Karin Hansson 1997-01-14, karinh@nada.kth.se

På uppdrag av stadskontoret. Ingår i "Offentlig förvaltning och demokrati i informationssamhället" (ISBN: 91-7220-300-5)

Ärat Vare Ditt Namn
Om rätten att ha och inte ha ett namn i Cyberspace.

Denna artikel är fokuserad på diskussion på Internet, och vill granska de förutsättningar och hinder som idag finns för myndigheterna att använda denna möjlighet för att öka medborgardeltagandet i den demokratiska beslutsprocessen.
Jag tar först upp exempel på elektroniska diskussionsforum, för att sedan gå in på frågan om individens integritetsskydd.

1. IT för samhällsservice, medborgardeltagande och som kontrollsystem
2. Egna samtal i andras namn: elektroniska diskussionsforum
3. Ett förvaltat rum på Internet: lokalt förankrade datanätverk

integritet

4. Ett eget rum: exempel på situationer som tidigare varit relativt "privata" - platser som den nya tekniken krymper.
5. Anonymitet och autenticitet på Internet: anonyma e-postservrar och kryptering
6. Lagar för Internet

sammanfattning

7. Myndigheten som plattform i utformandet av morgondagens offentliga rum.

8. Källor

Ett stort tack till:
Robert Malmgren samt deltagarna på se-krypto@incolumitas.se och efs@df.lth.se

inledning

1. IT för samhällsservice, medborgardeltagande och som kontrollsystem

Samhällsservice

Ansök om bygglov eller plats i barnomsorgen. Sök bland lediga jobb, få reda på "vad som är på gång" i kommunen, eller skicka elektronisk post med synpunkter på politikernas beslut. Fyll i passansökan och skicka den från hemdatorn direkt till polisen. Kontakta försäkringskassans databas och gör beräkningar av pensionspoäng istället för att vänta i telefonkö på stressade handläggare.

Dessa exempel tar Lars Birgne upp i presentationen av SAMIT-projektet, ett projekt med stöd från Nutek som syftar till att utveckla IT-stöd för offentlig samservice.
Andra exempel på interaktiva tjänster ger Michael Daun på det unga och snabbt växande web-design företaget Spray. De betonar i sin marknadsföring ett förändrat synsätt på information "från presentation till kommunikation". Denna kommunikation går ut på att lära känna kunden för att på så sätt ge denne en förbättrad, mer personligt anpassad service.
I en föreläsning på Konstfack tar Daun upp ett exempel från en musikaffär på World Wide Web (WWW). På deras hemsida kommer man in genom att bli registrerad medlem. Varje medlems beteende - vad han tittar på, frågar efter - registreras, och vid återkommande besök kan denna lagrade information användas för att ge kunden särskilda erbjudanden anpassade till just hans smak.
Möjligheten att kartlägga kundbeteenden är stora även utan denna typ av frivilligt medlemskap då i stort sätt allt man gör på Internet är möjligt att registrera. Det finns Internetföretag som specialiserar sig på denna typ av marknadsundersökningar och som erbjuder allt från besöksstatistik till mer omfattande kundanalyser.
Detta är några exempel på förbättrad "samhällsservice" genom IT.

Medborgardeltagande

Den svenska offentlighetsprincipen ger oss en unik möjlighet att verkligen genomföra den "genomskinliga demokrati" man nu talar om i EU-sammanhang, och bland annat i Tyresö kommun har har man gjort försök att lägga ut offentliga handlingar på nätet. Tyvärr så krockar offentlighetsprincipen med den nuvarande datalagen som ej tillåter personregister. Att lagen skiljer sig så mellan tryckta och digitala media kan tyckas absurt och har många av våra flitiga IT-debattörer framhållits som löjligt.

Kontroll

"Priset vi betalar för ökad bekvämlighet, snabbhet och utbud av tjänster i informationssamhället kommer att bli förlusten av anonymitet. Varje steg vi tar på de nya informationsmotorvägarna är bevakat. Varje rörelse registreras och läggs till i ständigt växande databaser".

