någon till råds, jag såg själv att orden jag fick ur pennan inte ens kom i närheten av det jag hade i huvudet. Då och då försökte jag mig på att göra en förbättrad omskrivning av något jag hade skrivit några år tidigare. Men inte blev det bättre.
      Ända sedan 13-årsålden sysslade jag intensivt med fotografering. Jag tyckte att jag såg en annan verklighet genom kameran, och vartefter jag blev äldre gjorde jag allt allvarligare försök att beskriva det där märkliga jag såg. Men jag var lika missnöjd med mina fotoberättelser som med mina litterära försök.
      Strax innan jag fyllde 40 kom jag på att kombinera de här intressena, och jag började ägna mig åt filmning. Studerade mycket filmteori, men lärde mig framför allt genom att själv filma. Jag lyckades bra, fick diverse priser och utmärkelser, och tyckte själv att jag äntligen hade hittat mitt rätta uttrycksmedel. Det var när jag jobbade med film som jag lärde mig konsten att lyfta fram mina tankar och göra dem tydliga för andra. Den konsten handlar mycket om att våga vara sann och ärlig, något jag nog inte förstod mig på tidigare.
      Jag kände att jag inte skulle klara att filma en hel del av det jag ville berätta, så jag återvände till att skriva om det. Och nu lossnade det; jag hade, via filmberättandet, hittat min stil. Jag gick på Ordfronts författarverkstad 1983 och kunde märka att denna min stil verkligen fungerade. Som avslutning plockade jag fram en gammal berättelse från femtitalet, dammade av och bearbetade den. Kamraterna på författarverkstan blev oerhört entusiastiska, uppmuntrade mig att gå vidare, och 1985 debuterade jag som författare med Janne min vän.
      Våren 1986 tog uppmärksamheten kring Janne, min vän fart. Jag fick Litteraturfrämjandets debutantpris och Nils Holgersson-plaketten, en utmärkelse jag inte begrep hur fin den var förrän jag fick se vilken samling författare som hade fått den före mig.
     Då var Regnbågen har bara åtta färger, på gång och jag skrev på ytterligare nästa bok, Vi kallar honom Anna. De böckerna kom ut hösten 1986 respektive 1987. Regnbågen har bara åtta färger, som gavs ut som vuxenroman, blev ytterst lite uppmärksammad, och då ibland i ganska griniga vändningar. Jag berättar där om åren närmast efter att jag kom till Sverige. Texten ligger ju rätt nära mig själv, så jag blev ganska illa berörd av den likgiltighet boken mottogs med. Så mycket häftigare reaktioner mötte Vi kallar honom Anna, där jag berättar om ett år på Södra Latins Sommarhem och i Södra Latin, mitt sista år i den skolan. Boken handlar bland annat om hur Anders (kallad Anna) mobbas ihjäl.

Jag ägnade inget större intresse åt diskussionerna kring bokens lämplighet för ungdomar, för jag var igång med att skriva fortsättningen på Regnbågen har bara åtta färger. Det är ju en lucka på nio år mellan den boken och Vi kallar honom Anna och där fanns mycket att berätta. Nu hade emellertid tiden hunnit ikapp mig och mitt skrivande. Folk tog kontakt med mig och jag blev indragen i nuet på ett sätt som gjorde att jag avbröt arbetet med regnbågsmanuskriptet och under stor upprördhet skrev Alltid den där Anette! som kom ut 1988. Det är en skolkritisk berättelse, utspelad i det sena 80-talet. Jag kunde snart märka att det inte alls var samma sak att kritisera nuet som att vara kritisk mot saker som hänt för tjugo, trettio år sedan. Jag måste byta förlag för att få ut boken och den blev ganska sågad när den kom. Dessutom var det alldeles tyst kring en liten kortroman jag hade fått ut samma år, Havet inom oss, som behandlar ett tämligen tragiskt kvinnoöde som jag har haft utsikt över, och absolut måste berätta om, och också hade berättat om genom en film några år tidigare, Resan till havet.

Fortsättningen är egentligen inget annat än en uppräkning av boktitlar, så jag tror att vem som helst hittar den delen av mig i vilket bibliotek som helst. Jag kan nämna några artiklar om mig och mitt skrivande, även dem kan man få tag på genom biblioteket:

Tidskriften Barn och Kultur, nr 6 1986:

När vänskapen gränsar till kärlek.

Helena Ridelberg har intervjuat mig om Janne, min vän.

Tidskriften Opsis Kalopsis, juni 1988:

Det händer värre saker i verkligheten.

Birgitta Fransson har intervjuat mig om mitt skrivande och lyckats få mig att ge klara svar.

Tidskriften Ordfront Magasin, nr 3 1989:

När nakna nerver blir text.

Jag berättar om tiden kring min förlösning på Ordfronts författarverkstad.

