"Han, i en gymnastisk balansakt med henne, som härvid inte ens
försöker hålla sig still. Han klarar det ändå
utan att halka ur henne; han har muskler för älskog i vilken
ställning som helst.
Nu står han i brygga under henne, hon blundar, hon svindlar, hela
kroppen är pärlande yrsel, hon rider och styr, hon kvider och
gnyr, hon hör honom flämta, ja, hör honom flämta,
men hon vill se honom också, vill se hans glänsande kropp med
alla muskler på spänn."
Så står mamman psykologen där i dörren och
betraktar sin älskare och kollega gymnastikläraren Roland och
sin dotter.
För vem är denna lolitafantasi, fylld av liknande knullscener,
skriven? För Karins/Niraks jämnåriga, tretton snart
fjorton? Visst -- i de tidiga tonåren vet man genom Veckorevyn och
andra publikationer en hel del om allt det som förr var hysch
hysch, men jag har svårt att tro att tonåriga läsare
skulle slicka sig om munnen. Kanske män, sextiofem plus, som
författaren, men dessa är ju knappast målgruppen. Och
den som har barn eller barnbarn i tretton-fjortonårsåldern
känner kväljningar.
Men kanske är boken ett bidrag till pedofil- och
våldtäktsdebatten? Saken är nämligen den, att det
är Karin, inte Roland, som inlett förhållandet och det
är hon, inte han, som ständigt söker upp
partnern. För att komplicera det hela ytterligare låter
författaren henne nästan förföra
jämnårige Kent, son till pappans nya dam. Kent är ett
snille som i ordalag värdiga en filosof från förra
sekelskiftet yttrar sig om de stora existentiella frågorna och
nöjer sig med att bara hångla under tiden. Ett
hånglande som iakttas med kärleksfull uppmuntran av
såväl Karins far som Kents mor. Men Kent har även
utsatts för närmanden av gympaläraren Roland som
också uppvaktar småpojkar. Ja, det är en rejäl
sörja!
Det blir förstås rättegång - en mycket summariskt
återgiven sådan. Att Karin vidhåller att hon
"själv ville" betyder föga. Den anklagade sitter ju
där och lyssnar och hon kan ju vara rädd för
honom. Fällande dom, förstås.
Vladimir Nabukovs "Lolita" kan ha föresvävat
Pohl. Romanen om den medelålders filosofen Humbert Humbert och
nymfetten från mitten av förra seklet har både kallats
ett litterärt mästerverk och en gubbsjuk fantasi.
Peter Pohls parafras är inget litterärt mästerverk.
Ulla Lundqvist, barnung@dn.se