Att det som i "Vote Smart Web" är fantastiskt att man som medborgare i en representativ demokrati lätt kan kontrollera vad de folkvalda faktiskt gör är en sak.
Det omvända - att människors vanor och åsikter effektivt kan kartläggas av myndigheterna respektive marknaden på ett sätt som tidigare ej varit möjligt - är minst sagt obehagligt.

deltagande
2. Egna samtal i andras namn: elektroniska diskussionsforum

Spontana diskussioner

När Arpanet (ursprunget till dagens Internet) föddes på slutet av 60-talet var syftet bland annat att dela på dataresurser genom att koppla ihop datorer med varandra i ett nätverk. Rätt snart insåg man ytterligare en viktig poäng med nätet, nämligen den social aspekten. E-post gav forskare en möjlighet att diskutera lättare med varandra och skapa nya kontakter. Systemet gav även möjlighet att lätt nå ut med information till många personer samtidigt genom e-postlistor.
Usenet som idag är en integrerad del av Internet skapades som ett alternativ till e-postlistor för de som ej hade tillgång till Internet. På Usenet diskuterar man i så kallade nyhetsgrupper, som närmast kan beskrivas som offentliga anslagstavlor där vem som helst kan sätta upp ett meddelande. Diskussionerna är mångskiftande, från information om programering till politiska diskussioner eller utbyten av matrecept. Det finns idag uppskattningsvis 30 000 olika grupper.
Det som skiljer en e-postlista från en nyhetsgrupp är att listan skickas enbart till listmedlemmarna, en nyhetsgrupp däremot kan vem som helst läsa och skicka meddelanden till. Undantaget är så kallade modererade grupper, där en person har fått i ansvar att redigera inkommet material. Varje grupp (eller e-postlista) har sina speciella regler (netiqett). Om gruppen har funnits länge finns ofta dessa regler sammanfattad i en FAQ (frequently asked questions) för att nytillkomna snabbare ska orientera sig i de gällande reglerna. Reglerna varierar från grupp till grupp, men brukar innefatta sådant som en beskrivning av ämnet som avhandlas, längden på inlägg, och om syftet är socialt eller rent informativt. Som nykomling på en e-postlista förväntas man "lurka" (delta utan att yttra sig) ett tag för att lära sig vilken ton som används på listan. I en nyhetsgrupp kan man orientera sig genom att läsa tidigare inlägg. För att upprätthålla ordningen och "straffa" dem som överträder reglerna i en omodererad diskussionsgrupp finns dock inte så mycket att göra - annat än att diskutera det.

Till skillnad från traditionella massmedia där några få bestämmer innehållet som skall ut till flertalet, så är Usenet ett alla till alla medium. Det finns inget centralt överhuvud och innehållet bestäms helt av dess medlemmar, som även är de som använder det. Sanningshalten i vad som läggs ut kan vara svår att fastställa, särskilt om någon har skickat ett meddelande anonymt. Centralt i diskussionen blir istället vad som sägs, inte vem som gör det. I vissa elektroniska diskussionsforum använder man sig regelbundet av pseudonym. Och på samma sätt som konstnärer mycket väl kan bli "kända" och respekterade trots att de arbetar under pseudonym, så kan man även tro på någon som postar med hjälp av ett alias. Helt anonyma meddelanden brukar dock inte uppskattas.

Organiserade diskussioner

Det har även genomförts försök att få in fler synpunkter på ett problem genom att arrangera elektroniska "torgmöten". I "National Electronic Open Meeting " - en elektronisk debatt på initiativ av Clinton-administrationen - var syftet att få en offentlig debatt om hur staten på alla nivåer kan använda IT. En liknande debatt arrangerades av "Den Digitala Staden" på uppdrag av Nederländska Inrikesministeriet. Under en treveckorsperiod diskuterade invånarna och några politiker följande ämnen: myndigheternas service till medborgarna, medborgardeltagande, och tillgång till offentliga handlingar.