Artikeln Peter Pohl av Wiveca Friman

i boken Författare och illustratörer för barn och ungdom del Mo-P. Bibliotekstjänst Lund, 2000.

H�är sammanställs det mesta som fanns att veta 1999.

Tidningen VI, 15/4-93:

Peter Pohl, hett namn för unga läsare.

Berit Åberg har intervjuat mig.

Tidningen IDAG, 21/8-93:

Mångtid och labyrinter i stället för hjältar och kronologi.

Magnus Haglund har intervjuat mig.

Uppslagsverket Författaren själv, Bra Böckers Förlag, 1993.

Lena Kjersén Edmans böcker: Författare som stör -- och berör

och Fantasy & Reality, unga böcker (Biblliotekstjänst 1998 resp 2008)

har varsitt långt kapitel om mig och några av mina böcker.

Wiveca Frimans doktorsavhandling, 2003:

Växandets gestaltning i Peter Pohls romansvit om Micke.

Monica Nordström-Jacobssons doktorsavhandling, 2008:

Peter Pohls litterära projekt

Så ytterligare några fakta av det slag jag får frågor om:
      Jag skriver huvudsakligen på dator men jag har inga svårigheter med att skriva för hand, när så behövs. Bearbetning av det skrivna gör jag dock alltid på datorn. Jag tar gärna långa, långa skrivpass, en hel natt kan gå utan paus, när jag är i humör för det. Men jag klarar också bra att skriva en liten stund eller någon timme eller vad som blir möjligt just den gången. Jag har inga svårigheter att komma igång, behöver inte sitta och samla mig och fundera och byta kläder och dricka kaffe och allt möjligt sånt där, som jag har hört att det finns de som kan få sin skrivtid att rinna bort med. Förmodligen sköter jag den där kraftsamlingen omedvetet, när jag tvingas bort från skrivandet av annat.
      Jag börjar aldrig skriva på en bok förrän jag vet hur den ska sluta. Då har jag (i huvudet eller nedskrivet) en grov plan för handlingen. Mestadels skriver jag först de avsnitt jag är ivrigast på, lägger dem sedan i rätt ordning och fyller ut mellanrummen. Någon enstaka gång händer det dock att jag skriver en bok i rätt ordningsföljd. Hur helheten än har kommit till, så ägnar jag sedan en avsevärd tid åt att gå igenom manuskriptet och ändra: lägga till, ta bort, formulera bättre. Jag fäster stor vikt vid just formuleringarna, och ger mig inte förrän jag är nöjd, dvs när jag har lyckats uttrycka det jag från början ville ha sagt. Under detta arbete tänker jag inte på någon särskild läsare. Jag brukar säga (och så är det också) att jag riktar mig till mig själv, den kille jag var en gång, som gick på biblioteket och försökte hitta Boken Som Skulle Förklara Tillvaron. Jag bryr mig alltså själv inte om ifall jag på så vis kommer att skriva en bok för ungdomar eller vuxna, det är något som förlaget avgör.
      Som kanske framgår av det jag nu har sagt så hämtar jag inspiration och material till mitt skrivande ur verkligheten. Mina dagböcker, tankeböcker och tidiga skrivförsök är en oerhört rik källa att ösa ur, när jag berättar om det förflutna. Jag bearbetar naturligtvis detta material en hel del, men jag behöver inte fantisera särskilt mycket, tycker jag.
      Jag har fortfarande mycket kvar att berätta, och jag får nog mera gott om tid nu när jag har blivit pensionär. Visst saknar jag kontakten med vardagslivet som den yrkesverksamma tiden gav, och som inspirerade till nytt skrivande. Men jag har mycket från den tiden som ligger och väntar på att bli färdigbehandlat, så jag ska nog inte sakna sysselsättning.
      Filmandet kom av sig i och med att jag hittade min litterära stil. Den sista film jag gjorde, 1991, Det blir bättre nästa gång, fick mycket bra framgångar, i synnerhet utomlands. Men det blir nog ingen "nästa gång".

Jag bor sedan 1969 i villa i Tyresö, söder om Stockholm, med min fru. Jag har en dotter (född 1972), som vistas på andra håll sedan några år. Hon forskar i kemi och reser mycket i världen.
      Jag rattar en Volvo, men åker hellre kommunalt, eftersom detta ger så mycket mer kontakt med det sanna livet. Jag läser mycket fack- och skönlitteratur (men kan just inte peka ut någon favoritförfattare), går på bio och teater, lyssnar på musik, umgås med människor och motionerar på den fritid då jag inte skriver, vilket jag dock mestadels gör.
      Jag tycker om alla mina böcker lika mycket. Några av dem har jag serverat rätt många kommentarer till. Ett antal av dessa kan du hitta via länkar i bibliografin.

Tack för ditt intresse!
      Peter Pohl

Upp till hemsidan.
(Senaste ändring av denna sida: 10 juni 2010)