Ovanstående är inledningen till en artikel, En kritiker ska vara hederlig, som jag
skrev i Opsis Kalopsis 1997. Åren har gått, och inte
så sällan har jag känt lust både att upprepa orden
och att invända mot en ohederlig recension. Men jag har
avhållit mig. Utom en gång, då Ett Svenskt Critiskt Swin recenserade en bok
utan att ha läst den. Jag har hittills (fram till hösten 2007)
sett den recensionen som ett bottenrekord, men den 24:e oktober detta
år slog Ulla Lundqvist på Dagens Nyheters sida
för barn- och ungdomskultur rekordet med god marginal när hon
anmälde min bok Nu heter jag
Nirak. Läs hennes recension,
den som vill.
För den som inte är invigd i
kritikens irrgångar vill jag förklara att Ulla
Lundqvist inte är någon oerfaren nolla.
Hon är litteraturvetare med doktorsgrad, erövrad
1979 med en avhandling om Pippi Långstrump och har sedan dess
själv skrivit ungdomsböcker, men framför allt presterat
en lång rad analyser och betraktelser av ungdomslitteratur samt
hela tiden recenserat barn- och ungdomsböcker. I en presentation
på Dagens Nyheters webbsida deklarerar hon: "Gillar:
Författare som tål kritik. Ogillar: Författare
som inte tål kritik."
Om Ulla Lundqvist hade varit en novis,
så skulle jag acceptera en och annan felaktighet och
missuppfattning i hennes recension. Nu är
hon emellertid en garvad skribent, väl medveten om ords
innebörd och förtrogen med de intryck orden ger vid
lämplig sammanställning. Att Ulla Lundqvist, med sina
kvalifikationer, skulle slarva eller begå misstag i ordvalet
är uteslutet. Det vore oförskämt att antyda något
åt det hållet. När jag funderar på varför
hon ändå levererar felaktiga uppgifter som alla har samma
tendens, kan jag inte hitta någon annan förklaring än
att hon gör det med avsikt.
Jag tar härmed risken att Ulla Lundqvist
uppfattar mig som en författare som inte tål kritik, och att
hennes ogillande därigenom om möjligt ökar
ytterligare. Men det jag ogillar, på gränsen till att
jag inte tål det, är ohederlig kritik, vilket är just
vad Ulla Lundqvist har presterat den här gången.
Nu till saken!
En nedrig inledning i fetstil. När man förebrår
skribenter för den här sortens
rubriksättning brukar svaret vara att det inte är de som
sätter rubriken. Jag återkommer därför nedan till
hur Ulla Lundqvist har bidragit till den här formuleringen.
Ulla Lundqvist citerar det
ställe där mannen fullt ut har fått
den tonåriga flickan till att själv vara intensivt aktiv i
sexleken. I boken tar deras hemliga förhållande abrupt slut
på raderna efter de citerade, vilket Ulla Lundqvist noga undviker
att nämna när hon skriver att mamman står i dörren
och betraktar sin älskare och sin dotter. Ulla Lundqvist är,
som sagt, inte okunnig om ords valör och effekt. Det föga
aktiva "betraktar" är faktiskt inte rätta ordet
för mammans agerande, men Ulla Lundqvist väljer det
ändå. Det återgivna avsnittet ger, tillsammans med
förvrängningen av det som utelämnas, ett bestående
otrevligt intryck av boken. Vilket också är avsikten.
Ulla Lundqvist uppger att boken är fylld
av "liknande knullscener". Den uppgiften är
lögn. Det hon så tjusigt kallar knullscener fyller
inte boken och är inte
liknande på annat sätt än att de redovisar hur
flickan förförs och successivt luras till sex. Att nämna
denna process vore att medge att berättelsen har riktning och
rentav mening. Men att ge någon form av erkännande är
inte Ulla Lundqvists avsikt.
Så funderar hon över vem boken är skriven för, och
kommer med den egendomliga utsagan att hon har svårt att tro att
"tonåriga läsare skulle slicka sig om
munnen". Tänk, det har jag också svårt att tro!
Hur kan UL alls komma på tanken? Jo, jag vet var hon har gripit
uttrycket. I slutet av boken skriver jag en kommentar om den sort (av
män) som slickar sig om munnen när de ser flickan falla. Jag
skriver så för att det är ett uttryck som känns
obehagligt på ett påtagligt sätt. När Ulla
Lundqvist tillämpar det på tonåringar blir det bara
besynnerligt. Men avståndet till männen är kort,
för hon fortsätter: "Kanske män, sextiofem plus, som
författaren."
Ulla Lundqvist är inte ensam om att använda ord och
vändningar i stil med "kanske", "man frågar
sig om", och "Jag vill inte påstå att"
för att få obehagligheter sagda som hon sedan kan slingra sig
undan från med ett "Det har jag inte sagt". Nu har hon,
utan att säga det, sagt att män, sextiofem plus, som
författaren, slickar sig om munnen vid läsandet (respektive
skrivandet. Ingen kan väl läsa inpasset "som
författaren" som bara en stilla upplysning om min
ungefärliga ålder).
Boken är inte skriven för Ulla Lundqvist, det inser hon:
"Den som har barn eller barnbarn i
tretton-fjortonårsåldern känner kväljningar." Ja,
flickans öde är just så förfärande och
obehagligt att såväl gammal som ung kan må illa
av att höra talas om det. Ulla Lundqvist siktar in sig på
budbäraren när hon spyr. Det är ett klassiskt
misstag.
