Frågor till och svar från Peter Pohl

-----

Anförings-
tecken
Citattecken
Talstreck
Tillbaka till
Söklistan
Talstreck förekommer inte så ofta i dina böcker. Har du en förklaring varför?
Talstreck (tack för att du inte säger pratminus!) är inte riktigt min melodi, nej. Dock förekommer de i några böcker. Jag använder mig ofta av tekniken att låta tankar övergå i tal och även åt andra hållet: tal mynna ut i tankar. Jag skiftar också mellan indirekt och direkt anföring; just den tekniken använde jag flitigt i min första bok, Janne, min vän. Då och då vill jag att läsaren, åtminstone en stund, ska undra ifall orden verkligen uttalades eller bara blev tänkta. Alla de här tre stilgreppen skulle fördärvas om jag måste använda någon form av anföringstecken.
        Talstreck är det minst hindrande av de citattecken som finns, eftersom jag åtminstone mot slutet kan låta tal övergå till något annat. Därför använder jag tecknet i några av de böcker där jag inte behöver den här glidningen mellan olika sorters tal och tankar.

På förlagen händer det att redaktörerna har synpunkter. Så var det exempelvis med Janne, min vän som jag hade skrivit utan talstreck. Redaktören ville ha dem. Jag var avvisande men det var ju min första bok, så någon på förlaget slog sig ner och infogade talstreck. Efter ett tag konstaterade vederbörande att det faktiskt inte fungerade och gav upp ansträngningarna. Sedan var det tydligen inte lika lätt att ta bort strecken. Därför finns talstreck lite här och var i den boken, helt inkonsekvent, kan en uppmärksam läsare tycka. Själv har jag vägrat att befatta mig med dem; jag tycker att den ordningsfrågan får vara förlagets sak, trots att jag har bytt förlag.
Tryckfel
Tillbaka till
Söklistan
Nog är det väl något fel på dateringen på sidan 347 i "Kan ingen hjälpa Anette?"?
Visst är det (i första upplagan)! Där ska stå Onsdag 21 april. Första upplagan kom ut med fel datum där. Ungefär hälften av upplagan blev rättad med klisterlapp. I senare upplagor är det förhoppningsvis rätt.

-----

Stilen
Tillbaka till
Söklistan
Kan du förklara hur "din stil" är?
En sådan sak är jag kanske den sista som kan förklara. När jag någonstans på hemsidan säger att jag hittade min stil, menar jag att jag uppnådde ett stadium där jag jag var nöjd med vad jag skrev. Vad som utmärker min stil, det är något som litteraturvetarna ägnar sig åt att utreda.
Skriva i
jag-form
Tillbaka till
Söklistan
Du använder oftast första person singularis -- jag -- även när det inte kan handla om dig själv. Kan du förklara varför?
Jag tror inte att någon läsare (förutom ett par analfabetiska recensenter) förknippar bokens jagberättare med mig personligen. Istället drar jag-formen in läsaren i berättelsen, tycker jag. Läsaren blir "jag", och det gillar jag. Men framför allt gillar jag att en jagberättare inte kan veta vad som pågår i huvudet på en annan person och inte heller vad man säger i det stängda rummet på andra sidan gatan. Jagberättarens utsikt är begränsad och tvingar min text att stanna hitom gränserna. Därför får läsaren lista ut vad det egentligen är som händer bakom ryggen på berättaren. Så är ju verkligheten beskaffad. Någon allvetande berättare, som reder ut livet åt mig, har aldrig jag träffat.
Skriva i
du-form
Tillbaka till
Söklistan
I "Vi kallar honom Anna" använder du du-formen. Varför gör du det?
Boken har också en jag-berättare, Micke. Det problem jag behövde lösa var hur Micke skulle kunna berätta sådant han inte kände till. Lösningen var just du-formen, där duet är Anna. Läsaren följer utan vidare med ett du utom synhåll för berättarjaget, vilket inte alls skulle fungera om Micke berättat om Anna i tredje person. Ett stycke fram i boken får man veta att Anna berättar för Micke vad han har varit med om. Jag har inte hört någon läsare som inte redan har känt på sig att det är så det måste ha gått till.
     Någon uttolkare av mina texter, en som verkligen förstår sig på sådana saker, har sagt mig att läsaren omedvetet uppfattar du-formen som tankar eller tal vid en grav. Precis så hade jag nog inte tänkt mig, men den läsarten vore ändå inte helt fel. En annan förståsigpåare har sagt att du-formen, mer än någon annan form, drar in läsaren i texten. Kanske har de rätt, dessa som vet. Själv tycker jag, när jag läser en du-bok, att jag inte ett enda ögonblick känner det som om orden riktas till mig. Vad tycker du?
Skriva i
nu-form
Tillbaka till
Söklistan
Du skriver nästan alltid i presens. Är det ett medvetet val?
Ja, det är ett medvetet val. På samma sätt som jag-formen åstadkommer nu-formen att läsaren blir mer indragen i händelserna, och att berättarjaget inte kan rapportera från Utsiktspunkten Efteråt. Berättaren vet alltså inte vad som kommer att hända. Vilket absolut inte är samma sak som att författaren inte vet det. Det vore en klar katastrof, enligt min uppfattning.
      Bra att du säger "nästan alltid" eftersom jag faktiskt använder mig av de flesta tempusformer vartefter hur jag tycker att de lämpar sig. Allt skrivande sker medvetet. Såväl form som enstaka ord är resultat av val.
Källor, motiv
och miljöer
Tillbaka till
Söklistan
Finns det någon speciell förklaring till att du för mesta skriver om ungdomar?
Förklaring, tja. Speciell, mja. Jag tycker att ungdomstiden är människans mest levande tid. Jag tror att ingen kan förneka att den tiden betyder allra mest för de allra flesta. Det händer mycket, mycket under den tiden, som jag tycker är värt att uppmärksamma, händelser både runt omkring den unga människan och inuti. Grunden läggs för den varelse som den vuxna människan sedan ska gå omkring med jämförelsevis länge. Från min utsiktspunkt, gott och väl en bit in i andra halvan av mitt liv, tycker jag helt enkelt att det är intressant att se, minnas och skriva om ungdomar.

Du skriver mest om tjejer. Och inifrån dom, fast du är man. Varför väljer du det perspektivet?
Jag håller inte med. Jag skriver ungefär lika mycket om killar som om tjejer. Och inifrån? Om jag inte minns alldeles fel, så berättar så gott som alla "mina flickor" i tredje person, medan de flesta pojkarna berättar i första person. Om läsaren sedan känner texten som om den kommer inifrån, så är det bara bra, tycker jag.

I böckerna som handlar om 40- och 50-talen beskriver du miljön mycket noga. Men när handlingen ligger i nuet, så får läsaren veta väldigt lite om platsen. Varför gör du så?
Eftersom jag hämtar underlag till mina böcker i verkligheten är det ofta viktigt att skydda inblandade människor genom att inte med en noggrann beskrivning peka ut den plats där de bor. När mer än trettio år har gått, så gör det ingen skada om en intresserad läsare uppsöker platsen för händelserna. Då är det också roligt om det går att känna igen miljön eller se hur den har förändrats.

