En röd sten till Carina

Varför denna bok? Frågan har ställts. Jag skulle ju kunna svara: "Varför överhuvudtaget böcker?"
      Istället motiverar jag mig, nu som 1993, med ett citat ur boken:

(sid 293) Steg för steg bort från labyrinten Samma ansikten överallt, samma munnar gapar, släpper ur sig samma ljud. Samma händer bär med samma hårda grepp samma hemligheter i portföljerna.       Här är samma kyla, här är alltför kallt för mina kläder. Jag fryser när jag långsamt går den välbekanta stäckan, fryser av att ingenting förändrats, fryser av att allting är sig likt och ligger kvar på samma plats.       Spegeln hittar jag i hörnet där den alltid hängt. Jag stannar och betraktar mina drag. Jag har varit ute på en lång, lång resa och nu avger spegeln vittnesmål om min förvandling. Spegelbilden vägrar kännas vid mitt ansikte, säger med sitt stirrande att jag är en annan nu, en som oväntat släppts ner i en tillvaro där allting annat är som förr.       Runt omkring mig lever människor som andas. Ingen av dem vet att allting är i grund förändrat. Och jag samlar mig för styrkeprovet att förklara inför dig: Allting är i grund förändrat och är samtidigt precis som förr.

Fotografiet som pryder omslaget har Arne Lindgren tagit. Jag hittade bilden när han hade vernissage över sina senaste fotografier. Där hängde det, landskapet som jag hade beskrivit på minst tre ställen i det manuskript som just låg till granskning hos förlaget. Det var självklart att välja den bilden till omslaget. Och Arne Lindgren gladde sig åt denna användning.
      När jag inför utgivningen 2010 hörde mig för, hade Arne Lindgren sedan flera år lämnat världen. Hans bilder lever, här och på många andra platser.