I ett projekt som heter Consensus Building försöker man att komma fram till en överenskommelse om hur man ska hantera problemen som följer med de nya möjligheter genetikforskningen ger oss. Projektet startade ursprungligen 1994 och har som syfte att uppnå konsensus i frågor om etik. På projektets WWW-sidor kan man förutom att få information i frågan även delta i diskussionsgrupper. Regelbundet (med några månaders mellanrum) så genomför man en röstning där man kan rösta på ett par olika förslag, eller om man inte finner något av förslagen gott nog, lägga till och rösta på sitt eget förslag. Detta förslag kan sedan andra rösta på om de vill. Vid nästa röstning börjar man med att lägga ut de två förslag som van mest röster vid föregående röstning. Projektets WWW-sidor är ännu bara ett experiment då det inte finns någon röstsäkerhet att tala om.

3. Ett förvaltat rum på Internet: lokalt förankrade datanätverk

Så kallade "on-line communities" som skapas i nyhetsgrupper eller på e-postlistor, består framförallt av människor med gemensamma intressen som vill lära mer och utvecklas i diskussioner med andra. Deltagarna kan ofta vara mycket utspridda rent geografiskt.
I så kallade "community networks" som jag fortsättningsvis kallar "lokalt förankrade nätverk" vill man bland annat använda Internets potential som lätt tillgängligt diskussionsforum för att diskutera frågor som är lokalt förankrade i en stad eller landsdel. Denna ambition är oftast en del i en större plan som går ut på att använda IT som ett sätt att förstärka och utveckla redan befintliga demokratiska system, samt som ett sätt att stimulera det lokala näringslivet.
I "Communities On-line: Community-Based Computer Networks" så ställer Anne Beamish upp följande kriterier för ett "Community Network":

1. Lokalt
- De är fokuserade på lokala frågor och betonar den lokala kulturen, och nätverket ägs av de som använder det.
2. Tillgång för alla
- Till skillnad från kommersiella datanätverk så anstränger man sig för att alla i samhället ska få tillgång. Detta innebär mer än att alla får ett gratis konto. För att få fler än de som redan använder datorer att ansluta sig satsar man på t.ex. utbildning och upprättande av offentliga terminaler.
3. Samhällsutveckling
- Man tror att kommunikationssystemet kan stärka samhället genom att ge medborgarna bättre utbildning, stödja det lokala näringslivet och förbättra den social servicen.

"The Blacksburg Electronic Village"(BEV), Virginia, USA, är en av de mer lyckade lokalt förankrade nätverken. Där använder nu över 60% av medborgarna Internet regelbundet. BEV är ett samarbetsprojekt mellan staden Blacksburg, ett stort dataföretag och ett telefonbolag. Projektet initierades 1991 och öppnades för allmänheten 1993. Förutom att bygga ut själva nätverket - som för övrigt är helt anslutet till Internet - så satsar man stort på utbildning. Man har upprättat offentliga terminaler på allmänna platser, som bibliotek och postkontor, samt erbjudit rabatter vid köp av hemdatorer.
En av invändningarna mot ickekommersiella nätverk av det här slaget är att de konkurrerar ut de privata initiativ som görs och hindrar den fria konkurrensen. Men man jämför också med offentliga bibliotek - som genom att uppmuntra till läsning ger ett ökat intresse som i längden även gynnar kommersiell bokhandel.
I vissa lokalt förankrade nätverk som t.ex. "Den Digitala Staden" i Amsterdam så har den första ambitionen att ge allmänheten fri tillgång till nätverket lagts ned i takt med att priset på sådana privata tjänster sjunkit drastiskt. Istället upprätthåller man med hjälp av offentliga medel och fonder ett offentligt rum på Internet där plats för privata hemsidor ges gratis vid sidan om företagens betalade platser. Man tillhandahåller även gratis informationstjänster och utbildning via Internet. Även i Blacksburg börjar det nu dyka upp privata Internetleverantörer som erbjuder alternativ till den allmänna servicen.

