Peter Pohl
Tusen kulor
Ungdomsroman. Rabén & Sjögren, 2002.Översatt till danska 2004, polska 2005.
Åsa, 17 år, gymnasist andra året på
N-programmet. Inställd på att, efter grundliga studier i
naturvetenskaperna, rädda världen från
undergång. Markus, lika gammal, men på T-programmet. Livet
handlar om att meka med bilen, ta körkort och komma ut i
världen. Allan, också 17 år, värsting med gediget
syndaregister. Det som betyder något i livet är sådant
som ger stora pengar.
De tre känner varandra sedan
dagistiden. Det var då Allan sparkade Åsa i huvudet. Det var
då Allan och Markus svor varandra blodsbrödraskap. Det var
då Åsa och Markus lekte med varandra. Idag minns de
dagistiden på helt olika sätt. De sammanstrålar
när Allan har slagit ner sin gamla dagisfröken, och
tidningarna skriver konstiga saker om nidingsdådet. Allan har en
storartad idé som Markus ska övertala Åsa att
hjälpa honom med. Gammal vänskap sätts på prov.
Det har efter utgivningen inte saknats synpunkter på innehållet i denna bok.
Somliga läsare och (framför allt) vissa recensenter känner inte igen sig eller
sin situation eller den skola som jag har skildrat. Därmed vill de säga att
bokens sanning inte gäller, dvs jag har fantiserat fritt och det anstår inte mig.
Även om så vore, måste jag invända att jag inte för någon annan författare
har hört talas om att det inte är tillåtet att fantisera. Nu är det emellertid
inte så att jag har fantiserat fritt, utan bokens personer och händelser är
hämtade ur verkligheten. Mitt fantiserande består i att bara ta med de delar av
denna verklighet som gör berättelsen tydligare --- verkligheten är mestadels
otillåtligt förvirrande.
Att man inte känner igen sig själv eller sin situation är inget som helst
kriterium på en berättelses äkthet. Somliga läsare anser det vara berikande att
lära känna delar av verkligheten som de annars inte möter, och tycker rentav att
det är skönt att inte ha egen erfarenhet av alla obehagligheter som jag med
förkärlek skriver om. De recensenter som klagar, borde fundera på om de har
tillräckligt många egna erfarenheter för att yttra sig om sanningshalten hos vilken
bok som helst.
Det fel jag möjligen kan kosta på mig att erkänna att jag har gjort, är att jag
inte tillräckligt tydligt har daterat händelserna, och att det därför kan vara
svårt att känna igen sig, åtminstone för yngre läsare. Den som har några år
på nacken kan utan vidare känna igen debatterna om värstingar och om skolans
könsdiskriminerande tendenser.
Den som är intresserad av mina synpunkter på den här sortens frågor kan finna ett mer utförligt svar som jag skrev när jag hade blivit recenserad i Skolvärlden 2003.
