Frågor till och svar från Peter Pohl

Efter ett försök till sökregister följer en del frågor som jag har fått och mina svar på dessa. Jag håller mig här helt till sådana frågor som inte besvaras på andra ställen på mina webb-sidor.

Sökord



Anföringstecken Anette Arbetsdagen Hur avsluta en text? Boktitlar Budskap Bästa bok jag läst Min bästa bok Bästa författare Hur börja en text? Cilla suite Citattecken Du-form Dumma frågor Döden Hur formulera sina tankar Författaryrket Granska andras texter Henriks sagor Håller på med nu Inspiration Jag-form

Jag saknar dig, jag saknar dig! Janne, min vän --- titeln Beskrivning av karaktärer Konstig bok Konstigt slut Kritiker Källor Leena Levebröd Mickes sagor Beskrivning av miljöer Mitt namn Namn på böcker Namn på personer Nu-form Numerisk analys Obegripligt Omdömen Ondskan I vilken ordningsföljd skriver man? Hur få publicera Pappor Processen

På gång Recensenter Sagor som tröst Sjukjournaler Alltför självkritisk Skriver just nu Skrivprocessen Sommarhemmet Stil Strukna texter Syfte Talstreck Tempus Hur lång tid Tips Titlar på böcker Tryckfel (Anette) Trött på att skriva Val av motiv Varför skriver jag? Vem kan skriva Våld Växer texten fram?




Tillbaka till min hemsida.