I det lokalt förankrade nätverket i Bologna, Italien, vill man också uppmuntra människor att använda sig av Internet genom att erbjuda privatpersoner gratis Internettillgång. Men där har man gått ännu längre i strävan att få människor att våga använda sig av Internet som ett diskussionsforum för lokala frågor. Man har skapat ett system där invånarna verkar under en personligt knuten pseudonym, då man tror det är lättare att få människor att vara öppna och våga framföra kritik på t.ex. kommunala beslut om de slipper vara rädda för att chefen eller den lokala maffian skall tycka illa om det. Eller helt enkelt för att slippa rädslan för att "göra bort sig".
Kommunen tillhandahåller av den anledningen en sorts anonym e-postserver (en e-postserver som försvårar identifikation av källan. Kan ge hel anonymitet eller en pseudonym. Se kap.5). Och på samma sätt som dessa fungerar, bygger det på en tillit till systemet. Om någon bevisligen använder sig av denna möjlighet för lagöverträdelser så har andra myndigheter som polisen rätt att få namnet på den som står bakom pseudonymen. Det hela fungerar i praktiken genom att systemoperatören tillverkar en mängd brev innehållande userid och password som förseglas och förses med nummer. Dessa ges över till ett annat kontor med uppgift att skriva kontrakt med användaren och hålla ett register över dessa. Ett register som inte är digitalt och som kringgärdas av strikt byråkratisk kontroll.

integritet

4. Ett eget rum: exempel på situationer som tidigare varit relativt "privata" - platser som den nya tekniken krymper.

Industrisamhället har delat upp våra liv i en privat och en offentlig del. Insynen i privatlivet har minskat och i och med förändringar i levnadssätt har den starka sociala kontrollen i det lilla bondesamhället ersatts av en mer anonym, i lag reglerad kontrollapparat. "Privatlivet" är nu något helgat, en mänsklig rättighet inskriven i många länders lagar. Det krävs starka misstankar om brott mot samhället i stort för att t.ex. polisen ska få rätt att göra en husrannsakan. Även handlingar som i ett offentligt rum anses brottsliga - t.ex. misshandel - är i vissa länder tillåtna om det sker inom det privata familjelivets sfär.
Som namnet på Virginia Wolfs feministiska roman "Ett eget rum" antyder så innebar kampen i början av seklet om mer än bara kvinnlig rösträtt. Lika mycket var det en fråga om att bli respekterad som människa, med rätt till personlig integritet.
Vilka politiska åsikter jag har, vilka vänner jag träffar, vilka böcker jag föredrar anser de flesta idag vara en privat ensak. Även handlingar jag gör offentligt är jag van att göra under relativ anonymitet. Var jag reser, vilka affärer eller restauranger jag besöker, osv. Naturligtvis kan detta kartläggas, men med ett visst besvär då någon måste följa efter mig och registrera allt jag gör.
Den uppdelning mellan offentligt och privat liv som följde med industrisamhället och som många fortfarande refererar till är dock inte längre självklar. Informationssamhället har förändrat vårt sätt att leva på flera sätt, och inte minst påverkat vår arbetssituation. På vissa arbetsplatser finns det fortfarande ett stämpelur som tydligt markerar gränsen mellan arbete och fritid men för flertalet är dessa två sfärer mer sammanflätade. Att arbeta helt eller delvis på distans hemifrån blir allt vanligare, eller att man arbetar på konsultbasis gentemot det företag man tidigare var anställd hos. Ingen höjer längre på ögonbrynen när jag t.ex. ringer ett privat telefonsamtal på arbetstid, eller ett tjänstesamtal hemifrån.

Idag är man medveten om att många vardagshandlingar åtföljs av olika typer av registreringar. Som vilka varor man köper om man använder kontokort, vilka böcker man lånar på biblioteket, vilka filmer man hyr hos videouthyraren, var jag åker när jag bokar tåg/flygbiljetter osv.
I det offentliga rummet Internet är det möjligt att registrera handlingar som vi i det fysiska offentliga rummet upplevt som relativt privata och som har varit svårt att effektivt kontrollera i någon större skala. Som var och hur vi rör oss, vad vi talar om och tittar på.

