Jag saknar dig, jag saknar dig!

skriven tillsammans med Kinna Gieth.

Ungdomsroman, Rabén & Sjögren, 1992

Översatt till

norska 1993, danska 1993, tyska 1994, holländska 1994,

finska 1997, isländska 1998, engelska (USA) 1999, slovenska 1999.

Cilla recenserar, citerar och sätter betyg. (Vem är Cilla?)

Några citat ur boken.

Hur det kommer sig att boken blev skriven:     (Auf deutsch)

Hösten 1990 fick jag ett brev från Kinna Gieth, som då var fjorton år. Hon började med att berätta att hon hade läst min bok Alltid den där Anette! tillsammans med sin tvillingsyster, Jenny, och att de hade blivit så väldigt tagna av den del av berättelsen som handlar om tvillingarna och hur till slut Anettes tvillingsyster dör. Kinna och Jenny hade pratat om det där, om det omöjliga att leva vidare om den andra dog ... och så hände precis denna omöjliga sak några veckor senare: Jenny omkom i en trafikolycka! Nu, alltså ett halvår efter olyckan, skrev Kinna till mig, och frågade om jag kunde tänka mig att tillsammans med henne skriva en bok om dem, Kinna och Jenny, om döden som kom och om hur livet måste fortsätta för den som blir kvar, fast man inte kan. Hon ville hedra sin förlorade syster på något sätt, och hon trodde att jag kunde skriva på sådant sätt att berättelsen kunde bli till tröst för andra i någon liknande sorg.         Jag var mycket, mycket tveksam, kanske rädd att bli indragen i något som jag inte kunde bemästra. Kinna lät så desperat i sitt brev, men det var ju ett nödrop, brevet, och jag kände att jag var tvungen att göra något. Kanske skulle det aldrig bli en bok, men att arbeta med texten skulle nog ändå hjälpa Kinna i sorgens arbete, tänkte jag. Så jag skrev svar och förklarade att det att skriva "tillsammans" måste för hennes del betyda en hel del arbete som hon kanske inte alltid skulle tycka om, men jag ville inte fantisera ihop en historia på egen hand. Jag skrev lite om de obehag hon kunde råka ut för genom att bli känd på det här viset, och jag förklarade en del andra saker, och sa precis som det var, att jag just då kände en stor tveksamhet, och att jag måste lära känna henne bättre ... ja, allt möjligt som måste sägas i början.
Jag fick undan för undan lära känna Kinna riktigt väl. Jag fick brev, Kinnas och Jennys dagböcker, dikter, noveller osv, vi träffades och pratade, jag fick se och litegrann lära känna människorna omkring Kinna ... undan för undan kunde jag se hur boken borde skrivas. Till sommaren 1991 var jag mogen att sätta igång, och sedan följde en tid av intensivt arbete med en text som ideligen överväldigade mig. Kinnas berättelse vävde sig samman med mina egna liknande erfarenheter, vilket stundtals gjorde det oerhört smärtsamt att skriva den här berättelsen.         Vi var överens om att jag inte skulle beskriva Kinnas verklighet i detalj, det var nödvändigt att ändra lite, bland annat av hänsyn till familj och vänner. Även om berättelsen inte var exakt Kinnas biografi, så skulle den ändå "stämma" i någon invärtes innebörd, så Kinna fick läsa vartefter jag skrev, läsa och ha åsikter om texten och protestera när det var "fel". För visst kunde det bli fel någon gång.         Problemet i arbetet låg för min del i att förvandla Kinnas nakna berättelse och förtvivlan till litteratur. Det är kanske självklart att en tretton-, fjortonårings dagbok och funderingar inte fungerar då de ska läsas av "vem som helst". Jag var tvungen att lägga till och dra ifrån för att få ihop det, men förvandlingen till litteratur fick inte innebära en förfalskning. Jag trodde ibland att Kinna skulle slå till bromsarna inför mina omarbetningar, men det gjorde hon aldrig. Hon tycktes förstå väldigt bra varför jag skrev som jag skrev. Jag tyckte och tycker fortfarande att Kinna var oerhört duktig under det här arbetet. Det kan inte vara lätt att öppna sig så för en främling som hon gjorde. För mig var det också en oerhörd gåva detta: en människa som sökte mig på det här viset och visade upp sin själ.         I december 1991 var jag färdig, utmattad av skrivandet, trött av anspänningen och deprimerad av allt som hade simmat upp inom mig. Något uppmuntrad blev jag av att boken bums blev antagen av förlaget, som förutsade att den skulle bli mycket uppmärksammad. Det blev den verkligen. Den fick de finaste recensioner nästan överallt och belönades med Augustpriset 1992, första gången Augustpriset delades ut till barn- och ungdomsböcker. Den tyska översättningen fick Deutscher Jugendliteratur Preis 1995.         Så Kinnas önskan, att hedra Jenny, kan sägas ha gått i uppfyllelse. Av åtskilliga brev som vi har fått, har det framgått att Kinnas önskan, att boken skulle hjälpa andra människor i deras sorg, också har uppfyllts.         Kinna och jag fortsätter att hålla kontakten litegrann, men vi har inga som helst planer på en fortsättning av Jag saknar dig, jag saknar dig! inte heller planerar vi något annat projekt tillsammans. Jag brukar påstå att jag finner en stor lust i att skriva, även när texten handlar om sorgliga saker. Detta gäller även Jag saknar dig, jag saknar dig! ja, det gäller i högsta grad denna sorgsna bok. Om man ska förklara lustupplevelsen i det sammanhanget, så ligger den i att se det där, som har suttit invärtes och värkt, hamna precis riktigt formulerat på papperet: smärtan är fångad och därmed till stor del oskadliggjord, förvandlad av Ordet till något som kan skänka glädje och styrka till mig och andra. Att få vara med om detta är att uppleva något av författarlivets stora ögonblick. Mig hände det.

Upp till bibliografin.