Tips Hjälp Tillbaka till Söklistan

Har du något tips om vad jag ska ta med i min litteraturuppgift? Om det är så att du skriver om boken, så tycker jag att du ska skriva vad du får ut av den och varför du blir berörd av den (inte bara att du blir det). Om det är så att du skriver om mig, så har jag den personliga uppfattningen, vilken nog inte Skolan delar, att jag, min person, inte är intressant, utan det är i böckerna man hittar "mig", och där man ska söka. Har du några författartips till en som vill bli författare? Det är inte mycket jag har att komma med, eftersom var och en skriver på sitt sätt. Här på hemsidan eller under olika länkar, rättare sagt, strör jag påståenden om min syn på skrivandet. Sådant kan kanske tjäna som tips.       Grundregeln måste i alla fall vara, om du menar allvar med skrivandet, att skriva om det du verkligen vill skriva, att du har något som måste skrivas, som tvingar sig fram. Och detta ska du verkligen ta tag i, jobba med, tills texten blir som du vill att den ska vara. Det blir den knappast första gången, knappast andra gången, kanske inte under flera års försök. Men till slut, om du verkligen skriver det som du måste skriva. Allt annat kan du strunta i --- åtminstone utanför skolans ramar. Jag är så självkritisk, hakar ofta upp mig för att jag funderar över om det jag skriver verkligen är tillräckligt bra, om jag inte ska skriva på något annat sätt i stället. Borde man kanske låta bli sådant, bara skriva rakt av, och ändra saker efteråt istället? Det är du själv som är den kritiker du måste lita på och lyssna till. Så länge du inte är säker på att det du skriver är bra, i den meningen att det är precis så du vill ha det, så bör du inte släppa ifrån dig texten. Visst kan du skriva rakt av som det faller dig in och sedan ändra när du kommit till slutet. Men när ändringarna (kanske flera gånger om) är gjorda, det är då du bara har dig själv att lita på. Det där att ändra och gå igenom gång på gång är nog väldigt tråkigt om man inte verkligen har en drivkraft: att man känner att det man skriver är angeläget, att man brinnande gärna vill ha det sagt. Har man inte det orkar man nog inte hålla på och peta med ändringarna. Hur gör du när du ska börja på en berättelse? Bestämmer du händelser från början eller låter du berättelsen "växa fram"? Jag har mestadels helheten klar för mig från början. Jag hämtar det mesta av mitt skrivande ur verkligheten, så det blir därför inte fråga om att låta någonting växa fram på egen hand. Utan att veta slutet på historien kan jag inte börja på den. Skriver du i en bestämd ordning eller beskriver du händelser i berättelsen i takt med att du kommer på dem? Jag brukar börja med de moment som jag tycker är viktigast eller helt enkelt roligast. Som jag svarade på föregående fråga, så hämtar jag det mesta av mitt skrivande ur verkligheten, därför är det inte så att jag "kommer på" saker vartefter. Ofta sparar jag början nästan till sist, när bokens agerande har blivit tydliga. Det kan annars lätt hända att en personbeskrivning som har gjorts för tidigt låser den personens handlande i den fortsatta texten. Jag avslutar med att foga ihop de delar jag har börjat med, så att även läsaren förstår vad det är jag berättar. Hur ska man göra för att det man har i huvudet (och det man kan säga) ska komma ut på papperet? Öva, öva, öva, öva, öva, öva, öva, ... Och läs mycket, med mycket öppna ögon -- när du tycker att en tanke som du själv har haft, har skrivits precis riktigt av någon annan, studera då själva formuleringen, försök att hitta vilka ord, ordföljder, skiljetecken ... som ger dig den där aha-just-det-känslan. Jag skriver mycket noveller och berättelser men de flesta är inte slutskrivna. Hur ska man bra och enkelt avsluta noveller och liknande? Ungefär samma svar som ovan. Jag är egentligen inte rätt person att svara på just denna fråga, eftersom jag aldrig börjar skriva på någonting innan jag vet hur det ska sluta. Men jag tror att problemet kan uppstå för den som skriver huvudsakligen för att det helt enkelt är kul att skriva (och inget ont i den glädjen, men detta är väl just övningsstadiet i skrivandet). Men om drivkraften bakom skrivandet är att du absolut måste få berätta, så tror jag att slutet kommer helt naturligt, när du har fått ur dig det där viktiga. Kan vem som helst skriva en bok, en 18-årig tjej utan en 50-årings livserfarenhet? Det tror jag. Och ju angelägnare det känns för henne själv att få någonting sagt, desto mindre spelar åldern roll (ex Anne Franks dagbok). Men om drivkraften är skrivlust helt enkelt (vilket inte alls är BARA) så bör hon, vilken ålder det än handlar om, börja med kortare saker, just för att inte ta död på skrivlusten. Och medan hon håller på med det, så blir hon dels duktigare på formuleringar m m, dels äldre, dvs får kanske intressanta upplevelser och erfarenheter att skriva om och som hon sedan också klarar att skriva om -- men det behöver nog inte dröja ända till 50-årsåldern. Skulle jag kunna få skicka sådant som jag har skrivit och skulle du kunna läsa det och säga vad du tycker? Kanske är jag en kompetent skrivare för egen del, men det är en helt annan sak att behärska konsten att läsa andras texter för att bedöma dem. Den läsarten har jag inte månat mig särskilt mycket om och jag har också tappert hållit ifrån mig uppdrag av typen att sitta i jury vid litterära tävlingar.       Jag förstår ju att du tycker att en sådan granskning skulle kunna vara ett stöd för dig, men jag menar alltså att jag inte är kompetent att göra granskningen på önskvärt sätt. Min egen väg till författandet har jag beskrivit på andra håll, men jag kan här fylla i att någon gång i min ungdom frågade jag kanske någon till råds. Det var misslyckat: inte fanns det någon människa då, vare sig vuxen eller jämnårig, som kunde förstå hur det brann bakom de ganska valhänta texterna. Om någon hade förstått, vad i all världen skulle hon eller han ha kunnat säga till mig? Att elden ska brinna? Att den en gång ska slockna? Det tog mig en massa år att hitta mig själv, min kärna av Jag, bakom det jag hade skrivit i ungdomen och att lära mig den form för skrivandet som gör det skrivna begripligt för andra. Det där är en process, en lång process, som knappast kan förkortas av att någon kommer med synpunkter under dess ömtåligaste faser. Så jag tackar för ditt förtroendet, men jag måste tyvärr tacka nej. Hur ska jag gå tillväga för att få en bok publicerad? Jag har just inga allmänt fungerande tips. Det avgörande är nog att lämna manuskriptet till rätt ställe. Du får undersöka vilket förlag det är som ger ut böcker i den stil som du tycker att din bok är. Sedan är det "bara" att ringa förlaget, säga i växeln att du har ett manus att erbjuda (observera att du erbjuder, inte hemskt gärna skulle vilja att de har nåden att ta sig en titt), så kopplas du till någon. Håll reda på namnet! Man brukar bli vänligt bemött i det här första steget. Blir du inte det, så ska du nog inte bry dig om det förlaget.       I enlighet med vad ni kommer överens om, blir det att skicka eller gå dit med manuset (läsbart på papper). Du ska alltid ha ett eget exemplar kvar. Inom två månader bör de svara. Om så inte har skett, kan du höra av dig igen och fråga hur långt det har gått. Av svaret får du försöka lista ut om de alldeles strax är klara eller om manuset bara har blivit liggande. I det förra fallet ger du dem (motvilligt) ytterligare någon tid, kanske 14 dagar. I det senare kräver du tillbaka manuskriptet omgående. Det är nämligen inte sannolikt att ett förlag som låter ditt manus ligga oläst i två månader, kommer att vara särskilt aktivt med att hjälpa boken fram i ljuset ifall manuset omsider blir antaget.       Blir manuskriptet antaget, vill förlaget förr eller senare ha det på diskett. Detta är en tjänst du gör, genom att du besparar förlaget sättningsarbete. För den tjänsten ska du ha diskettersättning, något antal kronor per tusen tecken. Om förlagets begäran kommer efter att ni har skrivit kontrakt på utgivningen, ska du fråga hur stor ersättningen är. Tänker de inte betala något alls, är det bara att säga att du i så fall inte kan lämna någon diskett. Det finns förmodligen inget förbehåll i avtalet som tvingar dig. Finns det något förbehåll där, så ser du det när du ska underteckna avtalet, och tar upp frågan på det stadiet. Kommer förlagets begäran innan ni har skrivit kontraktet (eller finns den inskriven i kontraktet) så ska den självklart åtföljas av upplysning om diskettersättningen. Annars måste du fråga och se till att få fram ett besked.      Som du förstår av det här, måste du vara lite tuff, vilket kan kännas besvärligt för den som står med sitt första manus. Om du vet med dig att det du har skrivit är något värt, så är det också värt att du strider lite.






