Var och en som minns sommaren och hösten 1994, helhet såväl som detaljer, kan
lätt se varifrån jag har hämtat huvudparten av den här historien.
Ekonomisk brottslighet på hög nivå, ruinerade privatpersoner
och kommuner, ond bråd död -- i boken sett genom 15-åriga Lottas ögon,
i verkligheten upplevt av i princip vem som helst.
Som vanligt har jag från ett antal håll fått höra att det sker en och
samma person för många svåra saker för att det ska vara trovärdigt.
Som vanligt svarar jag att verkligheten i så fall är ännu mindre
trovärdig. Vad läsaren finner trovärdigt har en hel del att göra med
vilka erfarenheter han/hon har.
För varje bok jag ger ut, blir jag alltmer bestämd i min uppfattning
att en stor skara just barnboksrecensenter saknar de erfarenheter de borde
ha för att rätt uttala sig om ungdomsböcker, mina såväl som vissa
kollegers.
Nå, från andra håll har jag fått höra att boken oroar.
Eftersom den tränger sig in i någonting igenkännbart, så oroar den.
I och med att det står skrivet, så kan vi inte längre säga att vi inte vet.
När Ulla Lundqvist i DN kombinerar sin motvilja mot det obehagliga temat med
sina låsta föreställningar om hur ungdomsbokens genreindelning ska vara,
så får jag dessutom veta att jag är oärlig med den här boken.
Med sin dokumentära prägel fungerar den inte
som fiktion; med sina fiktiva inslag fungerar den inte som
dokument -- detta enligt de förutsättningar en författare
tydligen har att rätta
sig efter. Oärligheten ligger i att den inte fungerar som deckare heller,
kanske eftersom jag inte som avslutning samlar sällskapet i biblioteket
och pekar ut mördaren.
Här är några omdömen, som jag har hittat ute på nätet: