Vi hör ihop

• Regnbågen har bara åtta färger
• De Stora Penslarnas lek
• Medan regnbågen bleknar
• Vilja växa
• Vi kallar honom Anna
• Klara papper är ett måste

De här böckerna har blivit synade i en doktorsavhandling av Wiveca Friman: Växandets gestaltning i Peter Pohls romansvit om Micke. Avhandlingen finns tillgänglig i Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 82. Den har fått fina recensioner i sydsvensk press och i tidningen VI. Den som har svårt att hitta ett exemplar i handeln, kan kontakta <Wiveca.Friman@staff.hkr.se>.

Regnbågen har bara åtta färger

AWE Gebers, 1986; Pocket Alfabeta, 1990.

Översatt till tyska 1993, holländska 1995

Vi kallar honom Anna

AWE Gebers, 1987; Alfabeta, 1993; Pocket Alfabeta 1997; En bok för alla 2003.

Översatt till danska 1989, norska 1989, tyska 1991, holländska 1993

De Stora Penslarnas lek

Alfabeta, 1989.

Medan regnbågen bleknar

Alfabeta, 1989, Pocket Alfabeta, 1999.

Översatt till norska 1991, tyska 1994.

Vilja växa

Alfabeta, 1994. Pocket Alfabeta, 2000.

Klara papper är ett måste

Rabén-Prisma, 1998

Först i berättelsens kronologi och även först utgiven är Regnbågen har bara åtta färger. Händelserna utspelas 1945 -- 48 när berättarjaget är mellan fyra och åtta år gammal. Spelplats är framför allt Hammarbyhöjden, en söderförort till Stockholm. Boken gavs ut som roman (dvs för vuxna) men förvandlades av "marknaden" till ungdomsbok.

Läs ett litet utdrag och några recenserande ord
som Eva Persson har skrivit.
Läs lite mer ur och om boken i Expressen.

Att De Stora Penslarnas lek hör hemma bland de här böckerna har inte många uppmärksammat (hos den eljest mycket uppmärksamma litteraturkretsen i Tyskland kallas den här sviten på sex böcker för "Regnbågstrilogin"). I uppslagsverket Författaren själv påstår jag rentav att De Stora Penslarnas lek kan ses som en utgångspunkt för mitt skrivande.
        Ursprungligen ingick stora delar av de här berättelserna -- legenderna -- sagorna i Regnbågen har bara åtta färger, där Morfar berättade dem för Henrik i stunder då pojken behövde den tröst som de gav. Förlagsfolket på Gebers tyckte emellertid att Regnbågen har bara åtta färger på så vis blev både för omfattande och för splittrad. Jag gav med mig och lyfte ut de flesta sagorna (några enstaka finns dock kvar). Jag lät dem ligga ett tag, fyllde på med ytterligare några och fick så småningom Alfabeta att ge ut dem.

Omslagsbilden och teckningarna har Pia Westbeck gjort, en vän som egentligen är arkitekt. Hon har även gjort omslagsbilden på Vi kallar honom Anna.

Mottagandet av boken blev puttrigt välvilligt, fast många tyckte att det här var lite för enkelt för att vara i min stil, jag som hade gett ut fem ganska tunga böcker dittills. Den första recension som kom var emellertid ett klart undantag från det puttrigt välvilliga. Åren har gått och jag anser fortfarande att den recensionen är ett bottennapp. Där lärde jag mig något som jag egentligen inte ville lära mig, men så ska det väl vara när man håller på. Jag skrev ett svar, som givetvis aldrig blev publicerat, men här har jag ändå lagt in det.

Medan regnbågen bleknar gavs ut som roman för vuxna och erhöll omgående Expressens utmärkelse Heffaklumpen för bästa barnbok 1988. De flesta av mina böcker går den vägen, om än inte med samma hastighet som denna. Därför omnämns jag ideligen som barnboksförfattare, vilket i och för sig inte är en skamlig benämning, men den är inte särskilt korrekt, och lurar nog en och annan stackare.
        I berättelsens kronologi ligger den här boken närmast efter Regnbågen har bara åtta färger men den kom ut långt efter Vi kallar honom Anna. Tiden är 1949 -- 52, berättarjaget växer upp från nio- till nästan tolvåring. Efter en orolig tid hamnar han på Södra Latins Sommarhem och finner där äntligen en plats i tillvaron.

Vilja växa behandlar Mickes utveckling och Sommarhemmets förvandling mellan 1952, där Medan regnbågen bleknar slutar, och 1958, där Vi kallar honom Anna tar vid.
       Att döma av reaktionerna är boken lite för tung för unga läsare och lite för mycket pojkbok för vuxna läsare. Det må så vara, jag har iallafall menat den precis så här.
       Omslagbilden har Lars Epstein tagit, en fotograf som jag har uppskattat mycket från det att våra vägar först korsades någon gång på 60-talet.

Av dessa sex böcker har Vi kallar honom Anna väckt mest uppmärksamhet. Kanske hade bestörtningen, när boken kom ut, varit något mindre om den hade kommit efter de böcker som i berättelsens kronologi ligger före, men nu förfasades somliga så till den grad att jag fann det lämpligt att formulera en kort kommentar.
      Med tiden bedarrade bestörtningen, och boken studeras numera på olika kurser för olika syften.

Boken börjar i januari 1966. Micke är föreståndare på Sommarhemmet och driver en hård kamp mot planerna på nedläggningen av Sommarhemmet. Repliken som utgör titeln, Klara papper är ett måste, är ett av många omkväden ur Råttans förråd. Det är mot Råttan och hans vänner kampen står. Båda sidor använder sig av mindre snygga metoder. Vem läsaren hejar på avgörs av den egna mentaliteten.

Det är min tjockaste bok hittills men om inte goda vänner och försiktigt förlagsfolk hade gett mig goda råd, skulle den ha fått ungefär det dubbla omfånget. En del av det borttagna materialet har jag samlat i Avklarade papper där den intresserade kan ta del av det.
Med denna bok är kanske det sista av intresse sagt om Micke och om det Sommarhem där hans rötter sitter djupt i marken. Dock inte det sista i den innebörd som Expressens recensent föreslog: att lysa frid över en svårt förtalad rektor. Den som menar att Råttan är svårt förtalad, har läst böckerna om Micke med nattmössan på. Några enstaka människor ristade under min uppväxt in i mig att ondskan kan styra människors handlande. En av dem var Råttan. Det är nog bra att inte alla behöver lära sig den läxan redan i sin mest känsliga ungdomstid. Däremot är det illa om fullvuxet folk vänder ryggen åt mörkret och gör budbäraren ansvarig för de obehagliga rapporterna. Hopplöst kämpigt för oss skrivare är det, tycker jag, att det är just i kretsen av professionella litteraturtyckare som så många värjer sin oskuldsfullhet och inte vill veta av verklighetens mindre roliga sidor.