Peter Pohl
|
|
Jag tycker inte att jag överdriver om jag säger att
Alltid den där Anette! ändrade min
författarposition. Gebers ville inte längre veta av mig, man
avfärdade mig med ungefär samma argument som Alfabeta
välkomnade mig: "Det blir nog rabalder ..."
Ja, för all del. Åtminstone blev det
en viss upprördhet på sina håll. Dels de håll
där boken enbart lästes som ett debattinlägg i
skolfrågan. Dels de håll där min stil störde,
genom att inte nämnvärt påminna om hur jag dittills
hade skrivit.
Dum och med
skrivklåda utrustad som jag är, skrev jag Varför berätta om
Anette?. Den artikeln fick jag äta upp vid
bedömningen av Kan ingen hjälpa Anette? vilket Anette själv berättade om
vid två tillfällen inför skol- och barnomsorgsfolk.
För mig blev största behållningen av att ha skrivit
artikeln att jag fick veta var gränslinjerna går mellan
vänner och fiender.
Nå,
tiden har, med hjälp av Kan ingen hjälpa Anette?
möblerat om lite bland åsikter.
Numera är Anette rentav studieobjekt (frivilligt,
får jag hoppas) i vissa lärarutbildningar.
I sin boning på nätet har Cilla Bergman skrivit en recension.
Lätt omarbetade har några passager ur Alltid den
där Anette! publicerats som noveller:
Då ska jag vinka
tillbaka
Flickan vid datorn
Några av mina favoritord i Kan ingen hjälpa Anette?
Upp till bibliografin.