Peter Pohl:


Ulla Lundqvists recension sätter rekord i ohederlighet

Man kan ha åsikter om hur kritik bör och inte bör skrivas. Åsikter som handlar om att författare inte ska vara litteraturkritiker, att recensioner dräller av sakfel, att recensenternas läsning blockeras av fördomar, att kritikerna omedvetet är besvikna på att ha fått läsa en annan bok än den de väntade sig. De flesta åsikter kan diskuteras men en diskuterar jag inte, den är helt enkelt ett krav: en kritiker ska vara hederlig.


Ovanstående är inledningen till en artikel, En kritiker ska vara hederlig, som jag skrev i Opsis Kalopsis 1997. Åren har gått, och inte så sällan har jag känt lust både att upprepa orden och att invända mot en ohederlig recension. Men jag har avhållit mig. Utom en gång, då Ett Svenskt Critiskt Swin recenserade en bok utan att ha läst den. Jag har hittills (fram till hösten 2007) sett den recensionen som ett bottenrekord, men den 24:e oktober detta år slog Ulla Lundqvist på Dagens Nyheters sida för barn- och ungdomskultur rekordet med god marginal när hon anmälde min bok Nu heter jag Nirak. Läs hennes recension, den som vill.
     För den som inte är invigd i kritikens irrgångar vill jag förklara att Ulla Lundqvist inte är någon oerfaren nolla. Hon är litteraturvetare med doktorsgrad, erövrad 1979 med en avhandling om Pippi Långstrump och har sedan dess själv skrivit ungdomsböcker, men framför allt presterat en lång rad analyser och betraktelser av ungdomslitteratur samt hela tiden recenserat barn- och ungdomsböcker. I en presentation på Dagens Nyheters webbsida deklarerar hon: "Gillar: Författare som tål kritik. Ogillar: Författare som inte tål kritik."
     Om Ulla Lundqvist hade varit en novis, så skulle jag acceptera en och annan felaktighet och missuppfattning i hennes recension. Nu är hon emellertid en garvad skribent, väl medveten om ords innebörd och förtrogen med de intryck orden ger vid lämplig sammanställning. Att Ulla Lundqvist, med sina kvalifikationer, skulle slarva eller begå misstag i ordvalet är uteslutet. Det vore oförskämt att antyda något åt det hållet. När jag funderar på varför hon ändå levererar felaktiga uppgifter som alla har samma tendens, kan jag inte hitta någon annan förklaring än att hon gör det med avsikt.
    Jag tar härmed risken att Ulla Lundqvist uppfattar mig som en författare som inte tål kritik, och att hennes ogillande därigenom om möjligt ökar ytterligare. Men det jag ogillar, på gränsen till att jag inte tål det, är ohederlig kritik, vilket är just vad Ulla Lundqvist har presterat den här gången.
     Nu till saken!


Rejäl sörja. Peter Pohls "Nu heter jag Nirak" är en gubbsjuk fantasi.

En nedrig inledning i fetstil. När man förebrår skribenter för den här sortens rubriksättning brukar svaret vara att det inte är de som sätter rubriken. Jag återkommer därför nedan till hur Ulla Lundqvist har bidragit till den här formuleringen.
     Ulla Lundqvist citerar det ställe där mannen fullt ut har fått den tonåriga flickan till att själv vara intensivt aktiv i sexleken. I boken tar deras hemliga förhållande abrupt slut på raderna efter de citerade, vilket Ulla Lundqvist noga undviker att nämna när hon skriver att mamman står i dörren och betraktar sin älskare och sin dotter. Ulla Lundqvist är, som sagt, inte okunnig om ords valör och effekt. Det föga aktiva "betraktar" är faktiskt inte rätta ordet för mammans agerande, men Ulla Lundqvist väljer det ändå. Det återgivna avsnittet ger, tillsammans med förvrängningen av det som utelämnas, ett bestående otrevligt intryck av boken. Vilket också är avsikten.
     Ulla Lundqvist uppger att boken är fylld av "liknande knullscener". Den uppgiften är lögn. Det hon så tjusigt kallar knullscener fyller inte boken och är inte liknande på annat sätt än att de redovisar hur flickan förförs och successivt luras till sex. Att nämna denna process vore att medge att berättelsen har riktning och rentav mening. Men att ge någon form av erkännande är inte Ulla Lundqvists avsikt.


Så funderar hon över vem boken är skriven för, och kommer med den egendomliga utsagan att hon har svårt att tro att "tonåriga läsare skulle slicka sig om munnen". Tänk, det har jag också svårt att tro! Hur kan UL alls komma på tanken? Jo, jag vet var hon har gripit uttrycket. I slutet av boken skriver jag en kommentar om den sort (av män) som slickar sig om munnen när de ser flickan falla. Jag skriver så för att det är ett uttryck som känns obehagligt på ett påtagligt sätt. När Ulla Lundqvist tillämpar det på tonåringar blir det bara besynnerligt. Men avståndet till männen är kort, för hon fortsätter: "Kanske män, sextiofem plus, som författaren."
     Ulla Lundqvist är inte ensam om att använda ord och vändningar i stil med "kanske", "man frågar sig om", och "Jag vill inte påstå att" för att få obehagligheter sagda som hon sedan kan slingra sig undan från med ett "Det har jag inte sagt". Nu har hon, utan att säga det, sagt att män, sextiofem plus, som författaren, slickar sig om munnen vid läsandet (respektive skrivandet. Ingen kan väl läsa inpasset "som författaren" som bara en stilla upplysning om min ungefärliga ålder).
     Boken är inte skriven för Ulla Lundqvist, det inser hon: "Den som har barn eller barnbarn i tretton-fjortonårsåldern känner kväljningar." Ja, flickans öde är just så förfärande och obehagligt att såväl gammal som ung kan må illa av att höra talas om det. Ulla Lundqvist siktar in sig på budbäraren när hon spyr. Det är ett klassiskt misstag.
     Misstag av det riktigt graverande slaget gör Ulla Lundqvist när hon lite närmare förklarar sina kväljningar. "Saken är nämligen den", skriver hon, "att det är Karin, inte Roland, som inlett förhållandet."
     Saken är inte alls den! Hur kan en läskunnig människa undgå att se att det är Roland som stegvis manipulerar Karin? "Det är hon, inte han, som ideligen söker upp partnern", skriver Ulla Lundqvist trots att hon har läst hur Roland, med förhållandet till mamman som täckmantel, inleder sin kur med att ideligen komma hem till Karin, där han successivt erövrar henne. Hur kan någon missa att det är Roland som tränger sig in i Karins rum på nätterna, till en början mot hennes vilja.
     Nej, Ulla Lundqvist har inte missat något. Är man läskunnig på hennes nivå är den här sortens misstag avsiktliga, i synnerhet när de blir många.