I Sverige har vi idag starka lagar som förhindrar samkörningar av olika register som innehåller personuppgifter, men det är ändå offentliga handlingar man lätt kan komma över och detta utnyttjas flitigt för t.ex. direktreklam. I andra länder har man annan lagstiftning, och med den globalisering som sker genom förbättrade kommunikationer försvagas den enskilda statens inflytande över de gällande spelreglerna. På Internet är detta extra tydligt. Om lagarna i ett land inte tillåter en viss typ av hantering går denna lätt att flytta utan att man utestängs från den aktuella marknadsplatsen d.v.s. Internet.
Enskilda stater gör sitt bästa för att kontrollera denna nya informationsmarknad. I vissa länder vill man förbjuda den helt eller tillåter bara några få kontrollerade och filtrerade servrar. I och med ytterligare tekniska framsteg blir denna kontroll allt svårare. På gott och ont.

5. Anonymitet och autenticitet på Internet: anonyma e-postservrar och kryptering

Att idag röra sig på Internet är en i högsta grad offentlig handling. Vad man titta på, var man kommer ifrån kan mycket lätt registreras. Information om detta är väldigt värdefull för de företag som använder Internet som marknadsplats, samt för alla andra som kan tänkas ha ett intresse av att kontrollera vad folk har för intressen och kontaktnät. E-post är ungefär som att skicka ett vykort och det är möjligt för alla med tillgång till systemet (systemadministratörer på universitet, Internetleverantörer, arbetsgivare), att kika på vad som skickas. Även andra utan officiell tillgång till systemet, har möjlighet att både kontrollera och förstöra din e-post då det inte är särskilt svårt att bryta sig in på privata e-postkonton.
Vem är då intresserad av att läsa andras privata meddelanden?
I en Macworld undersökning fann man att 25% av de kontaktade företagen tittade igenom sina anställdas datorfiler och e-post, dessa 25% innefattar inte annat tjuvtittande som kan tänkas existera mellan anställda.
I en rättegång nyligen i Stockholms Tingsrätt stod ett par unga "hackers" åtalade för grovt bedrägerier och företagsspioneri. De hade även gjort sig skyldiga till datorintrång då de bland annat hade roat sig med att läsa e-posten från vissa "kändisar".

Information är makt.

För att bibehålla ett visst mått av privatliv även på Internet är det idag möjligt att använda sig av några hjälpmedel som PGP och anonyma e-postservrar. Det finns även webadresser som erbjuder anonymt "surfande". Jag ska här redogöra för dessa metoder utan att gå in på närmare tekniska beskrivningar.

PGP

Anonyma e-postservrar

Hur säkra är då anonyma e-postservrar?
En anonym e-postserver är precis så säker som du tror den är, det bygger helt på att du litar på att den person som administrerar servern inte lämnar ut uppgifter om vem du är. Om denne är att lita på så kan man ändå fortfarande läsa din e-post från det att du sänder den och fram till den anonyma e-postservern. Om man istället får ett anonymt e-postmeddelande vet man vilken server som har använts för att anonymisera meddelandet.
Är man riktigt paranoid kan man därför komplicera det hela genom att använda flera e-postservrar efter varandra samt kombinera detta med användande av PGP. Att använda en anonym e-postserver idag är dock ej något man gör i en handvändning. Proceduren kan vara rätt komplicerad och väntetiderna är ofta långa.

Anonyma WWW-läsare

Community ConneXion (C2) heter ett företag som specialiserat sig på att ge service åt människor och företag som vill vara anonyma. Bland annat erbjuds man att använda dem som "tredje part" när man söker information på WWW. Detta går till så att man som adress använder sig av adressen till deras webbsida åtföljd av den webbadress man vill besöka anonymt. Enligt dem så fungerar detta då precis som när man skickar e-post via en anonym server. Man kan från loggningen av användarens konto se att denna har besökt C2 men inte efterföljande webbadress. Från den besökta webbadressens sida kan man bara se att man har fått besök från C2 men inte någon logghistoria före detta. Detta förfarande bygger precis som vid användningen av anonyma e-postservrar på tillit till att den tredje part som står för anonymiseringen inte lämnar ut uppgifter om de som använder tjänsten

Korrigering: C2 har precis upphört med denna verksamhet.

