Mastermind är en av de nya Kurt Wallander-filmerna (efter Henning Mankells romaner) som nu massproduceras i Ystad i Sverige. Jag såg den på en förhandsvisning på Lucia Movie Night på Rigoletto i Stockholm, den största biograf som filmen någonsin kommer att visas på (på Lucia Movie Night vet inte publiken i förväg vilka filmer som kommer att visas, bara att de inte har haft svensk premiär än).
Filmen handlar om hur Ystadspolisen i sin jakt på en seriemördare plötsligt finner sig under sin sökta gärningsmans kontroll.
Jag har inte läst Mankell eller sett några tidigare Wallander-filmer. Därför kan jag ha missat referenser till tidigare verk eller eventuella skillnader mellan boken och filmen: Dock verkar filmskaparna förtjusta i att filma panoneringar över brottsplatser med vemodig pianomusik i bakgrunden. Jag noterade vidare att filmen innehåller mängder av klichéer från engelska och amerikanska filmer uppblandat med en dos sexism.
Filmens kvinnor faller in i 4 kategorier:
Filmen har en hel del lågvattenmärken, som när polisstationens kvinnliga befäl inte hänger med i hjältens avancerade tankegångar (som går ut på att visa att två namn på en whiteboard är samma namn, men med omkastade bokstäver, jfr klichéer från polisfilmer). Den påkostade slutscenen där mördaren tilltalar hjälten genom en enorm högtalaranläggning ā la James Bond är dålig, men inte tillräckligt dålig för att vara rolig.
Några enstaka lustigheter räddar nästan filmen från avgrundens djup, som när den paranoide inspektören stämmer möte på polisstationens tak för att undvika avlyssningsapparater. Det roligaste var dock att höra suckar, stön och cyniska skratt från resten av publiken under de scener då filmen var särskilt pinsam. Representanter från filmbolagen fanns för övrigt i biografen under visningen.
Det går bara inte att ta den här filmen på allvar och även som parodi är den fullkomligt underlägsen sina amerikanska motstycken. Ännu ett slöseri med kulturstöd.
Marcus Dicander, 2005-12-13