För Ulla Lundqvists syfte räcker det inte att kritisera huvudtemat utifrån en total förvrängning. Hon måste också förlöjliga bokens övriga agerande. Då ser det ut så här: "Kent är ett snille som i ordalag värdiga en filosof från förra sekelskiftet yttrar sig om de stora existentiella frågorna och nöjer sig med att bara hångla under tiden." För en tjugofem år sedan var Ulla Lundqvist och jag eniga om att det är barnen som ställer de existentiella frågorna. Nu, har vi åldrats och ska tydligen ironisera över fjortonåringars funderingar. Och detta att Kent skulle "bara hångla under tiden" -- var hittar Ulla Lundqvist alla underligheter? Inte i den bok hon recenserar, så mycket är säkert.
     "Ett hånglande som iakttas med kärleksfull uppmuntan av såväl Karins far som Kents mor" fortsätter Ulla Lundqvist uppräkningen av sina förvanskningar. Ja, hon ljuger igen! De vuxna iakttar inget hånglande. Ungdomarna visar naturligtvis inte upp sig för dem i någon sådan situation. Varje läsare kan se att det som de vuxna kärleksfullt uppmuntrar är vad de får se, nämligen något som ser ut som oskuldsfull vänskap. Skam den som klandrar dem för det.


Att Kent även har "utsatts för närmanden av gympaläraren Roland som också uppvaktar småpojkar", bringar Ulla Lundqvist, inte till att ropa på polis, utan till utropet "Ja, det är en rejäl sörja!" Med recensionens rubrik i minnet behöver man inte tro att hon beklagar offren för Rolands övergrepp. Det är berättelsen hon avser, sammanställningen av otrevliga omständigheter. Media rapporterar allt oftare snarlika otrevligheter. Man kan se eller inte se att verkligheten kan vara på det här sättet. Det behövs dålig syn för att inte se, det krävs numera kraftansträngning för att förneka. Ulla Lundqvist har gjort en rejäl kraftansträngning för att mala ner bokens viktiga innehåll till sörja. Och hon är inte färdig ännu.
     Den rättegång som följer är mycket summariskt återgiven, tycker hon. Hon saknar alltså något men säger inte vad. Det som betyder något för den här historien finns med: mammans och flickans ställningstaganden, rättens bedömning. "Fällande dom, förstås" sammanfattar Ulla Lundqvist. Ett "förstås" borde vara ett instämmande i att det är självklart att den vuxne fälls, hur aktiv och villig fjortonåringen än har varit. Men Ulla Lundqvist vet att ett "förstås" placerat på det här viset, indikerar att författaren har förfallit till schabloner. Så får hon även det sagt utan att säga det.


Så många felaktigheter och omtolkningar av en text kan en litteraturvetare inte åstadkomma utan grov okunnighet eller ond avsikt. Okunnighet kan det, som jag redan har sagt, inte vara fråga om i Ulla Lundqvists fall. Avsikten lyser allt starkare ur hennes text, med följden att när hon når avslutningen på sin kria, har hon förblindats av skenet. Hon skriver att Nabokovs "Lolita" kan ha föresvävat mig, samt kallar min bok en parafras på Lolita.
     Nej, "Lolita" kan inte ha föresvävat mig. Berättarperspektivet i "Lolita" är mannens. Min bok har ett helt annat perspektiv, ett som Ulla Lundqvist inte nämner med ett ord, eftersom hon då möjligen skulle komma att snudda vid bokens mening. Med sin jämförelse laddar hon bara upp för slutspurten. Som inleds när hon skriver att "Lolita" både har kallats ett litterärt mästerverk och en gubbsjuk fantasi. Hon bryter målsnöret i sitt rekordlopp med kommentaren: "Peter Pohls parafras är inget litterärt mästerverk."
     Där fick rubriksättaren sitt underlag! Ulla Lundqvist själv har inte skrivit så.


Ur Ulla Lundqvists skrivsätt härleder jag receptet på den kritik som författare ska tåla för att vinna hennes gillande: 1) Ställ upp en klassiker bredvid en ny bok. 2) Påstå grundlöst att den nya är en bearbetning av den gamla. 3) Sammanfatta med upplysningen att den nya är sämre.
     Receptet är enkelt, förfarandet långt ifrån hederligt. Ulla Lundqvist sätter sin vetenskapliga heder på spel för att få förtala min bok och misstänkliggöra mig. Fråga varför!

Några andra reaktioner
Till "Nu heter jag Nirak"
Upp till hemsidan