Namn på personer och titlar på böcker Tillbaka till Söklistan	Hur uttalas ditt namn? Peter precis som vanligt, Pohl med å-ljud. Hur får personerna i dina böcker sina namn? Jag har inga djupare avsikter med mina namnval. Eftersom det mesta jag skriver är hämtat från verkligheten, försöker jag se till att verklighetens personer inte blir utpekade. Somliga namn låter helt enkelt trevliga (eller otrevliga) i mitt tycke. Varför heter alla något på Ing i "Alltid den där Anette!"? Naturligtvis är det inte en slump att skolfolket i Anette-böckerna har förnamn som börjar på Ing och efternamn som är orimligt löjliga, men det finns faktiskt ingen djupsinnig orsak heller. Från början tänkte jag att de skulle heta Ingegjerd allihop, men det blev förstås för rörigt. Tanken är att alla Ing-personer representerar ungefär samma sak (i förhållandet till Anette), så då är det inte så noga med att läsaren kan hålla reda på vem som är vem. Hur får en bok sin titel? För mig är det aldrig så att titeln är en utgångspunkt för boken. Tvärtom, så kommer titeln mestadels ganska sent i skrivandet. Någon i boken kan säga något som känns som en bra titel. Det har hänt att jag sitter med olika titlar som känns bra allihop. Då väljer jag helst den kortaste. Om lika bra förslag dessutom är lika långa så krisar jag ihop. Senaste exemplet på såväl ett lätt val som en kris: jag hade "Det finns saker som man inte kan berätta" som jag tyckte var för långt, jämfört med "Allt kan man inte säga" och "Man kan inte säga allt". Varför "Janne, min vän" och inte "Min vän Janne"? Jag tyckte att det finns många böcker som heter Min vän någonting. "Min vän Silver" exempelvis, är en hästbok. Men, framför allt, är Janne huvudsaken, viktigare än Jag, och bör därför stå först. Vidare kan den här titeln även läsas som ett anrop: Janne, min vän! vilket inte går med "Min vän Janne". Och så är det bättre rytm i titeln, med den här ordföljden.       De flesta översättare har känt min avsikt. På engelska blev boktiteln "Johnny, my friend", medan filmen fick namnet "My friend Joe" Så det är inte alla som tycker lika.
Jag saknar dig, jag saknar dig! Tillbaka till Söklistan	Vem har skrivit Cillas och Tinas dikter i boken? De flesta har verklighetens tvillingsystrar, Jenny och Kinna, skrivit på engelska, varefter jag har översatt till svenska, varefter Kinna har godkänt översättningen. Några enstaka dikter skrev flickorna på svenska och då har jag inte gjort något annat än rättat stavningen när det behövdes. Finns "Cilla suite" inspelad så att man kan höra den? Nej --- och var glad för det! Troligen låter den bättre i din fantasi än någon inspelning skulle göra.