Misstag av det riktigt graverande slaget gör Ulla Lundqvist
när hon lite närmare förklarar sina
kväljningar. "Saken är nämligen den", skriver
hon, "att det är Karin, inte Roland, som inlett
förhållandet."
Saken är inte alls den! Hur kan en läskunnig människa
undgå att se att det är Roland som stegvis manipulerar Karin?
"Det är hon, inte han, som ideligen söker upp
partnern", skriver Ulla Lundqvist trots att hon har läst
hur Roland, med
förhållandet till mamman som täckmantel, inleder sin kur
med att ideligen komma hem till Karin, där han successivt
erövrar henne. Hur kan någon missa att det är Roland som
tränger sig in i Karins rum på nätterna, till en
början mot hennes vilja.
Nej, Ulla
Lundqvist har inte missat något. Är man läskunnig
på hennes nivå är den här sortens misstag
avsiktliga, i synnerhet när de blir många.
För Ulla Lundqvists syfte räcker det inte att kritisera
huvudtemat utifrån en total förvrängning. Hon
måste också förlöjliga bokens övriga
agerande. Då ser det ut så här: "Kent är ett
snille som i ordalag värdiga en filosof från förra
sekelskiftet yttrar sig om de stora existentiella frågorna och
nöjer sig med att bara hångla under tiden."
För en tjugofem år sedan var Ulla Lundqvist och jag eniga
om att det
är barnen som ställer de existentiella frågorna. Nu,
har vi åldrats och
ska tydligen ironisera över fjortonåringars funderingar.
Och detta att Kent skulle "bara
hångla under tiden" -- var hittar Ulla Lundqvist alla
underligheter? Inte i den bok hon recenserar, så mycket är
säkert.
"Ett hånglande som iakttas med
kärleksfull uppmuntan av såväl Karins far som Kents
mor" fortsätter Ulla Lundqvist uppräkningen av sina
förvanskningar. Ja, hon ljuger
igen! De vuxna iakttar inget hånglande. Ungdomarna visar
naturligtvis inte upp sig för dem i någon sådan
situation. Varje läsare kan se att det som de
vuxna kärleksfullt uppmuntrar är vad de får se,
nämligen något som ser ut som oskuldsfull vänskap. Skam
den som klandrar dem för det.
Att Kent även har "utsatts för närmanden av
gympaläraren Roland som också uppvaktar
småpojkar", bringar Ulla Lundqvist, inte till att ropa
på polis, utan till utropet "Ja, det är en rejäl
sörja!" Med recensionens rubrik i minnet behöver man inte
tro att hon beklagar offren för Rolands övergrepp. Det är
berättelsen hon avser, sammanställningen av otrevliga
omständigheter. Media rapporterar allt oftare snarlika
otrevligheter. Man kan se eller inte se att verkligheten kan
vara på det här sättet. Det behövs dålig syn
för att inte se, det krävs numera kraftansträngning
för att förneka. Ulla Lundqvist har gjort en rejäl
kraftansträngning för att mala
ner bokens viktiga innehåll till sörja. Och hon är inte
färdig ännu.
Den rättegång som följer är mycket summariskt
återgiven, tycker hon. Hon saknar alltså något men
säger inte vad. Det som betyder något för den här
historien finns med: mammans och flickans
ställningstaganden, rättens
bedömning. "Fällande dom, förstås"
sammanfattar Ulla Lundqvist. Ett
"förstås" borde vara ett
instämmande i att det är självklart att den vuxne
fälls, hur aktiv och villig fjortonåringen än har
varit. Men Ulla Lundqvist vet att ett "förstås"
placerat på det här viset, indikerar att författaren har
förfallit till schabloner. Så får hon även det
sagt utan att säga det.
Så många felaktigheter och omtolkningar av en text kan en
litteraturvetare inte åstadkomma utan grov okunnighet eller ond
avsikt. Okunnighet kan det, som jag redan har sagt, inte vara
fråga om i Ulla Lundqvists fall. Avsikten lyser allt starkare
ur hennes text, med följden att
när hon når avslutningen på sin kria, har hon
förblindats av skenet. Hon skriver att Nabokovs "Lolita"
kan ha föresvävat mig, samt kallar min bok en parafras
på Lolita.
Nej, "Lolita" kan inte ha
föresvävat mig. Berättarperspektivet i "Lolita"
är mannens. Min bok har ett helt annat perspektiv, ett som
Ulla Lundqvist inte nämner med ett
ord, eftersom hon då möjligen skulle komma att
snudda vid bokens mening. Med sin jämförelse laddar hon bara upp
för slutspurten. Som inleds när
hon skriver att "Lolita"
både har kallats ett litterärt mästerverk och en
gubbsjuk fantasi. Hon bryter målsnöret i sitt rekordlopp med
kommentaren: "Peter Pohls parafras är inget litterärt
mästerverk."
Där fick rubriksättaren sitt underlag! Ulla Lundqvist
själv har inte skrivit så.
Ur Ulla Lundqvists skrivsätt härleder jag
receptet på den kritik
som författare ska tåla för att vinna hennes
gillande: 1) Ställ upp en klassiker bredvid en ny bok. 2)
Påstå grundlöst att den nya är en bearbetning av
den gamla. 3) Sammanfatta med upplysningen att den nya är
sämre.
Receptet är enkelt, förfarandet långt ifrån
hederligt. Ulla Lundqvist sätter sin vetenskapliga heder på
spel för att få förtala min bok och
misstänkliggöra mig. Fråga varför!
Några andra reaktioner
Till "Nu heter jag Nirak"
Upp till hemsidan