Finns det något som är speciellt viktigt att tänka på när man ska beskriva miljöer och karaktärer?
Som läsare är jag rätt nöjd om jag själv får tänka mig miljön i de fall berättelsen inte verkligen måste ha en viss bestämd miljö för att bli begriplig. Jag räknar med att min läsare fungerar likadant.
            Karaktärerna ska helst beskriva sig själva, dvs genom vad de gör i berättelsen. Det är min uppfattning, men jag vet att många ägnar mycket utrymme åt att förklara vad det är för en människa vi ska få möta i berättelsen. Så det är nog inte fel, men varför göra så? undrar jag. Är det en stövel, ska väl det märkas på vad han gör i texten. Samma sak ifall det är en god varmhjärtad människa som agerar.
          Nå det speciellt viktiga som du efterfrågar, det är nog att en karaktärsbeskrivning blir logisk och sammanhängande. Även om det skulle vara en ologisk och inkonsekvent människa du skriver om, får inte beskrivningen vara ologisk. Samma sak kan sägas om miljöer. Utan beskrivna ombyggnader kan inte en våning rätt vad det är ha en annan planlösning än den du först har angett eller antytt (såvida du inte skriver en magisk historia där den sortens förvandlingar hör till vardagen -- då blir det detta som är logiskt).

Varför skriver du så mycket om sådant som är svårt i livet: död, sjukdom, våld, ondska ...
Därför att sådant är verkligt för så förfärande många människor -- vuxna, ungdomar och barn -- att det vore ett svek att tiga om deras livs villkor, när jag väl har fått ta del av dem, det vore en skam att skriva små solskenshistorier eller annat likgiltigt strunt, efter att trasiga människor har berättat för mig.

Hämtar du inspiration i böcker av andra författare?
Nej. Jag läser mycket, men försöker undvika att skriva vad andra har skrivit.

Vad inspirerar dig att skriva?
Verkligheten. Den som utspelas eller skulle kunna utspelas. Den jag ser, eller skulle se om jag fick tillträde.


-----

Sagor
Tillbaka till
Söklistan

Vad har du för teori om sagor? Tror du att det är de som räddar oss från att gå under? Måste vi gömma oss i fantasin och i sagor när vi har det svårt som barn?
Jag tror att det skulle vara att gå för långt att säga att jag har någon teori om sagor. Som många andra tycker jag om dem, vissa av dem, finner och har framför allt funnit glädje och tröst i somliga. Har funnit att det finns sagor som berättar bättre sanningar om verkligheten än den mest ambitiösa facklitteratur eller realistiska berättelse gör.
     Jag tror att barn som har det svårt nog kan finna tröst i sagor, men det behövs också en viss sorts mottaglighet för att sagornas tröst och visdom ska gå in. Det barn som är på väg att gå under till exempel på grund av misshandel, ska nog först ha mer handfast hjälp än sagor.
     Jag vill reservera mig lite mot formuleringen att "gömma sig i fantasin och i sagor". Det viktiga är nog inte flykten och gömstället, utan själva kraften som utgår från fantasins källa och sagans innebörd.

Varför pratar Henrik så mycket i sagor?
Han är ett barn, han har serverats sagor, han har uppfattat värdet i sagornas symbolspråk, hur man tränger bakom verklighetens gömmande skal genom att ersätta de skrämmande verklighetsorden med sagans symbolord.
     Det vill jag tro är anledningen till hans prat. Eftersom det till stor del är mig själv jag beskriver, så kanske jag så här långt i efterhand läser in sköna förklaringar i något som då det pågick inte alls var så märkvärdigt. Just för att den risken finns har jag i böckerna avstått från att presentera mina vuxna tolkningar av barnets handlingar. Därför avstår jag också helst från att utanför böckerna gå in på alltför djupsinniga eller kanske långsökta förklaringar.

Sagorna som Micke berättar för Sanna förbryllar mig. Om Micke fanns, skulle han verkligen kunna berätta en saga som den om regnbågen?
Micke har (i Medan regnbågen bleknar) insett att goda sagor berättar mer om det viktiga livet än de så kallade realistiska historierna gör. Liksom de flesta ungdomar, växer han för en tid bort från den insikten, vilket nog märks i Vilja växa, men hur den först nådde honom kan man möjligen förstå av Regnbågen har bara åtta färger.


-----

Omdömen
Tillbaka till
Söklistan

Vilken av dina böcker tycker du är bäst?
Vilken bok tycker du att du har lyckats bäst med?
Jag tycker lika mycket om samtliga mina böcker. Jag släpper inte ifrån mig ett manus förrän jag är nöjd med det. Och att vara nöjd med det skrivna betyder för mig att ha lyckats.

Vilken bok av någon annan författare tycker du om?
Jag vill inte peka ut andra författare. De är mina vänner, kolleger, rivaler, fiender, ... vilketdera som än är fallet, så tycker jag att det vore fel mot många, många, att nämna några enstaka.

Vilka fem författare tycker du har haft störst betydelse inom litteraturen under 1900-talet?
Jag svarar ungefär som ovan. Dessutom måste jag påpeka att jag inte är litteraturvetare; jag är inte kapabel att ge mig in på en så stor fråga.


-----

Strukna
texter
Tillbaka till
Söklistan

Sparar du avsnitt som du stryker ur dina manuskript?
Somliga saker sparar jag. Exempelvis finns mycket av det som blev borttaget ur "Klara papper är ett måste" sparat här .


-----

Pappor
Tillbaka till
Söklistan

Varför får inte pappan i "Jag är kvar hos er" vara med och berätta själv?
Som du kan läsa på bokens webbsida, så har jag intervjuat hela familjen. Vid ett tillfälle frågade jag pappan om han skulle känna sig undanskuffad ifall han inte fick egna kapitel, som de andra. Det skulle han absolut inte. Anledningen till att jag (och han) tyckte att det var onödigt var att det han hade att säga skulle egentligen bara ha blivit en upprepning av vad mamman sa. Men att han inte berättar själv betyder ju inte att han inte hade någon viktig roll -- det tror jag framgår av vad mamman berättar.

Varför har du gjort pappan i "Alltid den där Anette!" så korkad?
Historien är till största delen hämtad ur verkligheten; då blir folk som de blir. Att han är korkad får vara din tolkning. Jag tycker att det verkar som om han försöker prata med korkade människor på deras villkor. Hans största misstag är nog att han ingenting berättar för skolfolket. Anledningen är att han tror att olämpliga uppgifter om Anette i så fall skulle hamna i något dataregister för all framtid. Helt fel tror han väl inte, men knappast helt rätt heller.

Varför finns det nästan aldrig någon pappa i dina böcker?
Jag vet inte vilka böcker du kan tänka på. Såvitt jag minns så finns det en pappa i alla böcker som handlar om ungdomar eller barn. Kanske misstar du dig, helt enkelt: läser något som du tror istället för något som jag har skrivit. Det händer mig ofta.

Jag menade: någon vanlig pappa.
Det här är riktigt svårt att svara på. Vad är en vanlig människa för någonting? I synnerhet en vanlig pappa? Jag tror att du egentligen vill fråga någonting annat, men jag vet inte vad.


-----

Processen
Tillbaka till
Söklistan

Beskriv din process vid skrivandet
Jag har svårt att få grepp om ordet "process". Det låter tungt och rationellt. Men mycket av mitt skrivande sker med lust och lätthet. Ibland jobbar jag si ibland så. Det går inte att ringa in en typisk process eftersom det ser ut så här när jag skriver: ibland kortkorta skrivpass, ibland flera timmar långa. Ibland skriva från första till sista raden i historien, ibland skriva först några avsnitt som känns angelägna var som helst i historien och sedan fylla ut däremellan. Ibland sträva efter att orden faller rätt redan vid första skrivningen, ibland överlåta sådant till senare genomgång.
     För att återkomma till ordet "process" så tycker jag att det verkar vara besläktat med "metod" och "modell". Någon förståsigpåare har kommit upp med tanken att det finns en modell (eller ett par) för skrivandet, en dramaturgisk modell, formulerad vid ett akademiskt möte. Modellen definierar en process, skrivandet går från A till Ö via väldefinierade B, C, D ... Att hålla sig på rätt sida av den vägbanan är metoden. Åtminstone för mig är skrivandet någonting betydligt mer spontant, intuitivt och sökande.


-----


Peter Pohl
Senaste ändring av denna sida 2008-09-04