Sommarhemmet Tillbaka till Söklistan	Finns Sommarhemmet (i böckerna om Micke) på riktigt? Ja, det fanns på riktigt. Ute på Värmdö, vid Myttingeviken fram till och med sommaren 1967, och sedan ute på Blidö, där lite vartefter det som var karakteristiskt för Sommarhemmet tunnades ur. Så nu kan man inte säga att det finns längre, även om Sunda kollo på Blidö finns, med sina byggnader, vid det här laget kostsamt renoverade. På somrarna är där kollo; mellan dem fungerar Sunda som konferenshotell och kursgård.       Sommarhemmet på Värmdö såldes efter några år till Finska Församlingen, och så har det förblivit. Allt är således precis som det står i slutet på "Klara papper är ett måste". Inklusive hur det gick till att Södra Latin släppte Sommarhemmet. Det mesta ser fortfarande ut som det gjorde på "min tid". Utgård är visserligen rivet, men återuppbyggt. Solgård är tillbyggt och renoverat, en bättre bastu har byggts ... Inomhus har man flyttat väggar och dörrar, och de gamla väggmålningarna är förstås försvunna. Det verkar handla om helt olika sommarkollo i "Medan regnbågen bleknar" och i "Vi kallar honom Anna". Men det är det väl inte? Hur kan det ha blivit så? Jag har försökt beskriva och förklara utvecklingen i "Vilja växa". Det är en tjock bok. De många sidorna behövs bland annat just till den här utredningen, så jag klarar inte av att sammanfatta svaret här. Som (kanske) framgår av "Klara papper är ett måste", så innebar erfarenheterna av det som händer i "Vi kallar honom Anna" ett stopp för den där utvecklingen. En vändpunkt, som märktes redan sommaren därpå.
Leena Tillbaka till Söklistan	Hur gick det sedan med förhållandet mellan Leena och Micke? En fråga av den sort som jag inte kan (eller vill) svara på. Att Micke i stor utsträckning men inte helt, är jag, kan (eller vill) jag inte förneka. Men övriga personer i mina böcker har jag på diverse sätt skyddat mot utpekande (undantagandes Råttan förstås). Det bör jag fortsätta med.
Anette Tillbaka till Söklistan	Berättelsen "Då skall jag vinka tillbaka" finns ju nästan likadan i "Alltid den där Anette!". Vad kom först - romanen eller berättelsen? Första skrivna version var svar på en övningsuppgift i den skrivarverkstad jag deltog i hösten 83. Uppgiften var att skriva 1 à 2 A4-sidor under rubriken "Avlyssnat samtal" med det extra villkoret att de talande inte skulle uttala vad de egentligen pratade om. Efter rejäl omarbetning kom det samtalet sedan in i boken, och med måttlig bearbetning kom bokens version till Kamratposten 1991 som en liten novell, och även till tidskriften Barn och cancer, 1998. Eftersom det skulle vara en ren dialog, så ingick inte Anettes tankar och beskrivningen av miljön i "Avlyssnat samtal". En enda mening skrev jag, som inte kan sägas ingå i dialogen, och den meningen uttalade kamraterna på skrivarverkstan sin största förtjusning över: "Det vart tyst och det gick en stund." "Kan ingen hjälpa Anette?" skriker efter en fortsättning. Blir det någon? Det skulle kunna ha blivit om inte två hinder hade funnits. Det ena är att det inte gick så bra för verklighetens Anette -- ja, hon finns, hon också -- som jag trodde när jag var färdig med de två böckerna om henne; och jag är, trots min påstådda svartsyn, inte så förtjust i att berätta om ledsamheter som är direkt deprimerande. Det andra hindret är att jag hejdas i min framfart av att förlagen envisas med att ge ut mina böcker som ungdomsböcker och att bokbranschen kallar mig barnboksförfattare. I den rollen kan jag inte skriva vad jag vill. Faktum är att jag skulle vilja skriva om Anette, men inte instängd i ungdomsbokens fängelse.