6. Lagar för Internet

Man brukar framhålla Internets betydelse för yttrandefriheten i länder som t.ex. Indonesien eller Kina. För aktionsgrupper som Zapatisterna i Mexico och befrielserörelsen i Östtimor har möjligheterna att kommunicera med yttervärlden betytt oerhört mycket för att väcka omvärldens uppmärksamhet och sätta press på de respektive regeringarna. Datorer betydde även mycket för framdrivandet av utvecklingen i det forna Sovjetunionen och det kan tyckas paradoxalt att Ryssland nu gör sitt bästa för att kontrollera användningen av Internet genom att förbjuda kryptering samt organisera kontroll av e-postmeddelanden i stor skala. Syftet är nu inte i första hand att kontrollera åsikter, utan att komma åt organiserad brottslighet.

Detta är även USAs argument för att förhindra spridandet av stark kryptering. "Clipper" är ett förslag som går ut på att ge framförallt företag möjlighet att använda stark kryptering, men med förbehållet att staten har en nyckel. Tekniken bygger på att programmen blir obrukbara om inte den hemliga krypteringsnyckeln lämnas ut till en nyckelcentral. En variant på detta diskuteras även i EU-sammanhang och G7 länderna har sagt ja till ett förslag om nyckelcentraler.
Fast många argumenterar mot detta med utgångspunkt från individens rätt att uttrycka sig fritt gentemot staten så är det nog de ekonomiska argumenten mer avgörande för hur detta förslag kommer att utvecklas än vad eventuella mänskliga rättigheter är. Kritikerna menar t.ex. att USAs export kommer att drabbas då omvärlden knappast kan tänkas vilja köpa produkter med en "bakdörr" enkom för amerikansk underrättelsetjänst.

På "Cyber Law Institute" (CLI) ger man exempel på hur svårt det är för enskilda länder att tillämpa sin lagar på Internet, och man menar på att man istället måste se Internet som ytterligare ett land, vars lagar skapas av dess medborgare. CLI tar bland annat upp ett exempel från USA där en systemoperatör för en BBS i Californien innehållande pornografiskt material blev åtalad för att överträda de lokala lagarna i Memphis, Tennesse, som är mycket strängare i detta avseende än de i Kalifornien. Argumentet var att systemoperatören i Kalifornien hade överträtt lagen i Tennesse genom att han gjort materialet tillgängligt för Memphisborna.
På CLI vill man inte se på Internet som en enda plats, utan snarare flera olika sammanslutningar av intressegrupper. Inom dessa grupper skapas snabbt praxis och regler för samlevnad. Till skillnad från en geografiskt begränsad yta där olika gruppers intressen skall samordnas, är Internet en mängd individer med skild geografisk anknytning som samlas i grupper som baseras på gemensamma intressen. Lagarna i dessa "länder" är därför lättare att upprätthålla då befolkningen är mer homogen än i en vanlig stat. Reglerna skiljer sig däremot avsevärt beroende på vilken intressesfär det gäller. Vad som anses stötande och obscent i en grupp kan uppfattas som helt socialt accepterat i en annan.

Men även bland förespråkare för synen på Internet som ett "eget" land finns kritiker till användandet av anonyma servrar. Alla är överens om att dessa möjligheter är viktiga för att människor geografiskt bosatta i länder där de ej kan uttrycka åsikter fritt skall kunna undgå repressalier från sina länders regeringar. Men de kan även ställa till problem för den bräckliga ordningen på Internet då provokatörer under anonymitetens skydd kan orsaka stor skada även i Internetsammanhang. För att slippa så kallad "flaming" (provocerande inlägg som får diskussionen att urarta i gräl) finns det bland annat nyhetsgrupper som inte tillåter anonyma inlägg. Även i The Well - en av de äldsta "communities on-line" - tillämpas denna princip.

I och med det ökade användandet av Internet så uppkommer även ett behov av att skapa tydligare riktlinjer än de oskrivna lagar (så kallade netiqett) som nu råder.
"eTRUST" är ett exempel på en organisation som vill arbeta fram etiska riktlinjer för företag på Internet vad gäller behandlingen av information om kunder. På samma sätt som det idag finns en möjlighet för kunden att köpa miljömärkta varor vill man genomföra frivillig märkning av företag som följer de riktlinjer organisationen ställer upp. Företag som skyddar information om sina kunder och inte säljer vidare uppgifter om kundernas vanor, åsikter och smak kan skylta med en symbol som visar att man förbundit sig att följa dessa regler. Detta innebär naturligtvis även att använda sig av tillräckligt säkra rutiner vid ekonomiska transaktioner.
En webbadress som skyltar med eTRUST-symbolen måste följa följande riktlinjer:

Avslöjande av information:

1 Tjänsten måste förklara och sammanfatta hur de samlar information i allmänhet.
2. Tjänsten måste i förväg förklara vilken sorts information om individen man samlar, vad informationen används för, samt vilka som har tillgång till informationen.
3. Användaren skall ha en möjlighet att korrigera och uppdatera information som samlats om honom.
4. Användaren skall kunna kräva att informationen om honom tas bort från företagets databas.

Avlyssning av kommunikation:
Tjänsten ska ej avlyssna personlig kommunikation som e-post, eller realtidskommunikation.

Information om namn och adress:
Tjänsten ska ej visa eller göra tillgängligt information personligt identifierbar, som namn och adress, om denna inte redan är offentligt tillgänglig.

Sammanfattning

7. Myndigheten som plattform i utformandet av morgondagens offentliga rum.

Det offentliga rummet

Telia definierar ingenstans i sina säkerhetsregler för webb-hotellet Passagen vad som menas med "sedvanlig moral". Och om samma censur av "sexbilder eller bilder som skildrar våld eller råhet" skulle tillämpas på övriga media skulle bland annat en stor del av programutbudet i vanliga TV-sändningar få tas bort.

I den "Den Digitala Staden" i Amsterdam så lades den första ambitionen att ge alla medborgare tillgång till Internet ned, i takt med att de privata tjänsterna blev billigare.
På samma sätt har den Svenska staten överlåtit åt det privata näringslivet att göra Internettjänster tillgängliga för alla. Att alla får tillgång till Internet på detta sätt är säker möjligt. Lika säkert är det inte att &aml;ven alla åsikter får plats. Risken är då att satsningar på att förverkliga projekt som SAMIT inte blir annat än "IT-kosmetika".
Telia är ingen myndighet utan ett affärsdrivande företag. De har därför ingen skyldighet annat än inför sina betalande kunder och sponsorer. Regler som de ovan är tillkomna i den osäkerhet som nu råder på grund av oklara lagar och allmänhetens okunskap om det nya mediet. De företag som tillhandahåller Internettjänster är därför mer måna om att verka "solida" och säkra för att slippa bli utpekade i media som "sex-förmedlare", än de är att verka för yttrandefrihet.
Myndigheterna måste därför aktivt verka för att upprätta en öppen Internet-tillgång åt alla, genom att föregå med exempel på bra Internettjänster som garanterar människors rätt till allsidig information och yttrandefrihet. Antingen genom att själva tillhandahålla tjänster eller genom påtryckningar på Internetleverantörer.

Diskussion

Det är möjligt att som SAMIT-projektet bland annat föreslår användanda IT som ett sätt att underlätta insynen i förvaltningen och uppmuntra medborgardeltagande. Men en nödvändig förutsättning för detta är att det upprättas ett reellt offentligt rum på Internet, dit alla har tillträde och där alla vågar säga sin mening utan risk för repressalier.
Internet är en global företeelse och enskilda länders lagar och praxis har ringa eller ingen möjlighet att förhindra förekomsten av t.ex. personregister. Därför måste individen själv göra vad han kan för att skydda sig, och här kan myndigheten spela en viktig roll genom att underlätta och uppmuntra användningen av de möjligheter som står till buds.